Polisen om Sis-hemmet: ”Saknar kompetens”
Publicerad 2023-09-12
På stora plakat vädjade flickorna inifrån Sis-hemmet om hjälp.
Nu delar en polis, en ambulanspersonal och en socionom sina erfarenheter av kontakten med Sis.
– Jag är orolig för att flickorna där inte får den vård de behöver, säger socionomen Susanne Stjerndorff.
Många har hört av sig till Aftonbladet efter publiceringen av flickornas berättelser inifrån det statliga Sis-hemmet Rebecka.
Nu delar vi vittnesmål från tre personer som besökt institutionen i sitt arbete.
En socionom, en polis och en ambulanssjukvårdare.
Socionomen: Jag är orolig för flickorna
Susanne Stjerndorff sökte jobb på Sis-hemmet Rebecka med en önskan om att få göra skillnad för den grupp unga flickor som mår allra sämst.
– Under mina år som kurator inom vuxenpsykiatrin hade jag mött många kvinnor som är trasiga på grund av utsatthet i barndomen. När jag såg att Sis sökte personal blev jag nyfiken på att söka mig dit, säger Susanne Stjerndorff.
Hon blev kallad till en första intervju med enhetschef och biträdande enhetschef.
– Det var en fin och bra intervju. Jag fick stort förtroende för båda personerna som kändes kompetenta.
Efter det väntade en intervju med arbetslaget, som representerades av vad Susanne beskriver som två unga muskulösa män.
– Det var en fruktansvärd upplevelse. Jag hann knappt sätta mig på stolen förrän de frågade om jag hade erfarenhet av fasthållning. Allt de fokuserade på under intervjun var att berätta om hur svåra tjejerna var och hur fysiskt tungt det var.
Susanne berättade i intervjun om sin mångåriga erfarenhet från psykiatrin, där fokus ligger på att anpassa miljö och bemötande för att stävja utbrott.
– Men jag fick känslan av att de inte alls var intresserade. Jag ställde frågor om hur de arbetade rent praktiskt med vården men det enda de ville prata om var det fysiska. Jag blev så chockad av det de sa att jag tappade tråden lite grann.
Susanne Stjerndorff valde att stanna kvar på sitt dåvarande jobb. Senare vände hon sig till Ivo för att berätta om sin erfarenhet.
– Jag kände ett obehag när jag gick därifrån, att de här två personerna vill jag inte arbeta med. Men framför allt tänkte jag på flickorna. Jag är orolig för vad de får för vård där inne egentligen.
David Söderman är institutionschef på Sis ungdomshem Rebecka. På Susanne Stjerndoffs kritik kring vikten av att som Sis-anställd vara fysiskt stark säger han:
– Vi har alla möjliga personalgrupper. Det är inte så att alla behöver vara fysiskt starka men man måste veta att det kan vara en del av arbetet. Några har anammat någon form av teknik i våra intervjuer där man beskriver det värsta tänkbara scenariot för att se om det är en person som kan jobba i verksamheten. För ibland förekommer våld och hot och då behöver man för all personals säkerhet, och även ungdomarnas säkerhet, kunna agera. Men utgångspunkten är att vi jobbar lågaffektivt, säger David Söderman.
Polisen: Personalen saknar kompetens
I mitten av augusti i år larmades flera polispatruller akut till en avdelning på Rebecka. Enligt uppgift ska tre ungdomar ha barrikaderat sig och vägrat släppa in personal.
”Jag deltog i en av patrullerna som ingrep . Kort efter att vi anlänt kunde det konstateras att inget brott begåtts. Dock var det uppenbart att det råder strukturella problem på avdelningen” skriver polisen till IVO samma natt.
Polisen berättar också att låset på en dörr på institutionen inte gått att få upp, och att personalen känt till att det var trasigt utan att vidta åtgärder.
”Inte helt optimalt med tanke på att flickan som barrikaderat sig hade självskadebeteende och de facto hade skurit sig.”
När flickan väl kommit ut blev det polisens uppgift att ta hand om barnets skador.
”Personal visade inget intresse av att leta reda på sjukvårdsmaterial eller i övrigt vara behjälplig med såromläggning utan detta hanterades av polis och personal från annan avdelning”.
Det visade sig dessutom saknas material för såromläggning, på avdelningen som vårdade självskadande ungdomar. Polisen fick använda sin egen begränsade utrustning.
”Min slutsats är att personalen på avdelningen saknar kompetens/erfarenhet av att hantera denna typ av ungdomar.”
David Söderman, institutionschef på Rebecka, är väl insatt i den händelse som polisen vittnar om och berättar att IVO varit på plats för inspektion.
– Det här skedde under sommaren när vi tyvärr i alla verksamheter måste erbjuda vårdpersonal semester. Då blir det en stor andel vikarier. Det här skedde på en nystartad avdelning där man inte riktigt fått ordning på verksamheten och det känner vi till. Vi har även gjort en anmälan till Arbetsmiljöverket, säger David Söderman.
Ambulanspersonal: Hur kan det se ut så här?
Den ambulanspersonal som kontaktar Aftonbladet jobbar inte på den enhet som har Rebecka som upptagningsområde. Eftersom larmen dit är så många har han dock varit där flera gånger. Han vill vara anonym för att kunna berätta fritt.
– Det är alltid en lite konstig känsla att komma dit. Det är som ett fängelse för barn med höga stängsel och taggtråd. Väldigt slitet. Och flickorna vi möter mår fruktansvärt dåligt.
Enligt larm till Ivo har det på kort tid skett flera allvarliga suicidförsök på Rebecka, som utöver ambulans även krävt utryckning av ambulanshelikopter.
– Jag har varit på larm på Rebecka där barn skadat sig på helt fruktansvärda sätt bara för att få komma ut och få vård på sjukhus istället. I många av fallen har BUP avsagt sig barnen och hänvisar till att de ska få vård på Rebecka men tjejerna säger att de inte får den vård de behöver och jag känner en oro för dem.
Den ambulansanställde säger att han också träffat fantastisk personal på Rebecka, men att de är underbemannade och har en alldeles för tuff arbetssituation. Med ungdomarnas stora vårdbehov krävs mer utbildad personal. Han drar paralleller till annan typ av sjukvård.
– Jag kan inte tänka mig att det inom barncancervården hade tillåtits att ett barn på grund av resursbrist bara får en liten del av den evidensbaserade behandling de behöver för att bli friska. Med tjejerna på Rebecka är det precis så. Alla vet att de behöver mer omfattande psykiatrisk vård men varken Sis eller BUP har resurser. Hur kan vi i Sverige tillåta att det ser ut så här?
David Söderman, institutionschef på Rebecka, säger att de är medvetna om att det är en svår upplevelse för ungdomar att placeras på en låsbar institution.
– Vi försöker göra det bästa av situationen hos oss. Vi har ett upparbetat samarbete med psykiatrin och även integrerad vård. När det gäller akutsjukvård ser vi självklart till att ungdomarna får det om det behövs. Vi ser till att lösa bemanningen men vi har inte hur mycket resurser som helst.
Han känner till att ungdomar skadar sig själva för att få komma till BUP och ut från institutionen.
– Det kan finnas flera anledningar att de vill till BUP. Det kan handla om att de vill ha ett miljöombyte för de är ju hos oss ganska lång tid och det är förståeligt. Ibland tror de att de kan få en vård som de inte kan få här.