Jag har varit killen som klottrar om andras bröst
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-23
Olivia i 8a har bomull i behån.
Källartoaletten på Järnåkraskolan. Snusfläckig. Kal. Nerklottrad av fientliga högstadiefingrar.
Aj.
Då blev jag mest upprörd för att det var sant.
Nu blir jag upprörd över att någon tog sig rätten att kommentera min kropp på en röd tegelvägg.
En kille i parallellklassen brukade daska tjejer på rumpan i korridoren när de gick förbi. Sen gav han sitt omdöme. Fast, dallrig, vältränad, ibland bara en axelryckning.
Han fick hållas.
Det har gått så lång tid sedan dess.
Men tegelväggen är ständigt täckt. Vi tar oss friheter när det gäller andras kroppar. Som om de vore vår egendom. Utställningsföremål att recensera. I fikarum, i bloggkommentarer, i rubriker.
”Kurvigare än någonsin.”
”Så smal du har blivit, äter du ordentligt?”
Själv var jag tunn som en sticka i tonåren. Ändå lånade jag mammas röda resårskärp i hemlighet, bara för att testa om det gick att trycka ihop låren så att de inte skulle röra vid varandra.
Jag ville inte vara en axelryckning.
Undersökningar visar att en av tio unga kvinnor lider av ätstörningar och att en av tio vill plastikoperera sig. Forskning visar att vi bara blir allt mer missnöjda med våra kroppar. Det är viktigt att tala öppet om. Frågan är på vilket sätt.
Sedan hovet berättade om kronprinsessan Victorias anorexi 1997 har ”prinsesssjukan” blivit någon form av allmängiltigt begrepp. Så fort en kunglighet går ner i vikt är hon smittad. Prinsessorna uppges vara ledsna och magra. Ohälsosamma. Bilden av vad som är hälsosamt har vi redan bestämt. Den ska gälla för alla.
Författarinnan Juli Zeh har skrivit en bok om vår värld 2058. En hälsodiktatur, med toaletter som känner av vår magsyrehalt och ett chip i armen som registrerar våra kroppsvärden. Zeh
varnar för att vi håller på att bygga upp en homogen människobild.
Jag har skrivit spaltmeter om kändisar, ibland om deras utseenden och deras kroppar. Det har hänt att det blivit fel. När jag förvandlats till den omdömeslöse killen från parallellklassen, han som klottrar om andras bröst på tegelväggen på toaletten. Utan att tänka efter före.
Bomullen försvann därifrån. Försvann så småningom ur min behå.
Men finns än i dag hoptussad någonstans i mitt innersta.
Det var aldrig meningen att någon annan skulle få veta.