Många delar på krisansvaret

helskärm

Det svenska systemet för krishantering kan tyckas svåröverskådligt. Det finns inte en myndighet, ett samhällsorgan, som ensamt har ansvaret vid en kris. I stället är krishanteringen decentraliserad till alla berörda myndigheter.

– I Sverige har vi något som heter ansvarsprincipen, och det betyder i grunden att det man är ansvarig för i vardagen är man också ansvarig för under en krissituation, säger Maria Bergstrand, talesperson för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

MSB har ansvaret för att samordna berörda myndigheters och organisationers arbete vid en kris. Den ska se till att det finns en nationell överblick av krisen och bistå berörda myndigheter.

– Vi har ett samordnande uppdrag. Om man ser att det finns frågor som ingen annan har ansvar för, så är det MSB:s ansvar. Det händer ibland att ingen ser i samhället att de har ett omedelbart ansvar. Vi har ett ganska bra system i Sverige. MSB erbjuder ett forum där man kan samverka och diskutera beslut och åtgärder, så att man är samordnande och att inget faller mellan stolarna, säger Maria Bergstrand.

Särskilt kansli

Det yttersta politiska ansvaret för att allt fungerar ligger på regeringen. I regeringskansliet finns ett särskilt kansli för krishantering. Kansliet ska kunna larma, ta fram samlad lägesinformation och en bild av hur samtliga enskilda händelser tillsammans påverkar samhället. Uppgiften är att samordna krisberedskapen inom regeringskansliet, inte att styra andra myndigheter.

Regeringen har även inrättat ett krishanteringsråd, men det innebär ändå inte att all krishantering styrs centralt. Krishanteringsrådet leds av inrikesministerns statssekreterare. Dess uppgift är inte att fatta konkreta beslut utan att utbyta information.

Ansvarsprincipen innebär också att det är närhetsprincipen som gäller. En kris hanteras där den inträffar, av dem som närmast berörs och är ansvariga. Det innebär att kommunerna har en central roll vid hantering av kriser i Sverige. Berör krisen fler kommuner kopplas länsstyrelsen in. Växer den ytterligare träder myndigheter på nationell nivå in. Räcker inte den nationella nivån kan Sverige som medlem få stöd från EU.

Regionerna ansvariga

Vid smittspridning, som i fallet med coronaviruset, ansvarar smittskyddsenheten och en smittskyddsläkare i varje region för smittskyddet inom regionen. Regionerna är ansvariga för vården av sjuka, inköp och distribution av läkemedel samt för att genomföra vaccinationer. De ska se till att allmänheten får information om hur man skyddar sig mot smitta och stödja sjukvårdspersonal som arbetar med smittan.

Om smittan klassas som samhällsfarlig, något regeringen beslutar om på inrådan av Folkhälsomyndigheten och vilket är fallet med coronaviruset, ökar smittskyddsläkarnas befogenheter. Dessa regleras i smittskyddslagen. Smittskyddsenheterna rapporterar till Folkhälsomyndigheten.

Det är Folkhälsomyndigheten som samordnar smittskyddet i landet. Drabbas fler regioner är det Folkhälsomyndigheten som leder arbetet mot utbrottet och hur det ska stoppas och hur informationen kring smittan ska kommuniceras. Myndigheten sköter också kontakten med andra länders smittskyddsmyndigheter, den Europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC samt WHO.

Mellan stolarna

Samtidigt är det Socialstyrelsen som har det samordnande ansvaret för regionernas krisberedskap inom hälso- och sjukvård vid en allvarlig händelse, som exempelvis ett smittoutbrott. Myndigheten utfärdar även föreskrifter om ordination och hantering av läkemedel inom hälso- och sjukvården, inklusive vaccinationsverksamhet.

MSB:s uppgift är bland annat att se till att inget faller mellan stolarna samt att utgöra ett forum för samordningen. MSB kan ringa in de viktiga frågorna och rekommendera inriktning. Däremot har MSB ingen beslutanderätt över andra myndigheter.

– Hittills har vi haft en väldigt god samverkan på nationell nivå, både när det gäller utbyte av information och diskutera åtgärder och kommunikationsfrågor, så det fungerar väldigt bra, säger Maria Bergrstrand.