Det börjar verka kärlek banne mig
Uppdaterad 2013-04-09 | Publicerad 2013-04-08
Man vill ju gärna tro att det handlar om något gudomligt, eller hur? Eller åtminstone ödet, något förutbestämt som inte kan bekämpas.
Och att ingen annan någonsin har upplevt de känslor som nu pilar runt i blodomloppet.
Det är så man kan bli rent förbannad när någon försöker koka ner det underbara till något kemiskt jox.
Men så prosaiskt förhåller det sig.
För att börja från början:
När vi får mer dagsljus stängs produktionen av sömnhormonet melatonin av, kortisolproduktionen släpps på och vi blir piggare.
Det är en bra början.
Enligt Ulf Ellervik, professor i organisk kemi vid Lunds universitet och författare till ’’Kärlekens kemi’’, blir vi knappast förälskade eller kära eller ens känner lust om vi inte är pigga och mår bra.
Men sedan börjar kemikokandet i skallen och det är helt olika saker att bli fysiskt attraherad av någon, att bli förälskad och att bli kär och det är olika komponenter inblandade i de olika recepten.
Den rena och skära lusten kan skyllas på könshormonerna testosteron och östrogen som även om det första brukar benämnas manligt och det senare kvinnligt finns hos båda könen fast i lite olika halter.
För låga halter testosteron kan vara orsaken till minskad sexlust men – och här är ett bevis för att det handlar om helt olika system – att tillföra testosteron betyder inte att någon blir mer förälskad eller känner större samhörighet med sin partner.
Förälskelse är en annan sak och en snillrik uppfinning av naturen för att främja reproduktion. Djur blir också förälskade fast sällan så länge.
Förälskelse kräver dopamin och det är ingenting mindre än kroppens eget kokain eller ecstasy.
Med hjälp av magnetkamera har man i USA mätt aktiviteten i hjärnan hos förälskade personer och sett att blodgenomströmningen ökar markant i det område som också reagerar på droger och faktiskt pengar.
En förälskad person kan ägna 80 procent av sin tid åt att tänka på sitt objekt och det räcker med tanken – eller rösten eller bara synen – för att trigga i gång dopaminproduktionen och få en kick.
Undra på att det verkar onödigt att ägna tid åt mat och sömn. Den som är förälskad är ingenting annat än en drogjunkie.
Ulf Ellervik anser att det är omöjligt att behålla förälskelsen längre än 18 månader, sedan är kroppen så tillvand att kickarna uteblir.
Den amerikanska kärleksexperten Dorothy Tennov är lite mer optimistisk och ger tillståndet upp till tre år under optimala omständigheter, vilket kan betyda olika slags hinder som skiljer paret åt som exempelvis att man bor på olika orter.
Men förälskelse tar slut, så är det bara.
Och då händer två saker: Endera vaknar man en dag och undrar vad i helsefyr man såg i människan på kudden intill.
Eller så övergår stadiet till kärlek och det kräver oxytocin hos kvinnor och vasopressin hos män, två snarlika hormoner.
Oxytocin är också vad som utsöndras i stora doser hos en nybliven mamma för att hon ska knyta an till sin bebis.
Oxytocin utsöndras också när vi har sex, när vi har hudkontakt och vid kyssar.
Det är därför det är ett ganska vanligt scenario att par går från attraktion via förälskelse till kärlek även om det inte är tvunget.
Som Ulf Ellervik påpekar i ”Kärlekens kemi” går det utmärkt att känna åtrå till flera personer, vara förälskad i någon annan och känna kärlek till ytterligare andra utan att systemen kolliderar.
Att vi tror att det är den enda rätta vägen beror på att det under så lång tid har varit moraliskt önskvärt att hålla på monogami.
Men det finns inga belägg för att vi skulle vara ämnade för livslångt partnerskap med en och samma person.
Evolutionsbiologer förklarar vår kärlek, det vill säga tillit och samhörigheten som grundbult, mellan vuxna människor med hur våra hjärnor utvecklats till att bli allt större.
Det innebär att det tar längre tid för ett barn att utveckla hjärnan och därför behöver det omsorg och skydd en längre tid än hos andra däggdjur.
Och eftersom evolutionen tar sikte på geners överlevnad, inte individens, har det varit en överlevnadsstrategi för ett pars gener om de tillsammans tar hand om avkomman tills den klarar sig själv.
Eftersom man numera vet att en oxytocininjektion in i hjärnan på råtthonor får dem att binda sig till en hane och förbli trogen – tvärtemot sin natur – börjar forskare att rent teoretiskt diskutera om det skulle kunna gå, praktiskt och etiskt, att medicinera fram kärlek eller för den delen kunna ge ett kärlekens motgift som bot mot krossat hjärta.
Men tills vidare får vi förlita oss på vårkänslorna.
Vad?
Det är ingen myt att känslorna bubblar högre och vildare när ljuset återvänder på våren.
Hur?
Känslor sitter inte alls i hjärtat även om det kan kännas så, utan är en kemisk reaktion i hjärnan.
Varför?
Framförallt handlar det om att föra sina gener vidare oavsett om det sker av lust, i förälskelse eller av ren kärlek.