En vild fest full av magi
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-11
På Nobelpartyt säger ingen nej – och alla vill bjuda upp
Det var en kväll med magi och mysterier.
En japan var försvunnen.
Och en prinsessas midjemått satte fart på diskussionerna.
Hur det är med baler på slottet vet jag inte.
Men en bal på stadshuset finns det bara ett ord för – fantastiskt.
Det är en fest när precis alla visar sig från sin bästa sida, det är en fest när det regnar blommor från skyn, för jösse namn.
Dörrvakterna strålar. Kinderna på de unga studenterna glänser av upphetsning. Damernas frisyrer vippar när champagnen sköljs ner.
Det är möjligt att just champagnen steg mig åt huvudet, men i år var till och med underhållningen – divertissementet - underhållande. Dansarnas försök att uttolka den kreativa processen fick gästerna att garva högt.
Och Carl Bildt fortsatte i samma anda när han likt en lätt spastisk och lycklig discokung rörde sig över golvet. Jag såg en förskräckt fotograf ducka undan Anna-Maria Corazza Bildt när hon flög som en vante efter sin man.
Den jag däremot inte såg var mannen som skulle ha suttit bredvid mig. Den japanska journalisten Mr Taro Mitamura lös med sin frånvaro och var ett givet samtalsämne under kvällen vid bordet.
Liksom en viss prinsessas magiska lyster. Huvuden vreds ur led för att se om det verkligen var vin i glaset, själv satt jag för långt bort för att kunna kontrollera det.
Vad jag kunde se var att hon glatt konverserade sin bordsherre, professor Negishi.
Och att kungen garvade friskt. Oklart åt vad, men sådan är stämningen.
Det är en fest där man säger ja och inte nej. Man bjuder till och bjuder upp.
Jag tackade ja till en ung student som bad om en dans, fast jag i själv verket spanade huvudet ur led efter Nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa. Som när han dök upp på dansgolvet var påtagligt lättad, han log mot fotograferna och prisade denna magiska fest.
Det var egentligen bara ett uppdrag som gick åt skogen.
Att ta med sig en souvenir från Nobelfesten är inte särskilt svårt. Varje år får bestickförrådet fyllas på efter att gäster plockat ner kaffeskedar och gafflar i väskorna.
Ingen match.
En fluga, tänkte jag. Det måste vara otroligt svårt att lyckas med.
Det visade sig inte bara vara svårt. Det var omöjligt.
Regering och opposition var överens.
Blankt nej från Björklund.
Blankt nej från Ohly.
Med dansen, däremot, gick det som en dans.
Björklund förde ledigt över dansgolvet och erkände att löftet på valaffischerna, om att Sverige inte bara ska ge bort Nobelpris utan också få dessa fina utmärkelser, knappast kan ses som infriat i år. Vi kammade ju faktiskt noll igen, men det ska ändras genom att stärka spetsforskningen.
Fredrik Reinfeldt visade sig besitta simultankapacitet genom att kunna dansa och småprata samtidigt. Han hade haft en utmärkt trevlig kväll med medicinpristagaren hustru, Ruth Edwards. Och meddelade att tioåringen sov över hos en kompis. Det är tonårskillarna man får hålla ett extra öga på.
Själv gick jag hem i natten och hoppades att någon höll ett vakande öga över en från festen spårlöst försvunnen japan.
Han missade en magisk kväll.