”Varannan familj söker en anhörig”

Madina Magomadova kämpar för mänskliga rättigheter i Tjetjenien

Madina Magomadova, 52, har inte sett sin bror på tolv år.

Han försvann från Tjetjenien och sitter nu oskyldigt dömd i ett fängelse i Ryssland.

– Bara när den sista försvunna personen har återfunnits och de som brutit mot de mänskliga rättigheterna har straffats kan vi tala om ett slut på kriget i Tjetjenien, säger Madina till aftonbladet.se.

Läget i den sydryska republiken Tjetjenien har förbättrats dramatiskt. Mellan maj och augusti försvann bara nio personer spårlöst från sina hem. Förra året var motsvarande siffra 53 personer, enligt den ryska människorättsorganisationen Memorial. I rysk tv rapporteras om stabilitet, om nya väg- och husbyggen. Om ett liv som återvänder efter två svåra krig under 1990- och 2000-talen.

Ändå fortsätter Madina Magomadova arbetet som ordförande i organisationen Tjetjeniens mödrar. Så länge som ödet för hennes bror Sjamsa precis som ödet för tusentals andra bröder, söner och pappor inte är känt går det inte att återgå till ett normalt liv.

Får inga nyheter

– Det värsta är att vi under tolv år inte har kunnat få några nyheter från honom. Vi vet inte hur han mår. Min bror har aldrig haft ett vapen i sin hand, han har aldrig deltagit i våldshandlingar. Han var bara en fredlig medborgare som försökte fly från Groznyj.

Under flykten ut ur Tjetjeniens huvudstad 1995 sköts Madinas äldste bror Movla till döds av ryska soldater. Hennes andra bror Sjamsa skadades men överlevde och slängdes upp på en stridsvagn. Han dömdes till 14 års fängelse som fosterlandsförrädare. Madina har inte sett någon dom men vet genom olika källor att hennes bror sitter inspärrad i ett fängelse i Ryssland.

Madina säger att varannan tjetjensk familj söker efter en eller flera anhöriga som försvunnit sedan det första kriget inleddes 1994.

– När vi startade Tjetjeniens mödrar 1995 trodde vi att vi skulle hitta våra försvunna anhöriga snabbt. Och vi trodde inte att omvärlden skulle tillåta det som hände i Tjetjenien. Men vi hade fel och därför fortsätter arbetet.

Konflikten har spridits

Det pågår inte längre regelrätta strider i Tjetjenien. Istället har oroligheterna flyttat över gränsen till grannrepublikerna Ingusjien och Dagestan. Organisationen Memorial talar om en allvarlig försämring av läget i Ingusjien med ett stort antal dödsskjutningar och, precis som i Tjetjenien, försvinnanden den gångna sommaren.

– Mänskliga rättighetsgrupper i Ryssland har hela tiden varnat för att om konflikten i Tjetjenien inte får en lösning så kommer den att spridas till övriga delar av landet. Nu ser vi just det hända, säger Madina.

Nu är hon i Sverige för att sprida sitt budskap och lansera en nyutkommen bok om mänskliga rättigheter i det forna Sovjetunionen (Här intill kan du läsa ett utdrag ur boken).

Hon säger att hon är trött, både fysiskt och psykiskt. Ändå fortsätter hon sin kamp för brodern Sjamsa och alla andra försvunna, dödade som aldrig fått någon upprättelse.

– Varje människa måste dra sitt strå till stacken. Det här är min moraliska uppgift.

Kan en ny rysk president efter Putin göra skillnad?

– Om presidenten skulle bli en kvinna, då skulle det bli skillnad, säger Madina och skrattar för första gången under intervjun.

– Efter Jeltsin hoppades vi att en ny president skulle ge oss stabilitet. Men istället kom Putin och det andra kriget började.

Utdrag ur Madina Magomadovas text ”Ovissheten är en utdragen tortyr”

”I januari 1995 kämpade två av mina egna bröder för att komma ut ur det brinnande Groznyj. De försökte lämna staden med bil. Först råkade de ut för artilleribeskjutning och sedan hamnade de mellan ryska och tjetjenska stridsvagnar. De återvände till sin lägenhet, lämnade bilen och gav sig av till fots - trots att grannarna bönföll dem att vänta. min äldste bror sade till grannarna att de måste hem till de sina, till varje pris. För om ryssarna betedde sig så här i Groznyj så måste alla ha dött hemma i byn. Och då skulle det inte finnas någon som kunde begrava dem. I centrum stoppades de av några ryska militärer och min äldste bror Movla sköts rakt i hjärtat. Sjamsa sköt de i vänstra benet, slängde in honom i en stridsvagn och åkte iväg. Allt det här finns det ögonvittnen till.

Sjamsa skickades till filtreringslägret i Mozdok, där han fick vård och sedan dömdes till 14 års fängelse. Vi fick ett chiffrerat telegram från honom när han var i Tjeljabinsk i Sibirien. I telegrammet meddelade han att han tillsammans med 29 andra personer var på väg till fängelse nummer 4 i staden Verchnij-Uralsk. Det är ett fängelse för politiska fångar, precis som det var redan på sovjettiden. Fångarna sitter i isoleringsceller utan rätt till korrespondens.

På våra förfrågningar svarade myndigheterna först att han greps den 9 januari 1995 och släpptes den 3 februari samma år, då det framkommit att han inte hade tagit del i olagliga väpnade grupperingar. I de därpå följande officiella svaren förnekade de att han ens gripits och förts till lägret i Mozdok.

Ett modershjärta kan inte uthärda vad som helst och min mor har två gånger drabbats av stroke. Under sju dagar låg hon helt förlamad och 2004 lämnade hon den här världen. Vi såg hur hon led och plågades - ovissheten var en fruktansvärd tortyr för henne. Movlas död kunde hon bära, men inte Sjamsas försvinnande. Sorgen tog aldrig slut samtidigt som hon närde hopp om att han skulle komma tillbaka.

Att de ryska myndigheterna uppförde sig så cyniskt och att de vägrade att ens visa Sjamsas dom för oss blev för mycket för henne. Psykiskt lidande står ett hjärta inte ut med, det tärs alltmer och till slut stannar det. Det var vad som hände med min mamma och många andra föräldrar vars barn försvann under det första Tjetjenienkriget.

Vi i Tjejtjeniens mödrar har inte kunnat hitta de släktingar som försvann under det första kriget. Det andra kriget har fört med sig ett ännu större lidande och ännu fler plågor.”