Det har hänt något med Uppsala som fotbollsstad
Jag heter Niklas och jag spelar fotboll.
Ja det är mitt jobb.
Ja jag får betalt för det.
I Uppsala.
I Uppsala spelar man innebandy och bandy. Och framförallt kan man inte livnära sig som fotbollsspelare i staden och det finns ingen arena värd namnet. Detta ”vet” ju alla. Det verkar vara väldigt svårt att förstå något annat.
Jag lever ett väldigt privilegierat liv som fotbollsspelare. Och visst har det inte alltid varit så och visst har jag jobbat extremt hårt för att komma dit jag är idag. För som fotbollsspelare så offrar man en hel del, inte minst på det sociala kontot. Bröllop, tillställningar med kompisar, semestrar eller diverse släktmiddagar är en del av det som fått stryka på foten inte bara en eller två gånger. Jag har aldrig bett om att någon ska förstå mitt val att ”springa runt och sparka på en boll” (finns det en mer tröttsam kommentar?!).
I Uppsala behandlar man fortfarande sport och fotboll på ett sätt som att man inte har förstått vad som hänt de senaste åren. Det påminner om en händelse på en släktmiddag för cirka tre år sedan, hos min fina, kära mormor, då det på något sätt började pratas fotboll. Varför vet jag inte då min släkt inte alls är fotbollsintresserad. Det kom i alla fall fram att mormor trodde att jag var någon form av tränare för yngre spelare, och inte spelade själv.
Detta alltså samtidigt som jag spelade i Allsvenskan! I hennes värld har man kommit upp sig när man är tränare och att spela är till för de som är juniorer. Jag hade ju hållit på med fotboll så länge. Hon trodde alltså att jag missat alla dessa middagar och tillställningar, semestrar och bröllop för att jag hade tränat ett godtyckligt knattelag. Stackars mormor.
När jag växte upp så var Sirius, likt nu, stans bästa fotbollslag. Visserligen var klubbar som GUSK där och utmanade men Sirius fick alltid vara storebror och klubben man gick till som junior om man ”var något”. Om jag minns rätt spelade klubben flera år i division 2 under min uppväxt (och var snubblande nära att ramla ner till division 3), innan klättringen uppåt började. Jag gjorde bara något år som pojklagsspelare innan jag flyttade till fotbollsstaden Norrköping för att gå fotbollsgymnasiet och spela för klubbar som IF Sylvia och IFK Norrköping.
När jag kom till Norrköping hade staden minst ett lag i varje division och fotbollens kulturskillnad mot Uppsala var som natt och dag. Få visste där och då vilka Sirius var. Det var det där vanliga trötta snacket om att man möjligtvis hade hört att det spelades bandy i Uppsala och mycket hån fick jag utstå om Uppsala som ”fotbollsstad”. Jag har efter min tid på gymnasiet i Norrköping kommit tillbaka och spelat fotboll på Östgötaporten vid två tillfällen mot just IFK Norrköping. Vi har vunnit båda matcherna.
Mycket har hänt sedan jag flyttade från Uppsala och tillbaka och Sirius kval ner mot division 3, gamla Studenternas löparbanor och halvbra gräs. Vi har en fantastisk arena som kommer att stå klar till seriestart 2020, vi har möjlighet att ha heltidsanställda spelare i Sirius och jag kan säga att alla i Norrköping vet att man spelar fotboll i Uppsala. Kom till Studan i vår, det blir kul!