Strandberg är en begåvad jävel

Malin Wollin

helskärm

”Du är begåvad, din jävel” sa Ingmar Bergman till Evabritt Strandberg en gång för länge sedan och därmed var nålsögat i form av en demonregissör bakom ett skrivbord på Dramaten passerat.

Evabritt Strandberg är en begåvad jävel. Hon vet att fylla ljudrummet som är hennes. Hon pratar yvigt och passionerat och vid ett tillfälle faller något i golvet och hon får ta om meningen. Är man skådespelerska så är man och så blir sommarpratet därefter. Engagerat, kryddigt, saftigt. 

Hon berättar lustfyllt om sina roller, sina kärlekar, sin senaste film som hade den goda smaken att ha en äldre kvinnlig huvudrollsinnehavare. Jag gör kopplingen till en intervju med Anita Wall för ett par dagar sedan. Detta att vara kvinna och skådespelerska och ha oturen att bli ... äldre. Vad händer med rollerna? Vem är jag när jag är för gammal för att få vara med?

Familjen splittrades

Evabritts familj splittrades när hon var liten. ”Jag har redan ett barn och det är du, jag kan inte ha en man som inte kan hitta sina strumpor” sa mamman och flyttade ut.

Det lilla barnet tar sin mammas parti och gömmer sig i garderoben när varannanvecka-pappan som inte kan hitta sina strumpor kommer för att hämta sitt barn. Det gör ont.

Visst är bandet till mamma starkt i Evabritt Strandbergs liv men hon återkommer hela tiden till männen. Män hon arbetar med, män hon lever med, män hon skiljer sig ifrån.

Dottern flyttade

Bästa sättet att leva är att vara två ensamstående mammor och Evabritt blir lycklig. Men dottern Lina tyckte inte att det räckte med nybakade bullar och flyttade hem till pappa Sven Wollter.

Bo Widerberg, Sven Wollter, Ingmar Bergman, Jacques Brel.

Män är bra att ha som regissörer, som inspiration.

Män, man kan inte leva med dem, kan inte leva utan dem.