Som bäddat – för kaos

Lena Mellin

Lena Mellin: Ingen har rätt när nu alla letar fel

Det var felfinnarna som träffades igår.

Reinfeldt vill fortsätta som statsminister eftersom Löfven har fel.

Eftersom alla andra har fått det mesta om bakfoten vill Vänsterledaren bli minister.

Två gånger om året möts riks­dagens partiledare i debatt i SVT. En gång på våren och en gång på hösten.

Sedan Stefan Löfven blev S-­ledare har tv-debatterna blivit ­viktigare än riksdagens tre årliga partiledardrabbningar. Det beror på att han inte sitter i riksdagen och där ersätts av gruppledaren Mikael Damberg.

Eller som Jan Björklund (FP) ­uttryckte sig på väg in till debatten i tv-huset:

– Det är lite mer på allvar. Mikael Damberg i all ära, men det är ­Stefan Löfven som tecknar firma.

Gårdagens 1 timme och 45 minuter långa tillställning var en fartig historia där Stefan Löfven tog mycket plats under den första viktiga halvtimmen. Medan stats­minister Fredrik Reinfeldt (M) märkligt nog satsade mest krut under den sista halvtimmen då de flesta redan stängt av tv-apparaten.

Femton månader före valet är partiledardebatten både viktig och oviktig. Oviktig i den meningen att få, om ens några, väljare hämtar vägledning för sitt fram­tida val i den.

Viktig därför att den ger en vitamin­injektion till de partier som tycker att deras ordförande klarade sig bra i debatten. Eller är en humörsänkare för de vars ledare klarade sig sämre.

Det skulle exempelvis förvåna om samtalet vid kaffet på SD-kansliet i morse var glatt och fnissigt. ­Jimmie Åkesson, normalt en infernalisk debattör, gjorde få avtryck i gårdagens debatt. Lika över­raskad skulle man bli om medarbetarnas beröm haglade över Fredrik Reinfeldt. Det tog för lång tid för ­honom att komma in i matchen.

Upplägget på partiledardebatterna, särskilt i SVT, lider av ett inneboende problem. För att överhuvud taget få ordet gäller det att klaga på motståndarna, ­inte att tala om vad man själv vill. Hela tillställningen bär drag av ”felfinnarnas sammansvärjning”.

Under debatten avhandlades sju områden. Så här fel hade de olika regeringsalternativen enligt debattörerna.

Jämställdhet: Alla har haft fel ­eftersom det ser ut som det gör. Löfven talade om könsmaktsordning, Reinfeldt relanserade begreppet ”glastaket” som varit ute ett tag.

Minst fel hade Annie Lööf (C) eftersom hon representerar ett parti som haft tre kvinnliga partiledare.

Jobben: Alla hade fel igen, men riktigt klart blev det inte vem som har mest fel. En fråga som diskuterades intensivt gällde halveringen av arbetsgivaravgifterna för löntagare under 26. Fem av ­åtta partier tycker att det är en bra idé, tre gör det inte. Kanske inte helt fel, alltså?

Regeringens planer på ett femte jobbskatteavdrag var också fel, det är dags att byta medicin, sade Gustav Fridolin (MP). Men även detta förslag har stöd av fem av åtta partier.

Försvaret: Alla har haft fel också i denna fråga eftersom luftförsvaret tog påskledigt när ryssarna övade med bombplan nära svenska luftrummet. Alla, utom Miljöpartiet, verkar nu vilja satsa mer pengar på försvaret.

Integration: Det kan vara så att Socialdemokraterna haft mest fel. I alla fall ser det inte bra ut i Malmö som varit S-styrt länge. Fridolin var i alla fall glad över att bo i ett land dit folk vill komma, i stället för ett som de vill fly ifrån.

Skolan: Det fria skolvalet, rätt eller fel? De flesta var överens om att det var rätt. Men eftersom alla haft fel på ett eller annat sätt i denna fråga var alla också överens om att det behövs mer pengar. Fredrik Reinfeldt drog också en lans för de unga, ”den mest upplysta ungdomsgenerationen”. Vackert.

Vinster i välfärden: Det råder en närmast bedövande enighet, vinster i välfärden är bra. Men bara om de är små, närmast mikroskopiska. Den som inte tycker så har fel.

Klimatet: Alla har haft fel. Men kanske inte Miljöpartiet, åtminstone inte enligt sitt eget förmenande.

Experternas dom – de vann och de förlorade

Lars Ohly, före detta partledare, Vänsterpartiet:

Vem vann?

– De som har anledning att vara nöjda är Löfven, Fridolin, Sjöstedt, Lööf och Björklund. Löfven var oerhört engagerad före pausen och Lööf pratade i första delen med en viss övertygelse även om jag inte håller med henne.

Vem förlorade?

– De som hade anledning att vara missnöjda är Reinfeldt, Hägglund och Åkesson. Reinfeldt verkade mest sur och Hägglund fick inte till det. Jimmie Åkesson kom bort ganska mycket trots att SVT var artiga att ge honom chansen att sätta agendan vad gäller invandringsfrågan.

Lars Leijonborg, före detta partledare, Folkpartiet:

Vem vann?

– Alliansen fick in sin huvudpoäng att alternativet är väldigt splittrat. Där nådde de sitt strategiska mål tycker jag.

Vem förlorade?

– Sämst gick det för SD som inte alls fick bre ut sig på det sätt man fått göra vid några andra tillfällen.

Elaine Eksvärd, retorikexpert:

Vem vann?

– Gustav Fridolin. Han pratar ett språk som alla förstår, fritt från politiska ­floskler och med mycket liknelser och exempel från verkliga livet. Han var ­eldig, alert och han var med hela tiden.

Vem förlorade?

- Göran Hägglund. Han verkade trött, som om han inte ville vara där. Han är mycket skickligare annars men nu var han inte det. Han tog inte chansen till det utrymme han fick när Reinfeldt höll sig i bakgrunden just för den sakens skull.

Retorikexperten: Fridolin är vinnaren

Fredrik Reinfeldt

– Man såg inte mycket av honom. Han hade ett och samma tonfall hela tiden oavsett vad han pratade om. Han lät som en nyhetsuppläsare, det var inte mycket känslor man fick av honom.

Jan Björklund

– Han var vass, alert och kom med repliker på det som sades. Han blev en ganska stor ­kontrast till övriga i Alliansen. Sedan kan jag inte sluta tänka på att han var så brun.

Göran Hägglund

– Han brukar vara humoristisk och vass men nu verkade han bara vara trött och lite malplacé. Han sa inget som hängde kvar när debatten var över.

Annie Lööf

– Hon var slipad och hade svar på det mesta. Sedan hade hon framför allt fått bort sitt lilla ­leende som hon brukade ha förut och som många irriterat sig på. Nu såg hon mer allvarlig ut vilket gör det lättare att ta ­henne på allvar.

Stefan Löfven

– Han tog inte så mycket utrymme som han hade kunnat göra. Han lät sig också provoceras av Fredrik Reinfeldt som pratade med Löfven nästan som om han vore ett barn. Det skulle inte Löfven ha gått på utan han ­skulle ha hållit sitt spår från början i stället för att uppträda raljerande.

Jonas Sjöstedt

– Han var på hugget och det var mycket liv i honom. Det retoriska utspel man kommer att minnas mest är när han gick på Åkesson och liknande honom vid ett flaskskepp, vilket fick Åkesson att se ganska snopen ut.

Gustav Fridolin

– Han var den stora vinnaren i dag. Han använde slagkraftiga liknelser som alla kan känna igen och hans språk var väldigt nära det svenska folkets vilket är viktigt om man ska bli en framgångsrik retoriker.

Jimmie Åkesson

– Han var lugn och saklig och lät sig inte provoceras. Han ­attackerade inte genom att ­säga att någon är dålig. I stället citerade han det andra sa. ­Däremot var det inget han sa som riktigt hängde kvar.