”Hon beskriver det mänskliga i att tveka”
Publicerad 2013-07-16
Zandra Lundberg om Annika Anderssons Sommar
Annika Andersson fattar lyssnarna i hand och tar med oss på en slingrig resa genom sitt liv.
Det är väldigt rörande.
Och roligt.
Annika Andersson har förärats med en berättarröst som dansar in i öronen.
Hon skulle gott kunna sitta och mala om en liten by som heter Mårdaklev, om vem som sysselsätter sig med vad, om Rut och Elsa i garnaffären och Georg med jeansbyxaffären.
Och det gör hon också.
Andersson målar upp en barndom som är långt, och nu menar jag LÅNGT, ifrån flower power-flummets 70-tal.
I deras värld gjorde man saker och ting själv. Man mjölkade kon och drack. Man slaktade grisen och åt. Man sydde kläderna själv.
Annika målar upp fascinationen för revyerna som familjen ägnade sig åt under vintrarna. Hur det dröjde innan hon äntligen fick en roll.
Och det är nästan så att en icketroende som jag börjar fundera på Gud och Jesus och hela gänget när hon berättar om samtalet.
För nio år efter att hon stod på scenen sist får Annika Andersson samtalet. Det är Stefan och Krister-Krister som undrar om hon inte vill göra en roll i deras fars på Vallarna.
Här beskriver hon fint det mänskliga i att tveka. Att försumma sina drömmar bara för rädslan att ta steget in i ett nytt, främmande liv man inte vet något om.
Annika är inställd på att tacka nej, men ändrar sig i sista stund. Hon säger ja.
Ett ja som lett till att hon i dag är ett folkkärt ansikte för de allra flesta.
I sitt program hinner hon klämma in ännu en händelse som kom att vända upp och ner på allt.
Jag verkligen känner Annikas förtvivlan när hon berättar om när maken Tomas blev påkörd.
Hur hon såg hans bil bland en sörja av blåblinkande poliser och ambulanser.
Annikas humor sipprar igenom programmet. Hon sitter på akuten och svävar i ovisshet.
Hon tittar på en tavla de hängt upp och konstaterar att det står ”det glada hjärtat lever längst” – ”Det var väl en jävla skylt att hänga upp på en akutavdelning” kommenterar hon.
Det är så fint.
Och roligt.
Tack, Annika.