Alla skriker om krigsbrott – men vi kan inget göra

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När man ser galningen Gaddafi mörda sin egen befolkning undrar man varför världen inte gör mer för att stoppa detta vansinne.

Varje gång dessa flagranta övergrepp begås lovar världen ledare ”aldrig mer”.

Varför händer det då om och om igen?

När FN:s säkerhetsråd samlades i går för att behandla Gaddafis attacker mot civila – med allt från stridsflygplan till militär som skjuter skarpt mot obeväpnade demonstranter – var utgången given på förhand.

Ett tufft uttalande skulle det bli och ett tufft uttalande blev det. Skarpa ord, men absolut ingen handling.

Det är så det brukar vara. Alla skriker sig hesa om krigsbrotten men ingen gör något.

FN är egentligen det enda organ som med stöd av folkrätten kan ingripa mot Gaddafi.

Den sedan 2005 etablerade principen om ”responsibility to protect”, ansvar att skydda, innebär att ansvaret för civilbefolkningens väl och ve övergår på det internationella samfundet om den egna regeringen inte klarar det. I första hand på FN.

I verktygslådan finns allt från diplomatiska uttalanden till en humanitär intervention som innebär att FN griper in militärt.

Men eftersom Kina är ett av fem länder som har vetorätt i säkerhetsrådet blir det ingen militär intervention. Kina gillar inte principen att världen kan ingripa så handfast i andra länders angelägenheter. Framför allt inte om andra länder en gång kan bli Kina.

En humanitär intervention är inte ens lönt att föreslå på det här stadiet.

Så därför kan Gaddafi lugnt fortsätta att massakrera sin egen befolkning och hetsa dem till ett inbördeskrig med världen som passiv åskådare.

I såna här akuta situationer önskar man att det fanns ett sätt att stoppa massmordet.

Drömmen om den goda stormakten finns där. Varför kan inte USA skicka iväg ett gäng Tomahawk­missiler och förinta det libyska flygvapnet eller bomba Gaddafis tält?

Uncle Sam är garanterat kapabel att göra det, men juridiskt finns det många allvarliga frågetecken. Vem ska bestämma när det är så illa att världen får ingripa även om FN inte godkänner det?

Folkrätten lämnar helt enkelt en del övrigt att önska.

Man minns 1990-talets etniska rensning på Balkan, den groteska slakten i Rwanda, det osynliga dödandet i Darfur. Eller Israels oproportionerliga våld mot palestinierna i Gaza 2009.

Framför allt minns man den nästan osannolika handfallenheten hos det internationella samfundet.

Alla visste att mördandet fortgick, men ingen gjorde något handfast åt det.

Efter varje gång lovade höga potentater som Bill Clinton, Jacques Chirac med flera högtidligt att detta aldrig skulle få upprepas. Nästa gång skulle världen agera i tid.

Sanningen är att världen nästan aldrig agerar i tid.

Nu spelas samma scenario upp igen. Snart läggs tusentals båtflyktingar på rangliga fartyg till blodbadet.

Kina stoppar FN från att agera kraftfullt. Italien stoppar EU. Resten tittar hjälplöst på.

I fallet Hosni Mubarak fungerade till slut hoten från omvärlden.

Såna som Gaddafi lyssnar sällan. Han slåss för sitt liv. Förlorar han makten är han så gott som död.

Oljan gör att han har råd att trotsa världen.

Allt vi kan göra är att frustrerat se på och skämmas.

Den ännu hemskare sanningen är att det kanske är så det måste vara.