Armenier och azerer i Sverige är oroliga
Ida Vanhainen/TT
Publicerad 2020-10-18
De delar oron för anhöriga och frustration över omvärldens likgiltighet – men deras syn på konflikten i kaukasiska Nagorno-Karabach är vitt skilda.
Två svenska kvinnor, en med rötter i Azerbajdzjan och en i Armenien, berättar om hur den senaste tidens händelser påverkat dem.
Armine Saghyan föddes och växte upp i Armeniens huvudstad Jerevan. Sedan 2002 bor hon med sin familj i Stockholm där TT möter henne.
– Varje gång telefonen ringer blir jag orolig att något har hänt mina släktingar eller vänner, säger Armine Saghyan och sneglar mot den ännu tysta mobiltelefonen som ligger på bordet framför henne.
Nyligen ringde hennes kusin Gayane och bad om hjälp att ta sig tillsammans med sin familj från utbrytarregionen Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan till Armeniens huvudstad Jerevan för att fly undan striderna.
– Jag var mycket orolig för att hon och hennes två små barn inte skulle klara det.
Bortsprängt hus
En stor del av Armine Saghyans barndom tillbringades i farföräldrarnas hus i Martuni i östra delarna av Nagorno-Karabach, eller "Artsach" som Armine i likhet med andra armenier kallar området. Där fanns både aprikos- och granatäppelträd.
– Jag minns att frukterna smakade gudomligt, mycket mer än vad de gör här i Sverige. Det är fina minnen.
– När jag kom tillbaka till huset efter kriget på 90-talet så var halva huset bortsprängt, i dag vet jag inte om det finns kvar över huvud taget.
Hon hänvisar till det krig som bröt ut i bergsenklaven efter Sovjetunionens fall och som pågick fram tills 1994. Sedan i september i år har oroligheterna blossat upp igen och civila på båda sidor har mist livet i striderna.
I Armine Saghyans ögon är det tydligt att de som bär ansvar för den senaste tidens våldsamheter är Azerbajdzjan och dess allierade Turkiet.
– Man försöker bli av med folk, Turkiet har gjort det förr, säger hon med hänvisning till Osmanska rikets massmord på armenier i början av 1900-talet, då omkring en miljon armenier och hundratusentals assyrier, syrianer, kaldéer och greker dödades.
Turkiet har förnekat att dödandet var systematiskt. Frågan är i dag central för den armeniska diasporan, så även i detta sammanhang.
– Turkiet och Azerbajdzjan måste sluta med sina attacker mot Armenien, och omvärlden måste agera och införa sanktioner.
Oro för vänner
Inte långt från Armine Saghyan sitter Ayda Amir Hashimi vid ett annat fikabord. Även hon sneglar nervöst mot sin mobil, hon delar Armines oro för anhöriga i området.
I Aydas fall handlar det främst om vänner och bekanta som bor i staden Gjandzja i västra Azerbajdzjan, nära gränsen till Nagorno-Karabach. Azerisk militär har flera gånger rapporterat att staden beskjutits med armenisk artillerield, uppgifter som Armenien dock tillbakavisar.
– Sedan striderna började har jag inte kunnat sluta gråta, det känns som att allt vi kämpat för är på väg att försvinna. Mina vänner berättar att de är rädda för flygattacker och att de har svårt att sova om nätterna.
En sak som Ayda inte delar med Armine Saghyan är synen på vad som orsakat dagens militära konflikt.
– De som är skyldiga till situationen är den armeniska regimen. Armeniens militär måste dra sig tillbaka från ockuperade territorier, säger hon och syftar på Nagorno-Karabach.
Hon understryker snabbt att hon anser att de armenier som bor i territoriet ska tillåtas stanna, men att de etniska azerer som lämnade Nagorno-Karabach under kriget på 1990-talet måste ges möjlighet att återvända.
"Problemet militären"
Hennes engagemang i frågan började redan i mellanstadiet – under en fiolkonsert i Azerbajdzjans huvudstad Baku.
– Jag spelade på en stödkonsert för azeriska internflyktingar och deras barn – och det var tusentals barn i stolsraderna. Det var en konstig känsla att stå inför dem för jag var själv ett barn, och jag minns att jag inte förstod varför de tvingats fly, säger Ayda.
– Min dotter är nu sju år och jag vill inte att hon ska behöva uppleva något liknande, jag vill inte att hon ska lära sig om kriget och lära sig att hata – för hat är en destruktiv kraft och den leder ingenstans.
Här är de två kvinnorna eniga.
För trots att deras syn på vad som föranlett dagens situation är så vitt skilda att det tycks handla om parallella världar så brinner båda för en fredlig lösning på konflikten och en sida där azerer och armenier lever sida vid sida.
– Folk emellan är det inga problem, det här handlar om regimen och militären, säger Ayda Amir Hashimi.
Orden skulle lika gärna kunnat komma från Armine Saghyan, som instämmer:
– Jag har ingenting emot fredliga människor. De azeriska mammor vars söner dött sörjer på samma sätt som vi, alla är offer i en sån här konflikt.
