– Prinsen är en bra människa

Joachim Kerpner

Därför lämnade officeren 18 miljoner till Carl Philip

Bertil Jonsén testamenterade 18 miljoner till Carl Philip – för att prinsen hade rätt inställning till livet på sjön.

Systersonen fick inte ett öre.

En sorts krigslogik – ”är du inte med mig, så är du emot mig” – verkar ha styrt sjövärnsofficer Bertil Jonséns liv. Förakt för dem han inte gillade, välvilja mot unga män med de rätta takterna.

Det var knappast förvånande att John Wayne-filmen ”De skulle offras” från 1945 var Jonséns favoritrulle. Wayne spelar

Rusty Ryan, torpedbåtskapten som slåss mot japanerna i andra världskriget.

Jonsén var en svensk Rusty Ryan. På 1950-talet var han försteofficer på repövningar med motortorpedbåtar, i det civila konstruerade han samma båtar på Kockums.

Sköttes av frivilliga

Långt senare träffade han prins Carl Philip på den utrangerade motortorpedbåten T 46, som kungen köpte 1987. Veteranbåten sköttes av ett gäng frivilliga. En av de mest hängivna var Jonsén.

– Han var en ryggrad i underhållsarbetet av båten, minns en annan frivillig.

Jonsén mötte den unge prinsen på T 46:an fler gånger under 1990-talet. Jonsén höll hårt på örlogsmarina traditioner, rätt klädsel och sjömansmässigt uppförande. Han uppskattade Carl Philip.

– Han uttryckte flera gånger sitt gillande över prinsen, tyckte att han artade sig till en bra person. Bertil var en uppmuntrande person, som ville att ungdomar skulle växa upp till bra människor, säger Jonséns torpedbåtskamrat.

Den 21 mars 1996 präntade Bertil Jonsén ner sin yttersta vilja: ”att all av mig efterlämnad egendom skall tillfalla min skeppskamrat ombord i motortorpedbåten T 46, HKH Prins Carl Philip”. Jonsén måste ha varit nöjd när prinsen fyra år senare muckade som färdigutbildad båtchef på stridsbåt 90.

Men varför gjorde han sin systers adoptivson arvlös i samma testamente? Systersonen vill inte tala med Aftonbladet och Jonsén angav inga skäl.

En del av svaret verkar finnas i den sörmländska kustbyn Källvik. Här ligger gården Ökenäs, med en mangårdsbyggnad från 1908 på 231 kvadratmeter och skogs- och jordbruksmarker på 98 hektar. Det var här Bertil Jonséns andra sida visade sig.

”Här är inget Skansen”

Han var verkligen inte omtyckt, milt uttryckt.

– Jonsén hatade Källviksborna. Han var förbannad på alla efter en kupp i början på 1970-talet, när vi fick bort honom som ordförande i vägföreningen.

– Om någon parkerade bilen på hans marker lappade han den. Han sa att ”här ska inte vara något Skansen, människor kan hålla sig på avstånd.” En gång hotade han pappa med gevär och skrek ”nu, din jävel”. Då hade pappa satt upp orienteringskontroller i hans skog.

Ilskan mot alla som närmade sig var inte bara ett gammelmansbeteende, som visade sig åren innan Jonsén dog. Göte Berg, rättare på Ökenäs 1960-1964, berättar om Bertil och hans mamma Sigrid:

– Det var ett trevligt ställe. Men de levde spartanskt och ensamt. Mamman bestämde över Bertil, han kom väl aldrig ifrån henne riktigt. Han var som ett barn, ingen vanlig människa man kunde prata med hur som helst. Han hade ett eget sätt.

”Han var inte omtyckt”

– Jag fick meta i sjön, men inte dra upp någon gädda. Om folk fiskade på deras vatten var det inte bra. Bertil var inte omtyckt, minns Göte Berg.

Likadant uppträdde Jonsén vid Hersby gymnasium på Lidingö, där han var adjunkt i matematik, fysik och teknologi från 1969 till 1989. Han visade antingen förakt eller välvilja. Å ena sidan ville han aldrig samarbeta med lektor Staffan Sylwan.

– Sylwan hade högre examen, bättre studentbetyg och var lite lågmäld, medan Jonsén var mycket bestämd och inte speciellt flexibel. Jonsén undanbad sig all beröring med Sylwan, berättar lärarkollegan Hans Tiberg.

”Tyckte att Palme var usel”

Å andra sidan hade Jonsén ett ”gott och lugnande inflytande” på eleverna i de yrkestekniska och tekniska linjerna:

– Eleverna som hade honom var ofta nöjda, även om en del tyckte att han var lite mossig. Han var en rakryggad högerman, tyckte att Palme var usel och ansåg att det var vansinnigt att musiklärare skulle ha nästan samma lön som han, berättar Tiberg, som minns att den välklädde Jonsén hade jaktskyttemärken i hatten.

I början av 2000-talet åkte Jonsén nästan dagligen från lägenheten på Lidingö till Ökenäs söder om Trosa. Han kom oftast klockan elva, klädde sig i blåställ och försökte sköta gården. Men när vattnet frös i huvudbyggnaden lät han den förfalla och höll i stället till i en gammal personalbostad. När han dog 2007, 82 år gammal, var ladan ett ruckel och markerna igenvuxna. Ändå värderades gården till åtta miljoner i bouppteckningen.

Nu rustar Carl Philip upp huvudbyggnaden. Ett byggbolag där prinsens bäste vän Jan-Åke Hansson, 31, är delägare har fått uppdraget.

– Prinsen styr och ställer vid ombyggnaden. Han fattar alla beslut om renoveringen, säger hovförvaltningens chef Bengt Telland.

– Han tycker att det är ett oerhört vackert ställe och är glad och tacksam mot testator för detta. Både han och kungen kommer ihåg Jonsén.

Gav bort sin favoritfilm

Studerar prinsen skogsbruk på Alnarp våren 2009 på grund av Ökenäsarvet?

– Det tror jag inte. Han får väl hantera skogen i vederbörlig ordning.

Telland vet inte om prinsen någon gång fick Jonséns favoritfilm. Helt omöjligt är det inte. Så här berättar en ung man, som skötte torpedbåten T 46 med Jonsén på 1990-

talet:

– Sista gången vi hade kontakt var 2005. Då fick jag ett brev från Bertil med John Wayne-filmen ”They were expendable”. Han skrev att han hade ett litet lager av filmen som han brukade dela ut som uppmuntran till folk som gjort sig förtjänta.

I vår studerar prins Carl Philip skogsbruk på lantbruksuniversitet i Alnarp.

Nyligen ärvde han en skogsfastighet i Sörmland.

Aftonbladet berättar i dag historien om mångmiljonarvet.