– Vår kroppsform på väg att ändras

Peter Kadhammar

Det är inte bara i USA som människorna blir allt större – även i Sverige har viktökningarna åter tagit fart: ”Vi lever i ständigt frossande”

Solna

När Mikael Eklund var som fetast kunde han inte äta mat på flyget, för magen gav inte plats åt det nedfällbara bordet. Det var genant, tyckte han, och tanken slog honom att han borde banta. Det blev inte mer än en flyktig tanke.

Så började han vakna av panikattacker på nätterna. Svettig och flämtande satte han sig upp, han fick inte luft. Och på kvällarna somnade han framför TV:n därför att han varit så orolig på natten.

Eklund insåg att han måste göra något åt vikten.

Han gick till vårdcentralen. Magen skymde siffrorna på vågen. Sköterskan sa att han vägde 184 kilo.

Så mycket? Och så fort det hade gått. Eklund var inte mer än 44 år, en gammal elitidrottsman, han hade varit hockeymålvakt i både AIK och Hammarby, och efter idrottskarriären löptränade han. Och nu balanserade hans otympliga kropp på en våg vars siffror han inte kunde se.

I så måtto var han en illustration till fetmaepidemin som sprider sig över världen. Doktor Rick deShazo på universitetssjukhuset i Jackson, Mississippi, en av många experter på epidemin, säger att överallt där snabbmatsindustrin får fäste, där exploderar fetman.

Då talar han om statistik och bilden i stort. Individerna tänker ofta inte på att de går upp i vikt förrän de likt Eklund balanserar på vågen och undrar vad som hände.

– Man märker det inte, säger han. Man äter för att det är gott. Visst åt jag hamburgare och pizzor men mest bra mat. Grönsaker. Frukt. Jag åt för mycket.

Han står i det grå höstvädret utanför hjärtkliniken på Karolinska i Solna. Sjukhuset byggs ut och hela området är en byggarbetsplats, Nordeuropas största säger Eklund. Han är transportkoordinator, det vill säga vakt och trafikdirigent, ett arbete som kräver att han står och går mest hela dagen.

Läkaren på vårdcentralen erbjöd Eklund operation, ett band runt magsäcken för att göra det omöjligt att äta så mycket. Han tackade nej. Han ville försöka själv och drog ner på portionernas storlek, slutade äta godis, ställde in mellanmålen och upphörde att dricka ett par stora glas läsk varje dag.

Och så fick han det här jobbet på bygget som gör att han rör på sig.

Han har gått ner 60 kilo.

I huskroppen bredvid, näst högst upp i hjärtkliniken med utsikt över Eklunds arbetsplats, sitter professor Maj-Lis Hellenius i en liten modul där långväggarna är täcka av böcker och pärmar.

Eklund är stor, Hellenius är en nätt dam i 60-årsåldern. Hon brukar stanna till och prata med honom där han övervakar infarten.

Hellenius är chef för livsstilsmottagningen dit patienter kan remitteras för att få hjälp att hitta sundare vanor och gå ner i vikt. Hon är en svensk hälsoprofet som ibland hamnar i polemik med andra hälsoprofeter om fetter och kolhydrater.

För den som inte hamnat i bantningsträsket är debatten om olika dieter ointressant. Fetmaepidemin är ju i ett avseende väldigt enkel att förstå. Vi proppar i oss fler kalorier än vi gör av med.

Jo, säger Hellenius, vi är fixerade vid att banta. Och vi rör oss helt enkelt för lite. Vi sitter stilla på arbetet. Vi sitter stilla på kvällen. Vi sätter inte sprätt på kalorierna längre, även om vi bantar och motionerar en timme om dagen.

Hon lutar sig fram och klickar närsynt upp illustrationer på datorn:

De amerikanska kvinnornas energiförbrukning har nästan halverats sedan 1960. De behöver helt enkelt inte röra på sig så mycket, de behöver inte arbeta så hårt med sina kroppar längre.

Detsamma gäller för Sverige.

Men vi äter inte mindre utan mer.

När jag träffar Hellenius första gången, i slutet av augusti, säger hon att fetmakurvan lyckligtvis har planat ut.

– Svensken tar till sig råd om sin hälsa, säger hon.

När vi träffas andra gången, sista dagen i september, har jag fått statistik från Margareta Norberg, forskare vid Enheten för epidemiologi och global hälsa vid Umeå universitet. Den statistiken visar viktökningarna åter tagit fart.

Så vad är det som sker?

– Vi äter fel. För stora portioner. Vi småäter mellan måltiderna. 30 procent av de unga vuxna äter inte frukost. I stället tar de kanske en bulle på förmiddagen. Vi äter middag senare på kvällen i stället för att äta på dagen när vi är aktiva. Vi äter för lite grönsaker och för mycket kött...

Vi lever i ett ständigt frossande, det gäller rik som fattig, även om de fattiga frossar mer i dålig mat än rika, och blir fetare. Vi håller på att ändra kroppsform, säger Hellenius. Vi blir större. Vi har tjocka magar. Kvinnorna förlorar sin midja.

– Se på bilderna på Anita Ekberg när hon badade i Fontana di Trevi i filmen Det ljuva livet. Hon hade sannolikt för högt BMI. Men hon hade kvar sina former – midjan.

Bristen på rörelse, allt socker, all mat, fel sorts fett, stressen (som också orsakar övervikt) håller på att förändra den mänskliga rasen. Människan blir rundare, en orörlig varelse med hjärnan vaken dygnet runt.

Forskarna är ense om att fetmaepidemin hotar folkhälsan. Så varför debatteras den inte mer? Varför är det inte varning på godis? Varför har vi inte sockerskatt?

– Alla vet att det inte är bra att röka. Att vara fet är som att röka 20 cigaretter om dagen. Få är medvetna om det.

Det säger Stephan Rössner, pensionerad professor i hälsoinriktad beteendeforskning. "Jag började som infarktdoktor, såg att patienterna var överviktiga, hamnade på ett forskningsprojekt om blodfetter..."

Han blev hela Sveriges bantningsläkare ("käka mindre och spring mera") och fortsätter efter pensioneringen att hålla föredrag för den som vill lyssna.

– De överviktiga patienterna dör långsamt. Feta dör ofta av något som folk inte förstår har med själva fetman att göra. Tarmcancer, till exempel. Därför slår inte problemet igenom, inte hos allmänheten, inte hos politikerna.

Rössner är 71 år. Under sin levnad har han sett hur människornas kroppar förändrats.

– När jag gick i skolan sa man att vi hade vi e n tjockis i klassen. Att vara tjock var abnormt. Nu är det normalt.

Maj-Lis Hellenius har ett namn för den nya människan: Homo Sedentarius, Den Stillasittande.

Fram till dess att fetmaepidemin betraktas som ett samhällsproblem och en politisk fråga kommer kampen att föras individuellt, i tusen och åter tusen kök, där nya bantningstips avlöser gamla och mirakelkurer ständigt prövas.

Och medan tidningarna förmedlar det ena goda rådet efter det andra blir allmänheten tjockare och tjockare. Ty långt ifrån alla har den disciplin som Mikael Eklund, en gammal idrottsman, van vid träning, visade när han gick ner 60 kilo.