’Ingen tid i livet är bra’

Carina Bergfeldt

Aftonbladets Carina Bergfeldt har träffat kvinnorna som lever på världens farligaste plats - Afghanistan

Hon har gått två år i skolan, blivit bortgift som tonåring och fött sex barn. Om hon inte hinner dö innan av krig, i barnsäng eller av våld i hemmet så blir hon i genomsnitt 49 år gammal.

FN och Rädda barnen är överens:

Afghanistan – Sveriges och världens största biståndsland - är den farligaste platsen på jorden att vara kvinna.

Om ett år lämnar de svenska och amerikanska styrkorna landet efter 13 års krig.

I tre dagar berättar landets mest utsatta, mammorna och döttrarna, för Aftonbladets Carina Bergfeldt om farorna och ojämställdheten nu - och oron över vad som händer då.

helskärm

Nowabad. Det är kvinno­möte och de skruvar ­oroligt på sig. Frågan ­ligger kvar i luften men ingen vill riktigt ta i den.

Till sist blir det byns äldsta kvinna, Fatima, 61, som bestämmer sig för att prata.

– Vad som händer om vi inte lyder? Ja, våra män ­eller söner slår oss såklart. Vi är deras slavar.

Det är exakt tio kilometer till den stora vägen. A76:an, som i nordvästlig riktning leder till Mazar-e-Sharif och som mot sydost så småningom tar dig till Kabul.

Få ställer upp på bild

En mil. För kvinnorna i Nowabad hade det lika ­gärna kunnat varit hundra. De flesta av dem har aldrig gått ner till den stora vägen. Än mindre färdats på den.

– Det här är det värsta ­landet i världen att vara kvinna, säger Afiza, 45, när hon ställer sig vid grus­vägen för att fotograferas innan kvinnomötet ska börja.

Hon är den enda som går med på det. Alla andra gömmer sig till höger och vänster när kameran kommer fram. Kvinnor ska inte avbildas.

– Nu kan jag inte så mycket om andra länder men jag kan inte tänka mig att det finns något ställe som är värre än det här.

Hon får medhåll av 213 tillfrågade experter i Thompson Reuters stora undersökning av alla värld­ens 196 länder. Att våld är vardag och rent vatten en utopi, att 85 procent av alla kvinnor inte kan läsa, att ­lika många tvingas till ­arrangerade äktenskap och att sex av tio föder barn ­utan att någonsin träffa en barnmorska gör att Afghanistan rankas som det absolut farligaste landet i världen att vara kvinna. Före Kongo, där 400 000 kvinnor våldtas varje år. Före Pakistan, där tre kvinnor mister livet varje dag, året om, i det som kallas hedersmord.

Samma år som den världsomspännande undersökningen publicerades, 2011, rankade Rädda barnen och Unicef Afghanistan som det värsta landet i värld­en att vara flicka. Och mamma.

Men flickorna återkommer vi till i morgon. Mammorna i övermorgon. Nu handlar det om kvinnorna i Nowabad som har tillbringat sina liv på en plats där det fort­farande varken finns el eller rent dricksvatten - precis som det ser ut hemma hos över 50 procent av landets 30 miljoner invånare.

– Vi har levt hela våra liv i mörker, säger Fatima.

Jemen är sämre

– Ett modernt liv är något som vi inte ens drömmer om, men om det är något som jag önskar för mina ­söner och deras söner så är det att de ska få uppleva hur det är att leva i ljuset.

Hon säger söner. Inte barn. Trots att hon själv har fyra av varje.

– Ja, det är ju bättre att få söner än döttrar. En dotter gifter man bara bort, en son tjänar pengar.

Alla kvinnorna runt henne nickar. Hennes egna döttrar inkluderade. Att landet också klassas som världens näst mest ojämställda land (bara Jemen är sämre) är tydligt inne i lerhydd­an med den klar­röda mattan. Precis som Fatima har de andra kvinnorna vuxit upp med vetskapen att de inte är värda någonting. Att de inte kan någonting. Vet någonting. De ­ursäktar sig ständigt.

– Vi borde egentligen ­inte svara på de här frågorna ­eftersom vi inte har gått i skolan. Vi har ett uttryck som säger att de utan utbildning är blinda. Hjälp­lösa, säger Fatima.

”Du blir bortgift”

– För sådana som oss så finns det ingen tidpunkt i livet som är bra. Du växer upp med bröder som är värda mer än du. Du blir bortgift med någon du inte väljer själv. Sedan blir du änka och alla ser ner på dig om du måste jobba för att försörja din familj. Det blir aldrig enkelt, säger Afiza.

Återigen nickar kvinnorna runt dem.

– Vi är våra mäns slavar. Om jag skulle bli sjuk och vilja gå till sjukhuset och min man säger nej så får jag inte söka hjälp, säger Fatima.

Kanske skvallrar

En undersökning av människorättsorganisationen Global Rights visar att 87 procent av afghanska kvinnor blivit misshandlade av sin make. Våld i hemmet kallas landets ”tysta tsunami”. Det är med viss tvekan som nästa fråga ställs.

Och vad händer om ni vägrar lyda?

Det blir tyst först. Många tittar ned i marken.

– Ja, våra män eller söner slår oss såklart, säger ­Fatima till slut.

Kvinnorna nickar.

Pratar ni med varandra om en av er blir misshandlad?

Nu börjar kvinnorna skaka på huvudet. Lika ivrigt som de nyss nickat.

– Nej. Om det är illa går en kvinna till sin pappa eller bror och berättar, säger ­Fatima.

Vad gör de åt det?

Hon ser förvånad ut. ­Tolken upprepar frågan.

– Ingenting. De gör inget åt det. De lyssnar bara. Så det är bättre att hålla sådana saker för sig själv.

Och kvinnorna runt henne nickar. När mötet är över kliver tre kvinnor, en tolk, en representant från Svenska Afghanistankommittén och en journalist, in i en bil och kör i väg. Efter tio kilometer på en skumpig grusväg hälsar asfalten på A76:an välkommen. En mil. För kvinnorna i Nowabad hade det lika gärna kunnat vara hundra.