”Jag saknar dem alla”
Publicerad 2012-12-16
Raven, 12, förlorade tre av sina vänner i skolskjutningen i USA
Grace McDonnell, 7, var ”söt som en ängel”, Daniel Barden, 7, ”alltid, alltid glad” och Victoria Soto, 27, ”den bästa läraren i världen”.
Tolvåriga Raven Truitt är bara steg från platsen där alla tre mördades.
– Jag kom hit för att be för dem, säger hon.
Högen av ljus och blommor vid skylten där det står ”Sandy Hook Elementary School” har växt under dagen.
Det påminner på sätt och vis om en traditionell minnesplats över någon som mist livet.
Men ändå är allting annorlunda.
Det är glada barn-ballonger i rosa och blått knutna runt blommorna. En gravkrans är fylld, inte av blommor, utan av små bruna nallebjörnar. Fotbollar bland ljusen.
Tydliga tecken på att här dödades 20 barn.
Sex och sju år gamla. Skjutna med upp till elva skott.
Sent i går kväll stod chefen för Connecticuts rättsmedicinska avdelning, Wayne Carver, och berättade om arbetet som han och hans kollegor gjort. 26 obduktioner på 15 timmar. Med tårar i ögonen konstaterade han att barnen – och de sex vuxna – alla var skjutna med ett halvautomatiskt vapen. Det blir tyst. En amerikansk kollega frågar om de led innan de dog.
– Inte länge, svarar läkaren och tystnar på nytt.
Kände flera offer
Vi lämnar presskonferensen och återvänder till minnesplatsen vid skolan. Där står Raven Truitt, 12, och hennes mamma Kathy. Raven berättar att hennes nu döda kompis Grace McDonnell, 7, var ”söt som en ängel” och alltid log. Hon kände även Daniel Barden, 7.
– Jag går i samma klass som Daniels storebror James, säger Raven.
– Han var så glad. Alltid, alltid glad. En liten kopia av sin bror.
Hon berättar hur hon lärt känna läraren Victoria Soto under sina många besök på skolan, där hon har flera vänner.
”Gav sitt liv”
– Hon var den snällaste läraren i världen. Jag blev chockad att hon var död, men inte av sättet som hon dödades. Att hon gav sitt liv för andra förvånar mig inte alls. Men jag kommer att sakna henne. Jag kommer att sakna dem alla.