”Jag trodde vi alla skulle dö”

Wolfgang Hansson

Iljusjenko fick se sin dotter dödas av en granat – nu är hon en av 1 miljon människor på flykt i Ukraina

Kriget i Ukraina skördar nya offer varje dag. Trots en så kallad vapenvila.
Sanktioner har inte fått Rysslands Vladimir Putin att upp­höra med aggressionen mot ­Ukraina.
Över en ­miljon ukrainare befinner sig på flykt. En miljon – mitt i Europa.
Aftonbladets Wolfgang Hansson och ­Urban ­Andersson ­berättar om en verklighet som statsminister Stefan Löfven inte får möta i dag när han landar i Ukraina för att träffa president Poro­sjenko och premiär­minister ­Jartsenjuk.

KIEV. När hon ska berätta om flykten kämpar den äldre, svarthåriga kvinnan för att hålla tillbaka ­tårarna.

Iljusjenko Ljubovs ­dotter, barnbarn och svärson dödades för bara en ­månad sedan.

Nu lever resten av familjen i ett trångt rum med ­fyra våningssängar.

Hon står vid en av sängarna och bläddrar i ett fotoalbum. När bilder på den blonda 20-åriga dottern Lia kommer upp brister det för henne.

Andningen blir tung och häftig när Iljusjenko berättar vad som hände i hem­staden Ugligorsk i östra Ukraina en dag i början av februari. Sedan någon vecka tillbaka hade staden utsatts för häftig artilleri­beskjutning. Familjen hade tagit sin tillflykt till husets källare.

– Vi hörde ett visslande ljud när granaterna var på väg, säger Iljusjenko.

– Sen tog det sju sekunder innan smällen kom och ­hela byggnaden skakade. De sköt medvetet mot vanliga bostadsområden.

Skulle hämta mat

Först hade invånarna ­ingen chans att fly. De ryssvänliga rebellerna blockerade alla vägar ut.

En dag gick dottern Lia, i vad som verkade vara en paus i beskjutningen, upp till lägenheten för att ­hämta lite mat och vatten till­sammans med sin man och deras son.

Granaten ­landade utan förvarning och var en ­direktträff på ­deras hyreshus. Lia för­sökte kasta sig och skydda sonen med sin kropp. Hon dog med resten av familjen.

– Beskjutningen var så ­intensiv att vi inte ens ­kunde begrava de döda. I tre dagar satt vi i källaren med de döda kropparna bland oss. Mitt bland alla barnen, säger Iljusjenko.

Till slut stod folk inte ut. Någon organiserade två bussar. Iljusjenko Ljubovs familj fick knappt med sig några tillhörigheter men de tog med de döda kropparna på bussen trots att de inte ens kunnat tvätta dem.

Med jämna mellanrum besköts deras konvoj med granater. En träffade precis bakom den sista bussen.

– Jag trodde vi alla skulle dö. Det som utspelades framför mina ögon var ­sådant jag tidigare bara sett i krigsfilmer.

”En märklig känsla”

Familjen bor nu högst upp i några vita baracker i ett grått bostadsområde i huvudstaden Kiev. Baracker som upplåts av en rik ­affärsman.

På ytan märks inget av kriget i Kiev. Allt är lugnt.

– Det är en märklig känsla­ att se alla dessa människor fortsätta med sina liv som om allt var som vanligt, ­säger Iljusjenko.

– Själva vet vi inte om vi någonsin kan åka tillbaka till vår hemstad.

De är del av en miljon människor som flytt kriget i östra Ukraina sedan i somras. En miljon som hamnat i medieskugga för att de ­inte bor i stora tältläger.

Iljusjenko och hennes ­familj disponerar ett enda rum där alla åtta lever och sover.

Mellan två av våningssängarna ligger en hög av väskor, kläder och ­filtar: ­familjens få ägodelar. I en hylla står en knippe tandborstar och några shampoflaskor.

Häromdagen kom en ­psykolog och delade ut ritblock till alla i familjen.

Han bad dem teckna vad de tänkte på. Alla ritade ett hus.

– Vi är väldigt tacksamma över att ha fått tak över ­huvudet och slippa helvetet i Ugligorsk, säger Iljusjenko.

– Men vi hoppas få ett eget hus eller lägenhet att bo i.

Men nya internflyktingar strömmar till.

Volonterska Sotnya är det största frivilligcentret i Kiev-regionen för flyktingar från krigsområdena. Hit kommer runt 120 nya flyktingar varje dag.

I en lagerlokal står några personer och sorterar ­gåvor från allmänheten. Damkläder i en säck. Barnkläder i en annan, säng­kläder i en tredje.

Vågade inte stanna

Malchuk, 53, är en av de frivilliga. Hon är själv krigsflykting från Donetsk.

– När jag kommer hit känns det som jag gör något konkret för alla som har det svårt, säger hon och viker ihop en t-tröja.

Malchuk hade ett bra jobb, ett stort hus och ett bra liv i Donetsk. Men till slut vågade hon inte stanna kvar.

Barnen drabbas värst. Skolor och förskolor blir gång på gång mål i kriget. ­Vitali, 7, och hans syster ­Anna, 5, är med sina mamma på hjälpcentret för att hämta den här månadens ranson av basvaror och få ett gratis mål soppa. Och så hoppas de att hitta ett par skor.

Vitali har fått börja ­skolan igen här i Kiev. Men för Anna finns det ingen ­dagisplats.

– Vi längtar hem till ­Donetsk varje dag men så som kriget utvecklas tror jag inte att vi har några chanser att kunna åter­vända snart, säger mamma Tatjana­.