Försöker Löfven bli en ny Olof Palme?
Att Sverige erkänner Palestina är ingen jättesensation men ett stort avsteg från normala svenska principer.
Erkännandet är en politisk markering som kan tolkas som en återgång mot Olof Palmes mer aktivistiska utrikespolitik och kommer definitivt att reta Israel.
För att Sverige ska erkänna en stat krävs normalt att denna kontrollerar sig eget territorium och att detta är tydligt avgränsat. Palestina uppfyller inte något av dessa kriterier.
Sverige har gjort avsteg förr från dessa principer, som när Kosovo och Kroatien erkändes.
– Men fallet Palestina är ett betydligt radikalare avsteg, tycker folkrättsexperten Ove Bring. Det tänjer verkligen på gränserna för Sveriges normala agerande.
Han pekar på att det ändå finns goda argument för ett sånt avsteg.
– Israel ska inte gynnas av att man begår ett folkrättsbrott genom att olagligt ockupera Västbanken och därmed hindra palestinierna från att kontrollera sitt territorium.
Rent praktiskt är ett svenskt erkännande av Palestina inte mycket mer än en politisk markering.
Ove Bring uttrycker det så här:
– I praktiken är Palestina ingen stat men Sverige säger att man har rätt att vara det.
Populär
Erkännandet kommer att vara en populär åtgärd i många länder som vill öka pressen på Israel. Särskilt stater i tredje världen kommer att uppskatta Sveriges markering. Det signalerar en återgång till en mer aktivistisk utrikespolitik som ligger mer åt vad Olof Palme företrädde när han var socialdemokratisk statsminister.
Med detta sagt så är Löfvens besked i regeringsförklaringen inte särskilt kontroversiellt.
– Carl Bildt har haft ungefär samma inställning men har i alliansregeringen varit bakbunden av framförallt Folkpartiet, förklarar statsvetaren Ulf Bjereld, flitig debattör i Palestinafrågan.
Däremot kommer beslutet inte att vara särskilt populärt i Israel. Risken är uppenbar att förbindelserna mellan våra två länder kommer att påverkas negativt. Inte heller USA kommer att jubla.
Misslyckats
Olika svenska företrädare har länge lanserat Sverige som tänkbar medlare i konflikten mellan Israel och Palestina. Detta eftersom vi uppfattats som hyfsat neutrala i konflikten. Inte minst under den tidigare socialdemokratiska regeringen ledd av Göran Persson hade vi mycket goda förbindelser med Israel utan att slå igen dörren i ansiktet på palestinierna.
Erkännandet placerar oss mer i det palestinska lägret och gör oss mindre attraktiva som medlare ur israelernas perspektiv.
Inte för att det finns några som helst indikationer på att parterna skulle vara redo för verkliga förhandlingar. Tvärtom har det ena försöket efter det andra misslyckats, nu senast under ledning av USA:s utrikesminister John Kerry. Främst därför att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inte är intresserad av en tvåstatslösning.
Ogenomförbar dröm
Ove Bring är inte ensam om att betrakta drömmen om en tvåstatslösning som överspelad. Ogenomförbar på grund av alla israeliska bosättningar som förvandlat Västbanken till en Schweizerost.
– Därför känns formuleringen i regeringsförklaringen om en tvåstatslösning lite gammaldags, säger han.
Mest intressant blir att se hur Sverige rent praktiskt tänker agera efter ett erkännande. Ska Sverige öppna en ambassad i Ramallah eller kräva att få uppgradera generalkonsulatet i Jerusalem till ambassad?
– Ett erkännande är en viktig symbolhandling, säger Ulf Bjereld. Men det är lättare att slå på trumman än att göra något i praktiken. Sverige kan knappast öppna en ambassad utan Israels godkännande och det lär vi inte få.
Så vill Stefan Löfven bli en ny Olof Palme så krävs det mer än det som står i regeringsförklaringen.