Djävulen gömmer sig i detaljerna – som vanligt

En ordinär kvittoskandal har ­utvecklats till något mer djup­verkande och som vanligt ­gömmer sig djävulen i detaljerna.

Begrunda för ett ögonblick följande detaljer:

En julfest bokförs som seminarium på näringsdepartementet.

En galamiddag beskrivs som informationsprojekt på den statliga Stiftelsen för strategisk forskning.

Ett försök till mörkläggning beskrivs som en egen granskning.

Dessa detaljer har en uppenbar sak gemensamt. Det är makt­havare som försöker minska ­insynen i den mest offentliga verksamhet landet har.

Det är en sak att ha dåligt omdöme i bedömningen av hur mycket skattepengar det är rimligt att lägga på intern representation. Exakt var gränsen går för hur mycket folkvalda och tjänstemän ska få festa på skattebetalarnas bekostnad är svårt att svara på. Det kan bara finnas olika uppfattningar om den saken.

Men när samma makthavare försöker få saker att se ut som något annat än vad de faktiskt är blir det enklare.

Toleransen för det är exakt noll.

Nyhetshösten har inletts med kvittojournalistik i den högre skolan. Vår tidigare reporterkollega Mattias Carlsson har gjort klassisk och god kvällstidningsjournalistik i Dagens Nyheter när han avslöjat Tillväxtverkets och Stiftelsen för strategisk forsknings bruk av skattemedel för fester.

Avslöjandena fick närings­minister Annie Lööf (C) att agera blixtsnabbt. Här skulle visas handlingskraft. Tillväxtverkets generaldirektör Christina Lugnet fick sparken. Eller så mycket spark en generaldirektör nu kan få. I verkligheten handlar det ­bara om att bli befriad från sina arbetsuppgifter med bibehållen lön. En anställningstrygghet som människor med vanliga ­arbeten bara kan drömma om.

Så långt innehåller historien alla ingredienser i dramaturgin mellan makten och granskaren. Avslöjandet, stammande chef, indignation, krav på utredning och därpå rullande huvud.

Sedan händer något som ger den här historien en oväntad riktning.

Den rättfärdige minister Lööf granskas själv. Avslöjandet det leder till kommer åt något mer djupt liggande än kvittoslarv.

Aftonbladets reporter Richard Aschberg begär ut all intern ­representation på näringsdepartementet. Enligt offentlighetsprincipen ska en sådan begäran om allmän handling behandlas genast eller så snart som möjligt, normalt inom samma dag.

Denna princip är sprungen ur världens äldsta tryck- och yttrandefrihetslagstiftning och är en helig grundsten i den skandinaviska samhällsmodellen.

Men det är inte demokratisk iver som präglar arbetet på ­näringsdepartementet efter ­Aftonbladets begäran. I stället för att genast lämna ut fakturorna för granskning börjar tjänstemännen, ledda av näringsminister Annie Lööf, att sopa igen ­spåren. Fakturor konteras om och för att inte bli tagna med brallorna nere av Aftonbladet byggs en kommunikationsplan på en lögn.

Denna lögn säger att departementet på eget initiativ börjat städa i sin redovisning och hittat ett par felaktigheter. Lögnen serveras Dagens eko som en nyhet, för att komma före Aftonbladets avslöjande.

Det är inte direkt ”Wag the dog”-klass* på krishanteringen från närings­departementet. Men i stället för att raljera över det bör vi ­reflektera över vad detta säger om kulturen som byggs i den svenska administrationen.

I

helskärm

dag granskar Aftonbladet hur bara Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen lagt 60 miljoner kronor på PR- och kommunikationsbyråer.

Det handlar om myndigheter inom två av de absolut viktigaste politiska frågorna just nu. Är allt på väg att bli spinn och spel i stället för politik?

Varför viftar hunden på ­svansen? För att en hund är smartare än sin svans. Om svansen varit smartare än hunden så hade svansen viftat på hunden.

*”Wag the dog” är en amerikansk film om hur en spindoktor avleder en sexskandal kring presidenten genom att mani­pulera medierna och över­tyga dem om att USA är på väg att dras in i ett krig med Albanien.