Mötena med Per är minnen för livet
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-01
Aftonbladets Jan-Olov Andersson berättar om sin sista frispråkiga intervju med Per Oscarsson
Per Oscarsson är försvunnen sedan hans hus i Långöna har brunnit ned.
Jag besökte honom där för drygt ett år sedan.
Det blev ett av de starkaste mötena under mina år som nöjesjournalist. Den frispråkige skådespelaren, då 82 år, berättade öppet om allt från sin färgstarka karriär till känslorna inför döden.
Svenska folket har sina traditioner när det gäller tv-tittandet på julafton.
Näst mest populärt efter Kalle Anka, är ”Kan du vissla Johanna?”, ett timslångt drama som visats regelbundet sedan 1994. Häromveckan sågs det av 1,4 miljoner människor.
En bidragande orsak till populariteten är förstås Per Oscarsson i huvudrollen. Han spelar Nils, en lite vresig gubbe på ett ålderdomshem. Han möter två unga pojkar, där en av dem saknar en morfar och därför söker en ”reservmorfar”. Lite motvilligt, påtar sig Nils den rollen.
”Den filmen är fin”
När Per Oscarsson och jag träffades strax före jul 2009, sa han:
– Jag har ju gjort väldigt många filmer, cirka 125 stycken, men det är kanske bara sex, sju stycken som varit någonting att ha. Det tycker jag.
Dit hör just ”Kan du vissla Johanna?”.
– Ja, den filmen är fin. Jag har inte hört någon som inte tycker om den. Det är roligt att den hållit så länge. Lite jobbig inspelning. Pojkarna var duktiga, men inte särskilt disciplinerade. Men de var ju barn ...
Både mina chefer och jag tyckte att tv-filmen på julaftonen var en lämplig utgångspunkt för en intervju.
Det tyckte inte Per Oscarsson. Under några dagar ringde vi varandra åtskilliga gånger.
– Jag har inte tid, jag har så mycket att göra, sa han.
– När då, jag kan komma när som helst, sa jag.
– Ja, egentligen har jag ju inte så mycket för mig, men det är krångligt att hitta hit ..., sa han.
– Det löser sig nog, sa jag.
– Men jag har ju inget att säga, envisades han.
Sedan ringde han någon dag senare:
– Kom hit, då, om du envisas. Det är en mil söder om Skara. Du svänger in till vänster. Efter cirka två kilometer ser man åtta brevlådor vid vägen. Kör förbi dem, 30 meter senare kör du in till vänster på en grusväg. Fast där är ju snö nu. Det står ingen skylt vid vägen.
Fotografen Thomas Johansson och jag välkomnades av Per och hustrun Kia Östling i hallen. Men sedan ångrade sig Per.
– Här kan vi inte vara, det är för stökigt. Vi åker till min dotter, hon bor i ett hus inte långt härifrån.
Per visade stolt upp hästarna på gården. En kvart senare satt vi köket hos en av döttrarna, ett av fyra av hans vuxna barn (han har totalt sex) som bor i trakten. Vi drack kaffe och åt smörgåsar med ost på. Och Per berättade. Och berättade.
Om varför han, som är svensk film- och teaterhistoria, har jobbat med så gott som alla stora namn, utom Ingmar Bergman (1918–2007):
– Därför att jag sa nej vid ett tillfälle. Han blev sur.
Om när han vann skådespelarpriset på Cannes-festivalen för ”Svält” 1966:
– Jag fick kyssa Sophia Loren på kinden och vi hade en liten fest på ett hotell. Allt gick så fort, det sa bara svisch. Men visst var det skoj.
Om när han jobbade med Hollywood-legenden Sam Peckinpah (1925–1984), mest känd för västernfilmen ”Det vilda gänget” och ”Straw dogs”:
– Min första engelskspråkiga film. En amerikansk tv-film. Elva dygn i Hollywood, det var väldigt skojigt. Peckinpah ville göra en film till med mig, men det blev inget. Jag fick 20 000 kronor som plåster på såren. Mycket pengar på den tiden. Peckinpah söp mycket. Han drack väl ihjäl sig sedan.
Ingen spikrak karriär
Om senaste stora huvudrollen, i SVT:s dramaserie ”Herr von Hancken” (1980):
– Javars, då och då tycker jag den är rätt bra.
Om hur det var spela polischefen Gustav Jörgensson i flera tv-serier:
– Det tillhör de få saker jag tycker blev bra. Inte alla, men en del är riktigt bra.
Om dunderfiaskot ”Sverige åt svenskarna” (1980), ett historiskt spektakel som han skrev, regisserade och spelade fyra huvudroller i. Budgeten spräcktes många gånger om och filmen totalfloppade:
– Det där med 1400-talet, det var egentligen bara skräp, jag borde inte ha gjort den.
Men vi pratade inte bara jobb. Per Oscarssons karriär har långt ifrån varit spikrak, då han valt att ibland göra helt andra saker och ting.
Ett tag var han bonde i fyra år.
Vid ett annat tillfälle fick han för sig att han skulle förändra världen, både när han uttalade sig offentligt om sådant han tyckte var viktigt och via sitt jobb som skådespelare.
– Jag tyckte det var mycket som behövde göras. Det blev inte så mycket av det ...
När jag hade pratat med Per ett par timmar, kändes det lite vemodigt att han inte verkade ha en aning om hur folkkär han är och hur beundrad han är av yngre skådespelare. Kanske delvis för att han aldrig umgåtts särskilt mycket i de kretsarna, där man gärna dunkar varandra i ryggen.
– Jag har aldrig egentligen haft några vänner över huvud taget. Jag har nog gått för mig själv. Det är kvinnor som jag har trivts med. Och så barnen, naturligtvis. Fast jag höll på så mycket med film och teater, att försöka komma in i någon annans skepnad, så jag tog ju inte hand om dem heller. Någon bra pappa, det har jag absolut inte varit. Men jag är väldigt glad att ha barnen.
Redo att möta Gud
Döden har alltid funnits i hans tankar. Redan på 1950-talet var han redo att möta Gud, berättade han.
– Ja, på en skogsväg i Tyskland. Jag hade spelat ”Hamlet” och tyckte det kommande projektet verkade kass. Så jag tog ut mina besparingar (1 200 kronor) och började omväxlande gå och lifta till Paris. Det var mycket religiösa grubblerier och där på skogsvägen i Tyskland stod jag stilla i tjugo minuter för att komma upp till det där ljuset i himlen.
Sedan skrattade Per och sa:
– Men det gick aldrig. Så jag fortsatte gå i nio, tio dygn till. Sedan – trött och frusen – ringde jag till Göteborgs Stadsteater och frågade om jag fick komma tillbaka.
Döden återkom han till när jag försökte prata lite om hans skandalomsusade uppträdande i SVT:s ”Hylands hörna” annandag jul 1966. Han chockade programledaren, och miljontals tv-tittare, genom att börja klä av sig och samtidigt hålla en föreläsning i sexualkunskap. Han behöll kalsongerna på, men det blev folkstorm ändå.
– Det har väl folk glömt. Tänker de på Per Oscarsson i dag, så är det väl att han ska dö snart.
Även om han under senare år har gjort småroller – i världssuccén ”Millennium”, som Lisbeth Salanders godhjärtade ursprungliga förvaltare, och i Görel Cronas kommande långfilmsdebut – är det mest ett projekt han ägnat sig åt: Att skriva sina memoarer.
– Jag har skrivit 500 meter, höll jag på att säga ... 500 ark. Men nöjd, nä, nä, nä. Men det är det viktigaste för mig de år jag har kvar. Och jag skriver själv. Absolut ingen spökskrivare.
Med viss sannolikhet har väl de där 500 arken, eller hur många det nu har blivit, nu förvandlats till aska.
Många beundrare
Mitt hjärta gråter om det är så att Per Oscarsson, och hans hustru, har förolyckats när deras hus brann ned till grunden.
Och jag förbannar mig själv för att jag aldrig skrev det där tackbrevet jag ju tänkte skicka till honom.
När intervjun publicerades i julhelgen 2009 var familjen och jag i Thailand. Tidsskillnaden gjorde att jag till sist stängde av datorn på nätterna, för den plingade dygnet runt av ny e-post. Massor av folk som hade läst artikeln, skrev och berättade hur mycket de beundrade Per Oscarsson. För flera av dem hade möten med honom blivit minnen för livet. Att en SÅ stor skådespelare tog sig tid att med värme och respekt bemöta sina fans.
Det hade jag tänkt berätta om i brevet. Och tacka för det inspirerande mötet.
För folk kan aldrig få höra en gång för mycket att de är omtyckta.
Och Per Oscarsson är mer omtyckt än han någonsin själv har förstått.