Därför väljer de kniven

Mary Mårtensson

helskärm

Om din mormor hade dött i bröstcancer.

Och din mamma, och din syster.

Och du själv riskerar att stå på tur.

Vad skulle du då göra?

I går berättade Aftonbladet att filmstjärnan Angelina Jolie opererat bort båda sina friska bröst i förebyggande syfte för att minimera risken för bröstcancer, eftersom hon har den ärftliga sjukdomen i släkten.

Att hon berättar är beundransvärt. Tack vare sin öppenhet blir hon en viktig förebild för andra kvinnor med genetisk bröst­cancer i släkten som överväger att ta bort brösten.

Jag har skrivit om bröst­cancer i 12 år. Jag har själv ­varit drabbad. Dock av en lågriskcancer och slapp därför cellgifter.

Min cancer var lindrig i jäm­förelse med den ärftliga variant som tvingar kvinnor att operera bort båda brösten och äggstockarna. Den är aggressiv med högre dödlighet och kvinnorna är ofta mycket unga när de insjuknar.

Jag har intervjuat fyra svenska kvinnor som – precis som Angelina Jolie – valde att ta bort båda sina friska bröst i före­byggande syfte. Den yngsta var bara 27 år.

De här kvinnorna är bärare av bröstcancergenerna BRCA1 eller BRCA2 – som ökar risken för bröstcancer med upp till 80 procent och äggstocks­cancer med upp till 60 procent.

Bröstcancergenerna är som eviga släktförbannelser som förs vidare från generation till generation. Men genen kan plötsligt försvinna i nästa generation.

Det kan verka drastiskt att ta bort friska bröst i unga år. Operationen görs först efter en omfattande ärftlighets­utredning på enheten för klinisk genetik vid universitetssjukhusen – och först sedan kvinnan funderat länge. Varje år genomgår 150–200 svenska kvinnor ingreppet.

De kvinnor som väljer att ta bort brösten är mycket över­tygade i sitt beslut. De är näm­ligen plågsamt medvetna om vad de riskerar om de inte gör något alls.

Kvinnorna har under hela sin barndom och ungdom upp­levt flera dödsfall i bröstcancer i familjen och bär på mycket sorg och saknad. Många har redan som små flickor för­lorat sin mamma i sjuk­domen, ofta också en mormor, en syster, en moster och andra släktingar.

Trots de omfattande kirurgiska ingrepp som krävs, så känner kvinnorna ingen tvekan.

De lägger sig under kniven av ett enda skäl.

De väljer livet.