Svenske aktivisten Dima: Soldaten sparkade på mig
Uppdaterad 2013-11-25 | Publicerad 2013-11-24
Efter två månader i en fängelsecell är svenska Greenpeaceaktivisten Dima Litvinov, 52, fri – men får inte lämna Ryssland.
Nu berättar han för Aftonbladet om mardrömsupplevelserna: hur han slogs ned av maskerade soldater, Kafkakänslan i rätten och tiden i fängelset i Murmansk.
– De satte mig i en straffcell där jag ritade ett streck på en pappersbit var femte minut.
Militären sköt i vattnet och drog fram knivar för att skära sönder aktivisternas gummibåtar, som användes under protestaktionen mot oljebolaget Gazproms plattform i Arktis.
– De grep två av oss, men resten lyckades ta sig tillbaka till fartyget.
Under två dagar sköt militären med maskingevär runt Greenpeacefartyget Arctic Sunrise och försökte få besättningen att låta sig bordas. Mitt på dagen den 19 september satt Dima Litvinov i fartygets lunchrum.
– Plötsligt hörde jag skrik. "Det kommer en helikopter". Alla började springa mot däck och det var som i en film. Kamouflageklädda militärer med masker för ansiktena och stora automatvapen firade sig ned med vajrar. De skrek åt oss "Ned på däck" och de som inte talade ryska förstod inte. Då agerade de väldigt våldsamt och började slå ned alla.
Sände SOS-signal
– Jag sprang upp mot bryggan. Killen som stod bredvid mig blev nedslagen och jag slogs ned över honom. Soldaten sparkade på mig och gick på oss för att komma in till kaptenen. Det var overkligt. Man tänkte: "Är det här på riktigt? Han pekar mot mig med ett automatvapen. Tänk om det skulle avfyras?".
Två journalister fanns med ombord. En av dem filmade händelsen.
– Honom slog de ned våldsamt och tog alla kameror.
Kaptenen hade hunnit trycka på larmknappen som sände en internationell SOS-signal om att besättningen befann sig under attack. Signalen gav exakta koordinater som visade att Arctic Sunrise befann sig på internationellt vatten, där ryska kustbevakningen inte hade rätt att ingripa.
– Det försökte vi förmedla till dem, men de sa bara "Håll käften".
Belägringen fortsatte under flera dygn. Alla 30 ombord kroppsvisiterades.
– Det var bara män. En tjej grät och ville inte att de skulle gå igenom hennes kropp på det viset, men fick inte gehör.
Militärerna beslagtog all alkohol ombord.
”Väldigt obehagligt”
– Dagen efter var alla märkbart bakfulla och på väldigt dåligt humör. Det här var ingen myndighetsutövning, det här var banditer. Det kändes väldigt obehagligt. De gick runt där, lynniga, med tunga maskingevär riktade mot oss.
Efter några dagar fördes hela besättningen till Murmansk där de fick höra att de misstänktes för sjöröveri.
– Sjöröveri. Va? Det var en Kafka-känsla. Det var vi som blivit utsatta för sjöröveri. Vi hade genomfört en vanlig protestaktion vid sidan av en oljeplattform, på internationellt vatten.
Advokaten lät Dima veta att brottet kunde ge 10-15 års fängelse.
– Det var en total panikkänsla. Jag är 52. Jag skulle vara minst 62 när jag kom ut. Det går inte. Jag tänkte på min fru och mina barn. De visste ingenting.
Samtliga fängslades samma dygn.
– Jag fördes dit på natten. Jag såg byggnaden, höga grymma väggar kantade med taggtråd. Det var skällande hundar och en man i ljusblå uniform etsade sig fast. Han sa "Välkommen till ditt nya hem. Här kommer du få stanna länge".
”Djup tomhet”
Han delade en liten cell med två ryska fångar, fick soppa som av medfångarna kallades "graven", och rastas i ett 3 gånger 5 meter stort cementrum en gång per dag. Han lärde sig det ryska fängelseordspråket: "Var inte rädd. Hys inget hopp".
– Det försökte jag leva efter. Vissa dagar drogs jag ned i en djup tomhet och tänkte på att kommunicera till min fru att hon inte borde vänta på mig. Hon ska inte behöva kasta bort sitt liv.
En dag hämtades han plötsligt av FSD, ryska säkerhetspolisen, som ville ha mer information av honom. De hittade brev Dima skrivit till sin fru och till Greenpeace.
– De menade att det var olaglig kommunikation som jag försökt genomföra med mina medfångar. De satte mig i en straffcell. Det var det värsta jag fick vara med om.
Cellen var iskall, utan möbler, endast en toalett. I taket lyste en lampa konstant.
”Var i hans makt”
– Man hade ingen klocka. Tankarna snurrade i huvudet. Jag gick fram och tillbaka över golvet. Jag räknade upp till hundra, som var en minut. Var femte minut gjorde jag ett streck på en liten papperslapp. Tolv streck blev en timme.
Efter 29 timmar fick Dima komma in till fängelsechefen.
– Han hade en timmes skrämmande monolog om att han var nationalist och verkade för Rysslands väl. Han tog upp att historien varit orättvis mot Gestapo. Jag var totalt i hans makt. Han fick bestämma om jag skulle leva eller dö, så kändes det. Jag var panikslagen. Han bad mig skriva under att jag begått ett brott. Jag hade skrivit under vad som helst.
Hoppet kom av mötena med advokaten och norske honorärkonsuln som kom på besök en gång i veckan.
– Han berättade att vi hade massivt stöd. Det var demonstrationer i Stockholm, i Brasilien hade man fått stånga av gatan utanför ryska ambassaden på grund av protesterna. Angela Merkel hade pratat direkt med Putin. Amnesty international hade tagit upp fallet, att vi var 30 av 70 politiska fångar i Ryssland.
Då övriga aktivister började släppas förra måndagen insåg Dima att han skulle bli fri. I fredags släpptes han fri, mot en borgensumma på 400 000 kronor.
”Känsla av overklighet”
– Det släppte i hela magen. Jag andades. Det var som att jag hållit andan hela tiden utan att jag förstått det. Det var underbart, och återigen en känsla av overklighet.
– När jag kom ut stod en massa människor där, vänner från Greenpeace och press. Jag kramade alla och fick direkt ringa min fru. Att höra hennes röst, och min 14-årige sons, var så skönt. Jag bara skrek: "Jag är fri".
Men fortfarande återstår åtalet. Brottsrubriceringen är ändrad till huliganism, som kan ge sju års fängelse. Dima Litvinov kan inte lämna Ryssland, och vågar inte lämna hotellet i St Petersburg där han befinner sig.
– Min fru Anitta kommer hit på tisdag. Då ska vi bara stänga in oss och vara med varandra. Men jag lever fortfarande efter det där ordspråket, att jag inte ska hoppas. Jag vågar inte det än. Fallet blir för hårt om man tror att det är över, och det visar sig inte vara det.