- Jag känner ingen utan jobb

Wolfgang Hansson

Benedikt, 18, oroar sig inte för framtiden

Ayinger, Bayern. Benedikt Laudenbach, 18, tittar på mig ungefär som han inte riktigt förstår frågan.

– Rädd för att bli arbetslös? Inte det minsta.

18-årige Benedikt ser rejält uppklädd ut i den vita skjortan med en grön traditionell filtväst över. Chefen på värdshuset Ayinger Hotel vill att personalen ska se representativ ut vare sig de tar emot gästerna i receptionen eller plockar av disk från borden.

Benedikt är lärling. Det innebär att han går två veckor i gymnasieskolan där han förutom alla de vanliga akademiska ämnena som matte och religion också lär sig teorin om hur det är att driva restaurang, laga mat och putsa matsilvret.

Därefter vidtar två veckor av praktiskt arbete på Bräuerigasthof Ayinger, ungefär tre mil söder om München.

– Jag gillar att det är ett omväxlande arbete, säger Benedikt som först rodnar en aning när han ska berätta om sig själv men snart kommer över osäkerheten.

Hoppar in överallt

– Jag hoppar in överallt där jag behövs. Ibland serverar jag, ibland tar jag hand om smutstvätten och däremellan står jag i receptionen. Jag har mycket med gästerna att göra. Det tycker jag är kul.

I skolan går han måndag till fredag. Men på värds­huset jobbar han alla möjliga tider, även helger. Den här söndagen började han klockan sju på morgonen och slutar fyra med en timmes rast. I går jobbade han kväll.

– Vi hade en stor födelsedagsfest så det var mycket att göra.

Han har ett år kvar på sin treåriga utbildning.

– Jag gillar att växla mellan skolan och det praktiska arbetet. Att bara gå i skolan hela tiden hade varit långtråkigt. Nu pluggar jag men lär mig samtidigt ett yrke.

Vilket är roligast?

– Båda är kul. Första dagen tillbaka i skolan brukar vara lite seg men sen kommer man in i det. Det är kul att träffa klasskompis­arna igen och höra hur det har det på sina lärlingsplatser. Vi jämför hela tiden.

Benedikt valde inriktning redan när han var 14. Han fick själv skriva till olika arbetsgivare och be om en lärlingsplats. Hos familj­en Inselhammer, som ägt värdshuset i byn i över 200 år, fick han komma på intervju. Anorna syns i de gamla vackra handmålade möblerna, oljemålningarna på väggarna och de uppstoppade jakttroféerna vars spetsiga horn bidrar till atmosfären.

– Hotellet är gemytligt och välskött. Andra lärlingar som jobbar på någon av de stora hotellkedjorna får inte göra lika mycket saker som jag. På ett familjeföretag kan jag jobba mer självständigt.

Många gäster har precis avslutat sin frukost i trädgården på baksidan där sol­en bränner rejält trots att det bara är tidig förmiddag. Benedikt lastar en bricka full med smutsiga glas och bär ut i det rymliga köket.

– Jag hoppas få vara kvar här efter utbildningen, säger han och blicken talar tydligt om att han är rätt säker på att få stanna om han vill.

– Ett år eller två kanske. Sen skulle jag vilja åka till England och jobba där eller kanske på ett fartyg.

Sex av tio får jobb

Statistik visar att sex av tio lärlingar får jobb på sin praktikplats efter utbildningen.

Tanken att bli arbetslös har aldrig fått något fotfäste hos Benedikt. Han vet att många länder i södra Europa har väldigt hög ungdomsarbetslöshet. I vissa fall kring 50 procent.

– Helt vansinnigt. Jag lider med de ungdomarna. Men jag känner mig helt säker på att få jobb. I hotell- och restaurangbranschen finns det alltid behov av utbildat folk. Ingen av mina klasskamrater är det minsta orolig. Faktum är att jag inte känner en enda person som är arbetslös.

Delvis beror det på att Tyskland klarat sig väldigt lindrigt undan den ekonom­iska kris­en, inte minst tack vare de reformer på arbetsmarknaden som förre kanslern Gerhard Schröder genomförde.

Men lärlingssystemet nämns ofta som en viktig förklaring till att Tyskland har Europas lägsta ungdomsarbetslöshet. Bara strax över fem procent.

Alexander Moosbauer, manager på hotellet som går klädd i traditionella lederhosen är säker på att det stämmer.

– Ungdomarna får en vana från arbetslivet redan i tidig ålder. Övergången blir inte så dramatisk.

Jobbar inte gratis

Det kombinerade hotell­et, värdshuset och bryggeriet har ett tiotal lärlingar. Arbetskraften är inte gratis. Benedikt får 560 euro i månaden för de två veckor han arbetar. Efter skatt.

– Vi slipper ge dem teorin men kan lära dem hur arbetet går till. Vi tar emot lärlingar för att vi vill säkra återväxten av personal i hotellbranschen och vi vill ge ungdomar en bra start i arbetslivet. Men givetvis får vi någonting tillbaka också. Alla tjänar på det.

Hotel Ayinger samarbetar med en skola i en av grannbyarna, Ebersberg.

– Från åttonde klass håller vi lektioner om matlagning och annat för att väcka intresse för vårt yrke.

Benedikt verkar mer än nöjd med lönen. Han bor fortfarande hemma och betalar ingen hyra.

– Jag hade kunnat få en personalbostad på hotel­let men nu kan jag spara pengarna i stället.

Glasögonen och det välansade håret förstärker intrycket av en väldigt korrekt ung man. Men på sin fritid gillar Benedikt att släppa loss.

– Jag brukar träffa vänner och parta, säger han och skrattar lite förläget.

– Att vara diskjockey är en stor hobby. Jag älskar Avicii och Swedish House Mafia.

En av de äldre kvinnorna i personalen, klädd i den traditionella dirndldräkten, kallar på Benedikt. Han tar en vagn full med smutsiga vita dukar från frukosten och kör ut till en sidobyggnad där tvättbilen hämtar.

Benedikt är rätt säker på att han kommer att byta yrkesbana senare i livet.

– Jag tror inte jag gör det här om 10 eller 20 år. Förmodligen vidareutbildar jag mig.

Men arbetslös?

Nej, i den rollen har han svårt att se sig.