Mitra var dömd till spöstraff – dog i flygkraschen: ”Hon var mitt allt”
Publicerad 2020-01-16
Gymnasieläraren Mitra Ahmady, 46, var en av de svenskar som dog i flygkraschen i Iran.
Hon hade rest ner för att på något sätt avtjäna sitt straff – Mitra var dömd till 40 piskrapp för att ha protesterat mot regimen.
– Min mamma var verkligen mitt allt, säger hennes dotter Molly, 18.
På kvällen torsdagen den 10 januari fick jag ett sms. Det var från ett nummer jag inte kände igen.
”Jag undrar om jag kommit till Jonathan Jeppsson?”.
”Ja, det stämmer”, svarade jag.
”Jag fick ditt nummer av Mitra”, fortsatte den okända. ”Jag tror att du träffat henne på gymnasiemässan i Älvsjö. Jag vet inte om du kommer ihåg?”.
Jag kom absolut ihåg. Någon månad tidigare hade jag varit med en av mina söner på mässan. Vi hade gått runt bland montrarna där olika skolor presenterade sig själva och jag hade kommit i samspråk med en lärare på Didaktus gymnasieskola i Jakobsberg.
Hon gav ett sympatiskt och engagerat intryck. Jag bestämde mig för att skriva upp oss på skolans mejlinglista.
När läraren såg att jag hade en Aftonbladet-adress, sa hon:
– Är du journalist? Det har jag också varit, i Iran.
Och så började hon berätta om sin tid i det forna hemlandet. Att hon nu var dömd till ett spöstraff, 40 piskrapp, för att på senare tid ha deltagit i någon sorts demonstration. Att hon skulle tvingas åka ner dit för att ta sitt straff, annars skulle hennes släktingar drabbas.
Jag tyckte det lät oerhört och sa att vi gärna skulle vilja skriva och berätta hennes historia. Vi bytte nummer innan vi skildes åt.
Nu skrev jag till den okända sms-kontakten att jag absolut mindes Mitra. Vad gällde saken?
Det tog inte lång tid innan jag fick svar:
”Innan hon åkte till Iran gav hon mig ditt nummer. Hon sa att om hon inte kommer tillbaka ska jag kontakta dig. Med stor sorg och smärta i mitt hjärta vill jag meddela att hon var en av de svenskar som omkom i flygkraschen i onsdags”.
Mitra Ahmady hade åkt ner till Iran i slutet av december. Hon skulle fira sin födelsedag, vara med släkten och försöka hantera det där som hängde över henne: Spöstraffet, de 40 piskrappen, som hon var dömd till. Kanske kunde det omvandlas till villkorlig dom, kanske kunde hon köpa sig fri. Eller så skulle spöstraffet helt eller delvis verkställas.
Det hade börjat två år tidigare, när Mitra blivit inblandad i en protestaktion mot regimen. Hennes dotter Honamik, som kallas för Molly, var med henne i Iran men fick plötsligt inte tag i henne – ingen svarade på samtal eller sms. Molly blev utom sig av oro. Först på natten kom Mitra hem, då hade hon varit på sjukhuset efter att ha blivit sprejad med pepparsprej.
– Sen försvann hon igen dagen efter. Jag visste inte någonting om var hon var. Det tog en månad innan hon kom tillbaka, säger Molly.
Under tiden jobbade familjen med att försöka få ut Mitra i friheten.
– De var tvungna att veta vilket häkte eller vilket fängelse hon satt i och hur de skulle göra för att få ut henne. Min morbror sa att vi lägger hur mycket pengar som helst för att få henne tillbaka, hon har en dotter och ett jobb i Sverige. Det var en ge och ta-grej: ”Har ni något att ge så får ni henne tillbaka”, berättar Molly.
Mitra kom hem till Sverige, men tvingades snart åka ner igen. Sommaren 2018 var hon åter i Iran, trots att Molly försökte få henne att inte åka.
– När hon kom tillbaka så sa hon att det inte var så mycket kvar. Jag frågade vad som skulle hända. Hon sa: ”Jag kommer antingen att få sitta inne en lång tid eller ta det här med piskrappen.” När jag sa att hon inte skulle åka svarade hon: ”Om jag tar piskan kan jag ändå komma tillbaka och vara med dig. Då kan jag förklara för världen hur Iran är och hur de beter sig mot andra människor”.
– Hon sa till mig att det var fem, tio piskrapp, men jag tror hon ljög för mig. Jag har också hört att det var i alla fall 40–50 piskrapp.
När Mitra åkte ner för sista gången försökte hon vara försiktig. Hon var orolig för att bli övervakad och avlyssnad. Hon lade bara upp vardagliga bilder på Facebook och berättade ingenting på telefon för Molly om vad som egentligen hände.
De hördes av på kvällarna, innan Molly skulle gå och lägga sig – hon saknade sin mamma.
– Vi pratade inte om det där, jag frågade bara hur hon mådde och hur det gick. Hon sa att allt var bra och att hon snart skulle vara hemma.
Men det blev inte så. Mitra Ahmady satt på planet som sköts ner och störtade i Iran på onsdagsmorgonen den 9 januari. 176 människor dog, av dem var 17 stycken svenskar.
Molly är 18 år gammal och går i skolan de dagar hon orkar, trots den bottenlösa sorg och förtvivlan som nu tagit plats i hennes liv.
– Min mamma hade alltid öppna armar för alla. Det spelade ingen roll hur mycket man sårat henne eller blivit ovän med henne. Hon sa alltid att hon fanns där, ”jag hjälper dig, det är bara att ringa mig”. Hon satte alltid andras problem före sina egna. Hon hjälpte andra människor, säger hon.
– Min mamma var verkligen mitt allt.
Fortfarande vet hon inte vilket straff Mitra fick i Iran.
– Jag vet inte vad hon fick vara med om. Hon drog inte upp det och jag drog inte heller upp det.
Inte heller vet hon om hennes mamma deltog aktivt i protesterna, eller om det faktiskt var så att hon drogs in i dem av en slump, att hon råkade vara på fel plats vid fel tillfälle, vilket hon själv hävdade.
– Vi vet inte. Hon älskade Iran och hon var missnöjd med hur det ser ut nu. Jag tror att hon var med, men jag vet inte.
– Hon har alltid sagt att ”jag kommer alltid stå upp för mitt land, vad som än händer så kommer jag att kriga för att de ska få frihet”.
PODD En vecka efter nedskjutningen – så är situationen i Iran
I dagens Aftonbladet Daily pratar vi om hur läget är i Iran en vecka efter nedskjutningen av passagerarplanet som dödade 176 personer. Vi reder också ut hur läget är mellan Iran och USA. Gäst är Wolfgang Hansson, utrikespolitisk kommentator på Aftonbladet.