Falskt så att änglarna gråter, men underbart
Uppdaterad 2014-07-10 | Publicerad 2014-07-01
Om Helene Ripas formgrepp att inleda med ett sportreferat tänker jag först: Bra!
Efter ett par minuter tänker jag: Mindre bra.
Trettio sekunder hade räckt. Målgången, guldjublet, de upphetsade kommentatorerna.
Helene Ripa bryter tystnaden med svajig röst, sedan följer berättelsen om en kamp om att resa sig på skidor, slänga sitt fejkade ben i vägrenen och fräsa iväg på en galopperande cykel av ren ilska. Jag tänker: vad motiverar henne att kämpa och fortsätta? (Förutom den förälder som i skogen bad henne peka ut vägen hem och sedan låta henne leda familjen även om vägen var fel(?)
Att vara någon, säger Helene Ripa.
Stark önskan
Det är skönt att ge fan i kronologi. Berättelsen om en fjortonåring (ni vet, den åldern) som får ont i knät kommer halvvägs in i programmet. Hon förlorar benet från mitten av låret och kommer hem med en känsla av att vara ”äcklig”. En stark önskan om att allt ska vara som vanligt blir ett brutalt uppvaknande till ett liv där hon inte längre passar in.
”De som grät fick inte komma” säger Helene.
Jag börjar gråta
Någonstans nära slutet börjar jag andas tyst för att höra. Det är när Helene berättar om hur ingen kom på simtävlingarna, hur mamma tyckte det var ”skönt att färdtjänsten skjutsade” så att hon slapp. Inga aber, inget ”men jag älskar dig ändå mamma”, hon lämnar mamma och pappa där och berättar istället om svärföräldrarna som ALLTID kommer. Rösten darrar när hon pratar om det villkorslösa stödet. Jag börjar gråta. Och mitt i denna gråt börjar jag skratta högt när Helene bjuder på inspelning av Inget stoppar oss nu, så falskt så att änglarna gråter, men underbart.
Så fin du är Helene.
Du duger.
Helene, du har fantastiska prestationer bakom dig och säkert en vägg full av pokaler, men någonting i mig vill vika bort ditt rågblonda hår från örat och viska:
Tack för gråten.