Barnen – de oskyldiga offren

Peter Kadhammar

Orsaken till att barnen i Jackson, Mississippi, föds för tidigt: Deras mammor är för tjocka

Jackson, Mississippi

Stånkande och stönande, bredbenta och vaggande tar sig amerikanerna fram – om de alls går.

USA upplever en explosionsartad fetmaepidemi. Den förstör folkhälsan och är ett hot mot ekonomin.

Tillsammans med fotografen Lotte Fernvall reste Aftonbladets Peter Kadhammar till USA:s fetaste delstat, Mississippi, för att berätta om den nya stora samhällsfrågan.

Resan börjar på Universitetssjukhuset i Jackson.

Märkligast är att man kan se den grasserande fetmaepidemin här, på kliniken med för tidigt födda barn. Här ligger små liv som knappt är liv och andas med korta flämtande tag, med hudar så tunna och sköra att de omedelbart skulle torka ut om inte kuvöserna tillfördes vattenånga.

Där ligger en pojke, tio dagar gammal. Vikt: 630 gram. Där ligger en flicka, 710 gram. Sjuksköterskan Carla Gill pekar på skyltarna med namn, vikt, födelsedatum och hemort. Belzoni. Greenwood. Fattiga kommuner i Mississippiflodens delta där föräldrarna med stor statistisk sannolikhet har låg eller ingen inkomst och är överviktiga eller feta.

Som Tyrone och Latraceia Forrest. De sitter längst in i salen och vakar över sonen Tyrone junior, född i tjugosjunde veckan, det vill säga minst tio veckor för tidigt, och förd med ambulanshelikopter de sjutton milen från Grenada till Jackson.

Tyrone är 37 år och sjukpensionär. Han säger att han lider av migrän. Pensionen är 500 dollar i månaden. Han drygar ut pensionen med att hjälpa till på en biltvätt.

Latraceia är 35 år och hemmafru. I går, 20 dagar efter födseln, var första gången hon fick röra sin yngste son. Hon sträcker höger arm genom en lucka i kuvösen och håller handen på honom. Neo­natalkliniken på universitetssjukhuset i Jackson sägs vara den största i USA. 96 bäddar. Över en del av sängarna svävar färgglada ballonger, överallt blinkar det från monitorer. Rummet fylls av de plingande ljud som hör till intensivvårdens apparater vilka övervakar blodtryck, andning och hjärta.

– 35–40 barn föds för tidigt varje dag här på sjukhuset, säger Carla Gill. Och hälften av deras mödrar är överviktiga. De föder sina barn för tidigt därför att deras kroppar … inte är i ordning.

I en annan del av sjukhuset sitter professor Rick deShazo. Han är en kortväxt, intensiv och skämtsam läkare som blivit ett slags korsriddare mot fetman i Mississippi, som är den fetaste delstaten i USA.

– För tio år sedan insåg jag att epidemin var utom kontroll, säger han. Jag gjorde ronder på avdelningarna och såg att alla hade samma problem, metabolt syndrom, som är en kombination av fetma, diabetes, högt blodtryck och sömnapné. Hela sjukhuset var fyllt av sådana patienter.

Han singlar fram papper efter papper med statistik och diagram över skrivbordet. 35 procent av invånarna i Mississippi är feta. Inte överviktiga, feta. Om man räknar samman vuxna överviktiga och feta är de i stark majoritet: 70 procent. Motsvarande tal för barnen är 44 procent.

I Mississippi och USA skapas den nya människan. Resten av världen följer efter. Den nya människan är inte den upplysta, kloka, toleranta individ som politiska idealister förutspådde när industrialismen och demokratin fick sitt genombrott.

Den nya människan är en fet, vaggande, glufsande varelse som har svårt att röra sig.

Referensramarna förskjuts. Det feta blir det normala. I en annan del av Jackson träffar jag Warren Yoder. Han leder en organisation, Public Policy Center, som bland annat arbetar för att barn ska få rätt kost. Yoder är ungefär 175 centimeter lång och väger 135 kilo. Men i Jackson ser han inte särskilt tjock ut.

– Min viktkurva följer Mississippis. Jag har ätit för mycket och rört mig för lite. För 15 år sedan insåg jag att jag var fet. Jag har hållit vikten sedan dess men jag har inte gått ner heller.

Varför inte?

– Jag kör bil. Du riskerar livet om du försöker promenera. Det finns inga trottoarer. Ja, på den här gatan finns det en så du kan gå två och ett halvt kvarter. Sedan är det stopp. Cykla? Omöjligt. Men sedan fem år bor jag i ett område där man kan gå runt kvarteren. Ett välmående område. Jag försöker promenera en och en halv kilometer varje dag. Längre klarar jag inte på grund av min vikt.

Yoder är en fryntlig karl. Han pekar genom fönstret mot en restaurang på andra sidan gatan, Two Sisters Kitchen.

– Ni måste luncha där. Där får ni smaka på äkta mat från Mississippi.

En dryg timme senare sitter jag och flämtar på restaurangens veranda. Det var inte buffén (friterad kyckling, grillad kyckling, korvgryta, sötpotatis, gröt) som gjorde mig panikmätt. Det var efterrätterna. Servitrisen var vänlig och ställde fram sex skålar med olika pajer eftersom vi var nya i stan. Så att vi skulle få smaka på allt.

Ändå var lunchen rena hälsokosten jämfört med den vanliga snabbmaten som folk äter dag ut och dag in.

– Vet du varför stora pickuper är de bilar som säljer bäst i Mississippi? Därför att tjocka människor får plats i dem. Jag skulle köpa en stol förra helgen. Jag kunde inte hitta en som var liten nog för mig! Allt är stort, allt blir större! säger Rick deShazo.

Fetmaepidemin får dramatiska konsekvenser.

– År 2030 kommer 30 procent av befolkningen i Mississippi att ha diabetes. Diabetes typ 2 brukade uppstå i 60-årsåldern. Det var åldersdiabetes. Nu ser vi den hos 20-åringar därför att de äter fel. Om vi bortser från det mänskliga lidandet innebär det enorma ekonomiska påfrestningar med en så sjuk befolkning. Tillväxten skadas. Det kommer att bli katastrofalt!

Doktor Rick är en man som talar i rubriker:

Sötningsmedlen i maten påverkar belöningscentrum i hjärnan. Som sex!

På grund av övervikten är dagens generation den första som kommer att leva kortare än sina föräldrar. Vi äter oss till döds.

Och det är de fattiga, de som inte har något arbete, eller de som måste ha två eller tre uselt betalda arbeten för att försörja sig, som vräker i sig hamburgare och pommes frites och pizza, och den maten är billigare än om du skulle försöka tillreda något hemma. Har du två eller tre arbeten hinner du inte laga mat även om du skulle vilja.

Fetmaepidemin innehåller så många paradoxer. Överflödet av mat mitt i armodet. Övervikt som en signal om fattigdom. De små, små magra barnen som föds för tidigt att mödrarna är överviktiga.

Och de enorma resurser som spenderas på att lindra fattigdomens följder.

Tyrone Forrest har ett sjukbidrag på 500 dollar i månaden. Han sitter och ser på sin nyfödde son som sover i en kuvös. Runt dem blinkar och piper de mest avancerade apparater sjukvårdsteknologin kan prestera.

Det kostar 1 800 dollar per dygn att vårda ett barn här.

Tyrone är så fattig att han inte ens har bil i ett land där man måste ha bil. Han har fått låna en för att komma till kliniken dit hans för tidigt födda son fördes i helikopter.

Ett par våningar ner sitter doktor Rick. Han säger:

– I Mississippi är de flesta svarta fattiga. Där de bor finns det inga grönsaker. Men där finns snabbmat. Och Big Mac är beroendeframkallande – som sex!

Jag frågar Tyrone Forrest var han bor när han hälsar på sin son.

– Ronald McDonald har ett hus på lasarettsområdet. Vi får bo där gratis i 30 dagar.