Härdiga, stolta och lättskötta – njut av torpväxterna!

Torparna omgav sig med växter som klarade sig själva och gav mat på bordet.

En liten rabatt intill knuten var den lilla lyx de kunde kosta på sig, med blommor så härliga och härdiga att de finns kvar långt efter att torpet försvunnit.

Invid en björkstam mitt inne i djupaste skogen träffar jag på ett bestånd såpnejlikor// Då vet jag att inte långt härifrån har det säkert legat ett torp.

Så skriver Inga Wallenquist, torp­letare och författare till boken ”Våra älskade torpväxter”. Noga och nyfiket har hon utforskat trakterna kring sitt eget lilla 1800-talstorp och hittat växter som generöst berättar historien om husen som stått där och människorna som en gång bott där.

–?På torparens tid gick kålgården ofta ända fram till förstubron. Där odlade man i första hand nyttoväxter, ärter och bönor som kunde ge lite mat på bordet. Men där fanns också mullbänken, den uppvallade rabatten vid husväggen, och där fick det blomma för blommornas egen skull. Där fanns örtväxter, akleja, brandlilja och flox.

Själva trädgården runt torpet var ofta vild, med upptrampade gräsgångar, snår av syrén och plommonträd. Här fanns varken tid eller råd att anlägga en mer planerad trädgård. Här växte humlen, för att tillgodose traktens öltillverkning, här fanns kanske den rot­äkta rosen, om man hade turen att få med sig en rotbit från en större gård där man gjorde sitt dagsverke. Pionen som doftar så gott och blommar så vackert fick ofta en egen rundel i gräset för att få ståta med sin prakt.

Fruktträd fanns i någon utsträckning men växter med sura bär hade man inte förrän sockerpriset sjönk under 1800-talet.

–?Att njuta av färgprakten, känna doften av mynta, höra humlorna surra och känna smaken av smultron – det är att uppleva en torpträdgård med alla sinnen, säger Inga.