Peter, 64, sköts ihjäl av polisen: ”En obeskrivlig chock”
Dottern: Min pappa förtjänade inte det här
Uppdaterad 2021-08-29 | Publicerad 2021-08-28
I februari sköts 64-årige Peter i ryggen av polis.
Enligt polisen var han kriminell och hotfull den där kvällen.
Men Peter var även en älskad pappa, svåger, morbror och bror.
Behövde han verkligen dö?
Det ringer på Peters systers dörr i en förort till Stockholm mitt i natten den 27 februari i år. Utanför står två poliser som berättar att hennes storebror är död – skjuten till döds av polis.
Systern beskriver en känsla av total chock och overklighet. Hon skrek rakt ut i rummet.
– Jag har alltid haft på känn att Peter skulle kunna dö en för tidig död, men då av en överdos. Inte på det här sättet, säger hon.
Peters dotter som bor i USA får beskedet över telefonen.
– Det blev helt svart, så mörkt. Jag kände, det får bara inte vara sant. Det var en obeskrivlig chock som jag än i dag går runt med. Min pappa hade planer och drömmar, det hade han alltid. Han kämpade sig igenom motgångar, säger hon.
Den kvällen skickar så gott som alla medier ut pushnotiser om att en man skjutits av polis i västra Stockholm.
”JUST NU: Person skjuten av polis i Vällingby,” skriver Aftonbladet klockan 21.36.
Även om de förekommer är polisskjutningar ovanliga i Sverige. Mellan 2016 och 2020 sköts 16 personer till döds av polis. När de sker skapar det ofta stora rubriker.
Precis som denna kväll.
Men när polisen meddelar att mannen som sköts var beväpnad och hade hotat poliserna falnar intresset i media. Till och med i tråden på nätforumet Flashback dör diskussionerna efter några dagar.
Men ärendet har fortsatt att bubbla, utanför tidningssidorna och strålkastarljuset.
För Peters familj har det handlat om att ordna en boutredning och en begravning och att försöka förstå vad som egentligen hände.
Vad gäller Polismyndigheten så inleddes utredningar dels mot Peter om grovt vapenbrott och grovt hot mot tjänsteman, dels mot polisen som sköt angående misstänkt tjänstefel.
Nyligen lades båda utredningarna ner. Peters, för att han är avliden. Den mot polisen då polismannen som sköt bedöms ha varit i en nödvärnssituation och därmed haft rätt att skjuta.
”Kyligt bemötande”
Peters syster sitter i soffan, omgiven av papper. Till vänster ligger nedläggningsbeslutet och till höger den sekretessprövade förundersökningen.
Det familjen hela tiden återkommer till är känslan av vanmakt. Att de upplevt att de fått kämpa för att få information om vad som egentligen hände Peter och varför han var tvungen att dö. Att de svar de sedan fått har känts bristfälliga. Familjen begärde även, men fick avslag på, att få ett målsägandebiträde tilldelat.
Dottern berättar hur hon under utredningens gång fick frågan: ”Vet du egentligen vilket liv din pappa levde?”
– Jag har upplevt en otrolig kyla i deras bemötande, som att pappa förtjänade detta på grund av sin bakgrund. Det är som att det har glömts bort att detta är en människa med familj och vänner som älskade honom, säger dottern.
I förundersökningen framgår det att civila poliser hade spanat bland annat mot Peters lägenhet den där kvällen som en del i en större insats mot den utbredda narkotikaproblematiken i Vällingby och Grimsta.
Peter var en känd missbrukare, som kämpat mot drogerna i 50 år. Han var även en person som i perioder sålde narkotika.
En stund efter klockan 21 den här kvällen den 27 februari lämnar Peter lägenheten i Grimsta som han hyrde i andra hand sedan något år tillbaka. Han sätter sig i en närliggande busskur.
Sedan går allt snabbt, vittnar både poliser och förbipasserande om.
Patrullen får höra att Peter kan ha lämnat sin lägenhet och när de ser en äldre man sitta i en busshållplats i närheten går de bort mot honom.
Det är en ganska typisk februarikväll, mörk och råkall, men busskuren där Peter sitter är upplyst.
Poliserna säger att de presenterar sig som poliser och frågar om mannen på bänken heter Peter, men att de aldrig hinner visa sina brickor innan han riktar ett vapen mot dem.
Avlossade elva skott
De backar då och en av poliserna skjuter verkanseld, säger de i förhör. Peter börjar då enligt dem springa från platsen. Enligt polisen fortsätter Peter att rikta vapnet mot dem snett bakom ryggen samtidigt som han springer. Polisen fortsätter att skjuta och träffar honom.
Peter faller till marken, träffad med ett skott i ryggslutet och ett i bäckenet. En av poliserna sätter sitt finger i ett av skotthålen för att försöka stoppa blodet som sprutar ut men Peter är redan död när han kommer in till Karolinska universitetssjukhuset i Solna.
Sammanlagt avlossas elva skott på bara några sekunder – samtliga från den pistol en av de två civilpoliserna höll i.
Sex skott träffade busskuren så att glaset splittrades, ett gick igenom två av tre glas i ett lägenhetsfönster och två träffade Peter.
En busschaufför som stannade med sin buss vid hållplatsen berättar i förhör hur allting gick så snabbt att han knappat hann reagera. Hur han såg en äldre man sitta i en busskur när två personer närmade sig honom.
– Jag trodde de ville hjälpa honom på något sätt. Men så reser sig mannen upp och springer jättesnabbt och de två personerna skjuter mot honom, säger busschauffören.
Andra ögonvittnen säger att de hörde någon skrika ”Polis!” följt av flera skott för att sedan se en man falla ner på mage på asfalten.
Ingen förutom poliserna har sett Peter dra vapen men vid hans kropp hittas en pistol av märket Zoraki M906, en ombyggd startpistol. En patron satt fast i loppet och fick plockas ut av polisens tekniker.
I Peters lägenhet finner man samma kväll vid en husrannsakan 17 patroner, 800 gram amfetamin och dopningsmedel. Där är även hans hund Nino som Peter älskade. Han brukade säga: ”Djur sviker en aldrig”.
I Peters blod hittas mycket små mängder av alkohol och amfetamin.
”Gjorde inte andra illa”
För Peters familj framstår det som osannolikt att Peter skulle riktat vapen mot någon som han visste var polis.
– Han kämpade länge mot sitt missbruk, men han gjorde inte andra illa, bara sig själv. Att rikta vapen mot polis var självmord och det visste han om. Han var absolut inte självmordsbenägen tvärtom hade han en otrolig livsglädje, säger dottern.
– Jag är helt övertygad om att pappa aldrig hann uppfatta att de var poliser och att han därför fruktade för sitt liv.
Systern, som haft tät kontakt med Peter hela sitt liv, känner samma tveksamhet.
– Jag undrar även varför polisen inte ringde på Peters dörr med en husrannsakansorder, då skulle ju denna dödsskjutning aldrig behövt äga rum. I stället gör de denna ”operation” utomhus, säger systern.
I mars begravdes Peter. På hans begravning kom förutom hans familj även vänner till honom, alla på något sätt samhällets olycksbarn, precis som Peter. För en av dem fungerade Peter som en mentor när han försökte sluta med droger och för honom var Peters död ett hårt slag.
Snäll och omtänksam. En person som på grund av sitt drogmissbruk inte passade in i den vanliga världen. Så beskrivs Peter av sin familj.
”Blev utåtagerande”
Peter och hans syster växte upp i en dysfunktionell familj med en alkoholiserad och våldsam pappa. Peter hamnade på sin första institution som tioåring.
Hans journaler är sedan ett lapptäcke av olika placeringar.
Som pojke skickades han runt mellan barnpsykiatriska avdelningar, pojkhem och ungdomsvårdsskolor. Senare, som vuxen, mellan anstalter.
– Han reagerade egentligen sunt i en osund uppväxtmiljö. Han blev utåtagerande, det var hans rop på hjälp. Min överlevnadsstrategi var att tassa runt och vara snäll och tyst, säger systern.
När Peter senare sökte ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i vård av barn och unga skriver han själv på flera sidor om vad han utsatts för under sin uppväxt på olika institutioner. Våld och kränkningar och en obefintlig skolundervisning.
”Detta har tryckt ner min självkänsla i botten”, skriver han.
Det skiljde tre år mellan systern och Peter men trots att deras livsval blev så diametralt olika, var de nära vänner.
Systern har genom åren med sorg och oro sett sin bror självmedicinera med droger, kämpa för att bli drogfri och skaffa jobb och bostad, för att sedan falla dit igen.
En ny vända i fängelse eller på behandlingshem.
Ett nytt försök att komma på fötter.
En evighetskarusell.
– Det där med att vara drogfri är verkligen en färskvara, det räckte med en motgång eller stress för att han skulle börja igen, säger systern.
Främst återfinns Peter i brottsregistret för olika former av narkotikabrott. Även för grovt narkotikabrott så sent som 2017 och ett vapenbrott 2015 då polisen fann en pistol hos honom.
”Han var så begåvad”
Men en person är inte bara summan av sina laster. Peters familj har också sett honom lycklig och laglydig. Under en tid jobbade han som kock.
– Han brukade laga mat här hemma hos oss också och herregud så god mat det var. Han var så begåvad, säger systern.
Han var också utbildad personlig tränare och massageterapeut, något han jobbade som under sina bra perioder.
Men de bra perioderna hade alltid ett bäst-före-datum.
– Det är egentligen en omöjlig ekvation, inte bara för Peter utan för alla i hans situation. Alltid när han kom ut från fängelse var han drogfri och full av hopp. Men pengarna han fick räckte knappt för att hyra en garderob i Stockholm och det är inte lätt att få jobb som gammal kriminell missbrukare, säger Peters svåger.
Alla försök till ett laglydigt liv slutade därför med att han började sälja narkotika igen. Hans familj säger att det alltid var på småskalig nivå som Peter sålde, för att ha råd med de andrahands-lägenheter han fick flytta runt mellan, mat och hundmat, inget överflöd.
– Det var alltid ett ständigt jagande för att hålla näsan över ytan. Det finns ingen som tar emot dig när du kommer ut. Du får fixa bostad och försörjning bäst du kan, säger systern.
”Ville leva ett vanligt liv”
Peters familj är medvetna om att de säkert inte vet allt om de mörkare sidorna av hans liv. Ingen av dem har levt ett liv som Peter, de har inte personlig erfarenhet av hur en människas innersta påverkas av att sitta inlåst halva sitt liv.
– Men jag är övertygad om att han ville byta bana. Han sa ofta: ”Jag är för gammal för det här”. Jag önskar så att han skulle fått hunnit fylla 65 och fått sin pension och kunnat söka äldreboende och få bostadstillägg. Han såg fram emot det, att kanske äntligen kunna leva ett vanligt liv, säger systern.
När utredningen om polisen som sköt lades ner kände familjen ännu en sorg. Denna gång publicerades inte ens en notis om fallet, det var som att inget hade hänt.
Och familjen tycker att det fortfarande finns frågor som inte fått ett svar.
– Vi känner att det här inte hade behövt att hända. Det är så onödigt, grymt och ovärdigt. Hade polisen visat sin polisbricka det första de gjorde när de gick fram till min pappa, så är jag övertygad om att han hade levt i dag, säger dottern.
”Pappa förtjänade inte det här”
Chefsåklagare Maria Sterup vid Särskilda åklagarkammaren är den som beslutat att förundersökningen ska läggas ner.
– Det har inte varit polisernas syfte att skjuta dödande skott. Syftet har varit att avvärja ett pågående angrepp mot sig själva. Det är inte så att de siktar i ryggen utan jag uppfattar det som att skott avlossas så lågt som möjligt mot mannens kropp, säger hon.
Att familjen känner att Peters liv inte var mycket värt beklagar hon.
– Alla människors liv är lika mycket värda och det är ju därför vi gjort en så pass omfattande förundersökning.
Peters dotter kommer alltid minnas sin pappa med kärlek.
– Jag kan fortfarande inte förstå att han inte finns hos oss längre. Min pappa förtjänade inte det här. Han var älskad och han är så saknad av många.
