”En del barn har ingen mat på bordet – andra äter hummer på skolutflykten”
Uppdaterad 20.09 | Publicerad 20.07
Sharon jobbar dygnet runt för att Nackas ungdomar inte ska dras in i gängkriminalitet.
På bara några timmar kastas han mellan tonåringar på hemmafester och grovt kriminella som säljer droger.
– Vissa kvällar kan vi se att de har satt igång Snapchat-kartan, för att vi ska kunna se var de är, säger han.
Inne på fritidsgården i Orminge i Nacka står en av tjejerna och steker bacon. Hon har tagit med sig ingredienser till en carbonara och en fritidsledare hjälper till med att riva parmesan. Matoset sprider sig i lokalen och stämningen är upprymd.
Flera ungdomar har slagit sig ned i soffhörnet, tätt ihop eller på en stol bredvid. När Sharon kommer in hoppar en av dem upp, tar hans hand och dunkar honom i ryggen.
– Ey bror, ropar han.
Sharon har en hörselsnäcka i ena örat och en svart jacka med texten ”trygghetsvärd” på ryggen. Under den bär han en skyddsväst.
En av tjejerna i soffan tar fram mobilen för att visa honom något. En annan tonåring berättar om en fest som ska ske i kväll.
– Har du hört att det ska komma 200 personer? säger hon.
Hon kommer nästan att få rätt.
Fritidsgården i Orminge, som drivs av Boo Folkets Hus, håller öppet varje kväll från måndag till lördag. Här samlas ungdomar från 13 år och uppåt, och för många har det blivit en självklar samlingsplats efter skolan. Sharon hälsar på alla och skämtar lite innan vi följer med honom ut igen.
– Vi brukar alltid gå in på fritidsgårdarna för att hälsa, säger Sharon.
Han har jobbat med säkerhet i stora delar av sitt liv – som livvakt, på olika säkerhetsbolag och på uppdrag av skola och kommuner.
Sedan några år tillbaka driver han det privata säkerhetsbolaget Trygg365, på uppdrag av flera fastighetsbolag och Nacka kommun.
– Vi kommer åka förbi den där festen sen, säger han när vi går mot bilen.
Klockan är strax efter 18 och kvällen har bara börjat när vi kör mot Fisksätra. Området ligger i Nacka, Sveriges fjärde rikaste kommun. För tre år sedan utsågs det till ett utsatt område av polisen.
En av anledningarna var den öppna droghandeln som skedde här då.
Villorna och de nybyggda flerfamiljshusen, som ligger bara någon kilometer härifrån, byts här till gråbruna höghus som står i tät följd.
Omkring 10 000 personer bor här, på en ganska liten yta. Vi går genom den nyrenoverade gallerian och ut till torget. En kille med en märkeskeps tar Sharon i hand när vi passerar och en man klädd i en lång sarong stannar till för att berätta något.
– Jag har sett flera stulna mopeder. De står på olika platser där, säger han och pekar.
En kvinna kommer fram med en smörgåstårta på ett fat.
– Vill du ha en bit, frågar kvinnan och håller fram fatet mot Sharon.
Jobbet som trygghetsvärd har egentligen ingen tydlig arbetsbeskrivning. Sharon och hans kollegor jobbar dygnet runt, under årets alla dagar.
– De som jobbar med det här måste gå in med hela sitt hjärta. Vi gör det inte för pengarna och vi kan inte jobba 8–16 måndag till fredag. Om ungdomarna säljer knark klockan 06 på morgonen måste vi vara där. Om de har ett möte i skogen mitt i natten måste vi vara där. Om de bara vill träffas och prata om sin situation ska vi vara där. Vi måste alltid vara flexibla, säger Sharon.
När klockan slagit 19.30 samlas flera av trygghetsvärdarna utanför en restaurang i Fisksätras galleria. Tre kvinnor, klädda i röda västar, har slutit upp för att nattvandra.
Alla tre gör det ideellt.
– Det handlar om att ha rätt personer på rätt platser. De här har bott här hela livet, de känner alla här, har barn här och vet vilka deras föräldrar är, säger Sharon.
Solen börjar gå ner och himlen över Fisksätra blir rosa. På torget utanför gallerian springer och cyklar barn omkring. Skratten ekar mellan husväggarna.
– De som säljer droger här vet att vi har koll på dem. Vi står många av ungdomarna nära, men de vet också att vi kommer anmäla om någonting händer, säger Sharon.
För tre år sedan sköts en 19-årig man ihjäl här, efter att ett bråk hade uppstått vid gallerian. Sharon hade träffat flera av de inblandade bara minuter innan det skedde.
Flera personer greps och sex personer dömdes för dådet.
– När en av killarna kom ut ur häktet bad han om ursäkt. Han sa ”förlåt för att jag sa att vi hade det under kontroll innan du åkte”, säger Sharon, när han berättar om händelsen.
Hans kollegor och nattvandrarna delar upp sig och vi går ut. Han stannar till och pratar med några tonårskillar som samlats nära gallerian.
– Du kan råka illa ut. Du minns väl vad som hände förra året? säger han till en av tonåringarna.
– Jag är odödlig, svarar killen.
Vi kör vidare genom Nacka när ett samtal kommer in. Det är en pappa som vill ställa frågor om sin son.
– Jag tänkte bara kolla vad du har hört, säger pappan.
Flera gånger per dag får Sharon och hans kollegor samtal från föräldrar i Nacka. En del föräldrar ringer för att dela information, andra för att få information om sina barn.
– Han ville bara veta om han borde vara orolig eller inte, säger Sharon när de lagt på.
Några minuter senare kommer fler samtal, den här gången från Sharons kollegor.
– Vi är utanför takfesten i Tollare nu och det är kanske 80 personer här nu. Men de säger att det ska komma hit omkring 200 ungdomar. Någon har sagt att han ska kasta ner folk från terrassen, säger kollegan.
Förutom att hans bolag samverkar med kommunen, fritidsgårdarna, socialtjänsten och SSPF, har de även ett nära samarbete med polisen här.
De ska jobba förebyggande och både tipsa, hjälpa och stödja polisen när någonting händer – eller innan det händer.
– Ibland ringer folk till oss före de ringer polisen, eftersom vi svarar direkt och ofta är i området. Men vid sådana här tillfällen larmar vi polisen också, säger Sharon.
Vi kör in mellan flerfamiljshusen i Tollare – ett relativt nybyggt skärgårdsområde i Nacka. På den upplysta gatan har redan ett hundratal ungdomar samlats i en stor klunga. Ljudnivån är hög och flera grannar tittar ned på gatan från sina fönster och balkonger.
Ungdomarna känner direkt igen Sharons bil och flera av dem börjar ropa på honom.
Först verkar det som att de blir upprörda över att han dyker upp för att stänga ner deras fest.
Sedan märker man hur flera av dem kommer fram för att hälsa.
En kille boxar på Sharon, hoppar upp och ner och ger honom en kram.
– Festen där inne stängdes ner direkt vi kom dit. Någon granne började klaga, och sen slog en kille ner ölen i bordet och skrek att ”alla ska uuut”. Så nu står vi här, säger en pojke.
Sharons kollegor är också här och fältpersonal från kommunen, som kallas Polarna, rullar in med sina bilar.
En flicka i 15-årsåldern kommer fram. Hon är barfota, kraftigt berusad och lutar sig mot en av de kvinnliga trygghetsvärdarna.
– Men du, här kan du inte vara. Du kan råka illa ut, säger kvinnan.
De har känt flickan i flera år.
– Flera av barnen här har insatser från kommunen, och vi vet vilka de är. Vi har följt med många av dem på möten, sett till att de fått hjälp eller skjutsat hem dem på kvällarna, säger Sharon.
Trygghetsvärdarnas uppgift är att skapa just trygghet i området. Men i vissa fall fyller de kanske fler funktioner än så.
– Många av barnen vi kommer i kontakt med blir slagna hemma, har missbruksproblem eller frånvarande föräldrar, säger Sharon.
– Vissa kvällar kan vi se att de har satt igång Snapchat-kartan, för att vi ska kunna se var de är. Då vet de att vi kan hitta dem, att vi har koll och de kan känna sig trygga.
När även polisen kommer till platsen kan Sharon lämna med gott samvete.
Hans kollegor står kvar och pratar med flickan utan skor.
Kvällens nästa möte är med nattvandrarna i Orminge och vi kör dit.
Han visar oss runt i området och berättar om det, innan vi går in för att träffa nattvandrarna. Under mötet går Sharon igenom information om området, och vilka kriminella som kan finns här.
Under de år som han jobbat här har situationen förändrats.
Det hela startade 2014 när Sharon kontaktades av kommunen efter att ett trettiotal ungdomar hade ”tagit över” centrumet här vilket hade skapat oro bland de boende.
Flera av ungdomarna bar vapen, väst och sålde droger.
Numera syns grupperingen inte längre till här. Parkeringen utanför Coop är upplyst av gatlamporna och bara några enstaka personer på väg in eller ut från matbutiken.
– Vi försökte då hjälpa ungdomarna att ta avstånd och sluta hänga i centrum. Vissa gjorde det och vissa valde att fortsätta. Vi såg till att finnas på de platser som de ville vara på, och till slut flyttade de sig. I slutet var det bara några få kvar, som det inte gick så bra för, säger Sharon.
Nacka har flera kriminella grupperingar, men till skillnad från andra områden i Stockholm har kommunen ännu inte varit drabbad av de stora gängkrigen som pågått under de senaste åren.
– Vi jobbar förebyggande och ser till att vara överallt hela tiden. Om de är i skogen är vi också där. Om de samlats i en källare är vi där. Så fort det dyker upp kriminella från andra områden märker vi det. Jag tror att det är därför våra grupperingar inte har dragits in i de stora konflikterna än, säger Sharon.
Han vet också vilka alla de gängkriminella i området är. Vem som är ledaren, utföraren och vilka som är så kallade springpojkar.
I perioder har Trygg365, fritidsgårdarna och kommunen mottagit hot från de kriminella grupperingarna. Vissa gånger har någon eldat upp deras bil, andra gånger har Folkets hus bränts ner.
Och det är kvittot på att de jobbar på rätt sätt, enligt Sharon.
Kanske är det just samarbetet mellan skola, kommun, socialtjänsten, polisen – och Sharons säkerhetsbolag – som är nyckeln.
– Min generella känsla är att de goda krafterna i samhället börjar få upp ögonen för hur vi kan samarbeta och arbeta effektivare för att få bukt med gängkriminaliteten. Min magkänsla är att vi är på rätt väg, men det är ett långsiktigt arbete, säger Johan Hellgren, gruppchef för områdespolisen i Nacka, när vi pratar med honom tidigare på dagen.
Han lyfter också att förutsättningarna är bättre i en kommun som har det gott ställt.
– När det kommer till de åtgärder som kommunen och samhället kan sätta in lokalt är ju förutsättningarna bättre i en rik kommun. De har mer medel och det är en skillnad jämfört med vissa andra kommuner, säger han.
– En kommun med färre invånare, eller mindre medel, kanske har svårt att placera barnen och då hamnar de på LVU-hem och liknande istället, fortsätter han.
Samtidigt är de socioekonomiska skillnaderna i Nacka enorma – en del barn har inte mat på bordet hemma, samtidigt som andra barn har med sig hummer i matlådan på skolutflykten, säger Sharon.
– Jag tror att mycket av problematiken handlar om utanförskap. Många av de äldre killarna, som i dag är långt inne i gängkriminaliteten, var väldigt smarta, snälla barn med bra betyg. Men något har gjort att de känt sig utanför under sin uppväxt, säger Sharon.
Han nämner flera exempel på barn han träffat genom åren, som alla hade goda grundförutsättningar – men där något hände längs vägen.
– I vissa fall har det handlat om pengar, men i andra fall kan det handla om att det helt enkelt inte känner sig, eller ser ut som, andra. Ibland räcker det med en kommentar för att en tonåring ska känna att den inte passar in, säger han.
Vi kör omkring genom nästan hela Nacka under kvällen.
Sharon pekar ut platserna där droghandeln sker öppet, där vissa av de kriminella grupperingarna möts upp, där missbrukarna håller till på dagarna eller taken där ungdomarna sitter och röker.
Vi passerar flera tonårsgäng och pratar med en del innan vi fortsätter vidare.
När klockan passerat 23 ringer Sharons telefon igen och displayen i bilen visar ett nummer.
Det är flickan som gick barfota utanför festen i Tollare. Rösten på andra sidan luren är trött och bräcklig.
– Hej, jag ville bara säga att jag ligger i sängen hemma hos min kompis nu och ska sova. Så du behöver inte vara orolig, jag är trygg nu.
