Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Mikael, Mikaela

”Det gör ont i hjärtat”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-10

Kajsa Weigl, 12, om att sörja en flicka som hon aldrig har träffat

”HON VERKADE SNÄLL” Nyligen förlorade familjen Weigl (Kajsa, 12, Kerstin, 48 och Anna, 9) en morfar och pappa. Men ändå är det fallet med mördade Engla som berört mest – så mycket att Kajsa skrivit en dikt för att bearbeta sina känslor inför det ofattbara. Ovan delar Kerstin och Kajsa med sig av ett samtal som blivit så vanligt de senaste veckorna – om sorg, död och saknad. ”Jag tänker mest på Engla. Morfar dog för att han var gammal och trött och inte orkade mer. Engla ville inte dö”, säger Kajsa.

Vår familj har sorg. Om några dagar begraver vi morfar Bengt som blev 82 år.

När jag skulle gå till sängs häromkvällen satt Kajsa i sängen med papper och penna.

Vad gör du? sa jag.

Skriver dikt, sa hon. Om att hon borde fått leva.

Följande dag frågar jag mer.

Hur tänkte du när du skrev om Engla?

– Jag såg bara inne i huvudet hur Engla lyfte från jorden långsamt. Men det är svårt att beskriva med ord, det ledsna.

Varför sörjer du Engla?

– Det är mitt inre som säger mig det. Jag har skrivit ganska mycket på Msn om det. Om varför den där gubben mördade henne och var dum i huvudet. Hon hade inte gjort något mot honom.

– Men alla känner inte lika mycket som jag. En tjej sa att jag måste sörja andra barn som dött också. Det är sant. Men jag vill sörja Engla. Och man måste få känna som man vill.

”Hon ville inte dö”

Kan man sörja någon man inte känner?

– Ja, det kan man. Inte så att jag gråtit tårar men som en klump i halsen.

Tänker du mest på morfar eller Engla?

– Engla. Morfar dog för att han var gammal och trött och inte orkade mer. Engla ville inte dö.

Pratar du med någon vuxen?

– Ibland med dig eller pappa och ibland håller jag det för mig själv. Man måste få ha lite hemligt också.

Hur fick du reda på Englas död?

– Jag läste i tidningarna och såg bilden på henne. Hon kändes så snäll och ung och så blev hon mördad. Hon log så vackert tyckte jag och verkade verkligen snäll. Och glad och pigg.

”Tänk om det varit jag”

Hur mycket tänker du på att hon dog?

– Jätteofta. Jag läser i Aftonbladet och ser på tv. Det är nog ganska ofta, varje dag. Då känns det ledsamt i mig och jag tänker: Tänk om det varit jag. Eller min lillasyster.

Kan det hända dig?

– Det är inte omöjligt. Fast när jag tänker efter. Det är nog inte så vanligt att en tioårig tjej som cyklar blir nedfälld.

”Han ser ganska snäll ut”

Vad vet du om han som dödade Engla?

– Inte så mycket. Jag har sett bilder. Egentligen tycker jag faktiskt att han ser ganska snäll ut. Han ska sitta resten av sitt liv i fängelse. Men han ska få mat som alla andra. Han ska inte lida men han ska känna att han gjort fel.

Hur ska det bli att gå på begravning?

– Sorgligt. Lite jobbigt. Jag undrar om alla gråter hela tiden, så att jag inte kan hålla mig och börja gråta.

Din syster Anna vill att jag ska gråta.

– För hon har aldrig sett dig gråta jättemycket, bara lite!

Englas begravning sänds på tv.

– Då vill jag se det!

”Hon har inte försvunnit”

Vad händer efter döden?

– Ibland tror jag på Gud och

ibland inte. Men jag tänker att hon kanske är i himlen. Jag vet att hon inte har försvunnit! Inte så länge alla tänker på henne.

Du frågade om morfar, om han skulle resa sig?

– Jag har ju sett spökfilmer och Dracula och dom kommer från graven.

Sist jag såg morfar var han helt död. Jag lovar.

– Jag vet. Men det är läskigt att tänka på!