Deras hus rivs – av Vattenfall
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-01
Barndomshemmet slukas av svenska statens kolgruva
ROHNE, TYSKLAND. Annemarie Herbst föddes i sitt hem och har bott där sedan 1940.
Nu kör Vattenfall ut henne och river huset.
–?Jag kan inte föreställa mig att bo någon annanstans, säger hon.
Senast 2013 måste hon flytta, hävdar Vattenfall. Själv hoppas hon få stanna till 2016. Men ut ska hon.
–?Annars kan vi inte fortsätta att bryta kolet i dagbrottet Nochten, säger Vattenfalls lokala presstaleskvinna Kati Miedtank.
”Jag vill inte flytta”
Just nu hänger Vattenfalls bila över 3 700 människor i sydöstra Tyskland. Först om några år får de reda på om hotet blir verklighet: att de tvingas flytta för att ge plats för Vattenfalls kolgruvor. Men Annemarie Herbst och 250 andra på landsbygden sydost om byn Rohne har redan fått dråpslaget.
–?Jag vill inte flytta till ett nytt hus, säger Annemarie hjälplöst.
Några kilometer från hennes och maken Gerts hem breder ett dött månlandskap ut sig. Så ser en brunkolsgruva ut, när den bryts som ett dagbrott under öppen himmel. Ett svart, djupt sår i marken, med baggers – gigantiska grävskopor – som tuggar sig fram.
Där nere rullar en skolklass fram med gapande munnar i en sightseeingbuss, kolgruvan Nochten är en lokal sevärdhet. Gert pekar på skogsranden ovanför dagbrottet och säger:
–?Alla träd ska bort. Alla...
Strax efter lämnar vi det öppna såret bakom oss. Plötsligt är vi tillbaka i den vanliga världen, åker genom skogen där Gert och Annemarie brukar plocka blåbär, ser fåren beta fridfullt. Här känns dagbrottet helt overkligt. Men även dessa marker ska grävskoporna sluka om några år.
De förlorar allt
Gert berättar om sitt liv. Två gånger har han förlorat allt. Snart ska han förlora allt igen.
?Gert var bara nio år när han och familjen måste lämna sitt hem, liksom miljoner andra tyskar i Polen som tvingades fly västerut efter krigsslutet.
?Som 45-åring sparkades han från sitt jobb som mekaniker i kolgruvan Nochten. Gert fick aldrig något nytt arbete före pensionen.
?Nu tar samma gruva ifrån honom hans hem.
–?Det här är min hembygd. Nu måste vi lämna det också, säger han och tittar på huset där han och Annemarie dansade bröllopsvalsen, där han bott ett halvsekel och där svalorna byggt bo under taket, vilket han glädjestrålande visar.
1964 fick de sonen Jörg, som gifte sig med Sabine. Det unga paret byggde sitt eget hus 50 meter bort 1993. För stadsbon Sabine var det fantastiskt:
–?Jag var ett stadsbarn utan rötter. Det här var det första stället där jag verkligen började leva. I tystnaden och naturen. När jag kommer hem från arbetet känns det som att vara på semester.
Två generationer
På nätterna sover maken Jörg ofta oroligt:
–?Jag tänker varje dag på Vattenfall, på saker som har med brunkol att göra. Ibland drömmer jag att dagbrottet fyllts av vatten och att de inte kan bryta kol längre, säger han och skrattar.
Så lyckligt kommer det inte att sluta. I själva verket är det platsen där de själva sitter som ska bli en sjö. När huset har rivits och kolet har grävts bort kommer grundvattnet sakta att fylla gruvhålet.
Nu förhandlar två generationer av familjen Herbst med Vattenfall om vart de ska flytta och hur mycket pengar de ska få för att bygga nya hus. Sedan 2006 vet de att husen kommer att raseras. När de har tid på helgerna åker de runt och letar efter lämpliga nya husplatser.
–?Det finns ett kontrakt som reglerar flytten. Där står till exempel att vi måste städa hela huset. Vi förstår inte varför, berättar Sabine.
Vattenfalls presstaleskvinna i Cottbus, Kati Miedtank, säger:
–?De har inte bestämt vart de vill flytta än. Det är deras eget beslut. Men vi stöder dem, vi finns där för deras skull.
Hon får det att låta som om hon är familjens vän. Men för Annemarie, Gert,
Jörg och Sabine är statliga svenska Vattenfall bara en plåga.
Vad skulle ni säga till den svenske ägaren, statsminister Fredrik Reinfeldt, om han var här?
–?Stoppa gruvan, säger Annemarie Herbst.