Tvingas sälja sin värdefulla konst
Publicerad 2013-09-24
Men det kommer inte frivillagt: ”Verken tillhör allmänheten”
Nu är han tillbaka i amerikanernas kraschade dröm.
Staden har inte längre bara havererat. Den har gått i konkurs.
Detroit. I maj läckte det ut att Detroit var på väg att ställa in betalningarna och chefen för konstmuseet anlitade omedelbart en advokat.
För om staden Detroit har några tillgångar är det här, på Institute of Arts, ett av USA:s förnämsta konstmuseer. Medan det mesta i staden förfallit och allt sjunkit i värde har konstsamlingen gått i motsatt riktning och blivit värdefullare för varje år.
Nu kan den säljas för att betala stadens räkningar men museiledningen tänker inte släppa ifrån sig en teckning frivilligt.
Hur ska man värdera verken av Rembrandt, Picasso, van Gogh, Matisse, Bruegel och tusentals andra mästare?
– De ska inte värderas alls, säger PR-direktören Pamela Marcil när hon visar runt i salarna. Verken tillhör allmänheten. De är inte varor som kan få en prislapp och säljas.
Tvångssäljer verken
Det låter vackert. Men stadens tvångsförvaltare har kontaktat auktionsfirman Christies. Representanter för Christies har redan varit här flera gånger, först oanmälda som vanliga besökare, sedan som kyliga värderingsmän.
De har ett styvt arbete framför sig. Institute of Arts har 65 000 konstverk i salar och magasin. Christies nöjer sig – till en början – med att värdera 3 300. De tittar bara på sådant där staden Detroit står som inköpare, till exempel den första målningen av van Gogh som ett amerikanskt museum inhandlat, ett självporträtt, och den första av Matisse.
Mest impopulära mannen – i Detroits historia
Pamela Marcil misstänker att auktionsfirman fruktar att bli stämd av personer som skänkt konst. Familjen Ford är inte att leka med. Därför inskränker sig Christies till kommunalt inköpta verk. Christies kommenterar inte, ej heller tvångsförvaltaren Kevyn Orr. Han är tillsatt av delstaten Michigan för att förbereda konkursen och torde vara den mest impopulära personen i Detroits historia.
Hanteringen av konstmuseet visar hur komplicerad och unik storstadens konkurs är.
Hur mycket kan konstverken inbringa? Två miljarder dollar? Tre? Ännu mer?
Vägrar diskutera pengar
Pamela Marcil har arbetat för museet i 28 år. Hon tycker att frågeställningen är hädisk. Hon vägrar att diskutera pengar (fast hon pekar gärna på tavlor och säger: Den här är en av våra värdefullaste).
Har man moralisk rätt att sälja en unik konstsamling för att skaffa fram kontanter?
– Det är en fasansfull tanke att detta ska gå till pensioner! säger Glen Mannisto, konstprofessor på Wayne State University som ligger fyra stenkast från museet.
– Pengarna kommer inte att gå till pensioner. De kommer att gå till bankerna, inflikar Pamela Marcil.
– Det finns inget av monetärt värde här. Bara mänskligt, kulturellt, säger Mannisto.
Han återgår till att närsynt studera en silverskål tillverkad i Frankrike före revolutionen 1789.
Uppdraget: Ta han om konsten
Pamela Marcil vill gärna visa museets stolthet, fantastiska muralmålningar av Diego Rivera, beställda och betalda av Henry Fords veke och konstnärligt intresserade son Edsel i början av 1930-talet. De ger scener och olika perspektiv på industrin i Detroit. Rivera fick 20 000 dollar för jobbet, i dag är målningarna ovärderliga.
– I vårt uppdrag ingår att ta hand om konsten enligt professionell praxis. Och där ingår INTE att sälja tavlor för att betala räkningar.
Den som vill sälja konsten måste först klättra över ett berg av knepig juridik, starka viljor, rika konstmecenater, högljudda kulturpersonligheter och möjligen också vanliga stadsbor som ser längre än till nästa amortering. De enda som har anledning att glädjas åt den kommande striden är de inhyrda advokaterna.
Detroit har skulder på 18 miljarder dollar. Bankerna vill gärna ha sitt, liksom stadens pensionärer, sjuklingar, skolor, poliser, brandmän... I oktober ska Christies värdering vara klar.
Plötsligt får skyltarna i museet en helt ny laddning:
Var god rör ej konsten.