Gyttjan kom som en röd tsunamivåg
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-09
Peter Kadhammar på plats i miljökatastrofens Ungern
DEVECSER. Femte dagen efter katastrofen går Krisztián Firnicz, 23, försiktigt i sina svärföräldrars trädgård.
Den röda gyttjan klafsar runt stövlarna och det gäller att inte halka. Han går in i dunklet i den lilla villan för att se om något går att rädda. Han hoppas att finna de konkreta uttrycken för familjens minnen: ett fotoalbum, ett skrin med smycken.
När han tar de första stegen in i hallen hör han ett rop. En polisman med automatkarbin, batong och ansiktsmask skyndar genom trädgården. Gyttjan skvätter om gummistövlarna. Han undrar vem Krisztián är. Har han rätt att gå in i huset? Kan han visa papper? Legitimation?
Luktar konstigt
De ställer sig och dividerar i den råa kylan. Det stiger en lukt från gyttjan som är svår att beskriva. Den är inte stickande eller frän, men den känns heller inte naturlig. Det är en lukt som säger att gyttjan innehåller något mer än jord och vatten.
Hann inte undan
Vågen kom klockan 12.30 i måndags och den var så plötslig att människorna inte hann undan. Krisztiáns fru Enikö, 21, stod i dörröppningen, hans svärfar József och svärmor Mária utanför. Gyttjan störtade ut ur parken på andra sidan vägen, slog omkull trästaketet, dränkte familjens två hundar och grep likt en tsunamivåg tag i József och Mária och lyfte upp dem i ett av träden.
Enikö, som är i åttonde månaden, slog igen dörren men gyttjan trängde in och hann ifatt henne.
Svärföräldrarna klättrade från trädet till taket. József lyfte upp pannorna och tog sig in på vinden. Han bröt loss plankorna och lyfte upp Enikö till räddningen.
Nu ligger de på sjukhus med andra gradens brännskador. Den vaga, obestämbara lukten från gyttjan berättar att den innehåller något farligt.
– De vill aldrig återvända hit. De nästan dog här. De vill inte se huset mer, säger Krisztián.
Polismannen har låtit sig övertygas och Krisztián går in. Han ska rädda vad som räddas kan fast allt därinne, utom minnena, har blivit värdelöst.
Vad renderar ett gammalt rottingbord nedkletat med intorkad, giftig lera för värde? En pall? En döende palm i en kruka?
Ändå bär Krisztián och hjälpsamma släktingar ut pinal efter pinal. De lägger dem i högar vid vägkanten, möbler för sig, växterna för sig, små prydnadssaker för sig. Samhällsvarelsernas grundläggande instinkt: ta tillvara, återställa livet så gott det går.
Devecser är ingen rik by. Krisztián arbetar som snickare i Wien i Österrike. Hans svärfar försörjde sig som lagerarbetare men miste jobbet i privatiseringarna. Han slog sig på att importera begagnade prylar från Österrike och sålde dem i byn. Inget särskilt eller snarare vad som helst, bara det gick att sälja.
– Vi hade tre bilar.
Krisztián pekar med armen mot trädgården.
– Två står där. En Ford Mondeo och en Golf. Den tredje var en Opel Astra. Den sköljdes fyra kvarter bort.
Ingen rik by
Krisztián är klädd i skyddsdräkt som myndigheterna delat ut.
Ett par tomter bort går en karl i vanliga byxor och bomullströja och försöker få bort gyttjan med en skyffel. Hans enda skydd är gummistövlarna.
Han heter Szabolcs Róna, är 40 år och allt i allo på stenhuggeriet ”Obelisk”. Sedan gryningen har han skyfflat gyttja och snart faller mörkret. För detta arbete får han 2000 forint per dag, det motsvarar cirka 80 kronor.
Nej, Devecser är ingen rik by.
– Jag väntar på att det ska bli torrare. Då blir det lättare.
Gravstenarna är borta
Han tänder en Pall Mall och tittar på förödelsen.
Gravstenarna som stod på gården sköljdes bort trots att de väger 200–300 kilo styck.
Där ligger i stället en kraftig grind, Szabolcs har ingen aning om var den kommer i från.
Men trädet som grinden lutar sig mot måste ha ryckts upp i parken.
I likhet med Krisztián har han räddat nerkletade och förstörda ägodelar. En gräsklippare. Några kuddar. En pall.
– Aluminiumfabriken ger en del försörjning i alla fall. Fast många har ju levt på sina små odlingar. På somrarna har det alltid kommit ett rött damm från fabriken och vi har nog förstått att det är giftigt.
Han drar ett sista bloss och sprätter i väg fimpen. Den lägger sig som en vit prick i den faluröda gyttjan.
Szabolcs tar skyffeln och skjuter den framför sig och det låter som om han försöker skotta undan vatten.
– Här har jag jobb i flera månader!
Vid granngården fortsätter Krisztián att tyst och beslutsamt att bära pinal efter pinal från huset till vägrenen.