Ilska över smygislamisering ger protester mot Turkiets Putin
"EU-medlemskap rycker inte precis närmare"
Kritiska turkar kallar föraktfullt Turkiets premiärminister Tayyip Erdogan för "sultan".
Precis som en del ryssar kallar Putin för "den nye tsaren".
Erdogan visar i Putins anda upp fler och fler tecken på diktatorsfasoner. EU-medlemskap rycker inte precis närmare.
Protesterna i Istanbul började som en ilska över att en träfylld park i centrala stan skulle förvandlas till ett shoppingcenter.
Nu har de spridit sig och handlar det om något helt annat. Nämligen om vart Turkiet som nation är på väg.
I Turkiet är det inte de arbetslösa ungdomarna som kastar sten och bränner bilar. Längst fram på barrikaderna står den sekulära, urbana medelklassen.
Människor som tröttnat på de nya härskarnas smygislamisering.
Turkiet har de senaste tio åren styrts av Tayyip Erdogan och hans parti AKP. Ett parti som brukar kallas milt islamistiskt men som på ett mycket påtagligt sätt gett islam en central position i det turkiska samhället.
Alkoholförbud
Nyligen antogs en ny lag med tuffa regler för hur alkohol får marknadsföras och säljas. Nya moskéer byggs hela tiden.
Tidigare var det förbjudet att bära slöja på universitet och offentliga myndigheter. AKP har återinfört slöjan.
En liten detalj men en symboliskt väldigt viktig sådan i ett land där man sedan Kemal Ataturks dagar mycket noga separerat stat och religion.
Erdogan är som en pappa som vill lägga sig i allt.
En politiker med storvulna ambitioner.
Precis som Putin vill återupprätta lite av stormaktglansen från Sovjetunionens dagar vill Erdogan göra Turkiet till den viktiga regionala maktspelare landet en gång var.
AKP har stabiliserat Turkiet efter årtionden av militärdiktatur och civila regeringar som lutat sig mot militären. Landets ekonomi har åtnjutit en långvarig ekonomisk boom där många kunnat se sin levnadsstandard kraftigt förbättrad.
Domstolar inte fria
Vilket är en förklaring till AKP:s popularitet. Partiet har vunnit tre val de senaste tio åren. 2011 fick man nästan 50 procent av rösterna. Mest tack vare de miljoner konservativa turkar som bor på den vidsträckta landsbygden.
I takt med de ökade röstetalen har Erdogan blivit alltmer aggressiv och hänsynslös i sin iver att förändra det turkiska samhället.
Domstolarna står inte fria utan har blivit en del av AKP:s maktapparat. En annan likhet med Putin.
Erdogan använder domstolsväsendet för att förfölja politiska motståndare, misshagliga journalister och den kurdiska minoriteten.
Media har skrämts till tystnad. De regimkritiska demonstrationerna har fått märkligt lite uppmärksamhet i turkiska medier.
Amnesty och andra organisationer larmar om att utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter åter går åt fel håll efter en period av förbättringar.
En bubblande vulkan
I likhet med Putin verkar Erdogan tolka sina valsegrar som ett carte blanche att göra precis som han vill även om metoderna är odemokratiska. När han får mothugg reagerar han med ilska och ännu tuffare tag.
Frustrationen och missnöjet hos den gamla etablerade makteliten och landets liberala krafter har länge legat och bubblat under ytan som på en aktiv vulkan. Trädfällningen runt Taksimtorget i Istanbul fick den till slut att explodera.
Än finns inga tecken på att demonstrationerna på allvar hotar Erdogans makt. Men de är ett bevis för de kraftiga motsättningar som fortfarande råder i landet som vill in i EU.
I ett tal igår avvisade Erdogan allt tal om diktators fasoner. Han hävdade att han ser sig som folkets tjänare.
En sådan brukar lyssna.
Inte bara bestämma.