Merkels skamfläck

Wolfgang Hansson

Tusentals människor tvingas att flytta för att Tyskland ska kunna utvinna extremt miljöfarliga ämnen

Böjd över några salladsplantor rensar Gisela Irving bort det lilla ogräs som finns i hennes välskötta grönsaksland.

Snart kommer det och hennes hus att vara ett minne blott - jättelika kolkranarna gräver sig långsamt närmare byn Holtzweiler.

Gisela och tusentals andra kommer att tvingas flytta så att Tyskland kan fortsätta utvinna det extremt miljöförstörande brunkolet.

Synen är helt osannolik.

Så långt ögat når breder ett stort sår ut sig i naturen. Långt där nere ser jag lagren av brunkol som svarta ränder i det mjuka berget.

95 meter höga schakt-maskiner gräver fram brun-kolet. Vid utsiktsplatsen där vi står några hundra meter ovanför ser de stora gula Caterpillarmaskinerna ut som små myror.

På picknickbordet breder Dirk Jansen från Bund, Tysklands största miljö- organisation ut en stor detaljkarta över område. Han pekar på by efter by som har försvunnit.

Byar som har funnits i tusentals år och där familjerna drivit jordbruk och butiker i generationer. Nu återstår bara ett jättelikt, svart hål.

’Ett krig mot naturen’

– Det vi håller på med här är ett krig mot naturen, slår Jansen fast med bister min innan han avlossar nästa salva.

– Det är det största ingreppet på samhälle, människor och natur i Tysklands historia. Inte ens om tusen år kommer såren att ha läkt.

Längs horisonten ligger kolkraftverken på rad. Kolet är så fullt av vatten att det bara kan transporteras kortare sträckor. Kraftigt med rök som spyr ut ur skorstenarna. Tankarna går till hur det såg ut i det ökända Ruhrområdet lite längre söderut för 40 år sedan.

– Brunkol är den smutsigaste och mest miljöförstörande energikällan av alla, säger Jansen.

– Brunkolet i delstaten Nordrhein Westfalen står för tio procent av hela Tysklands koldioxidutsläpp. Enda chansen att vi ska nå de miljömål som regeringen satt upp är att överge brunkolet och gå över till gaskraftverk, vind- och solenergi.

Det fanns en tid efter andra världskriget då Tyskland var beroende av brunkolet för att bygga upp sina industrier och sitt välstånd. I dag anser Bund och många andra att brunkolet inte längre behövs. Att folk tvångsförflyttas helt i onödan.

Tog bort kärnkraften

– Det går redan att ersätta med förnyelsebar energi, säger Dirk Jansen.

– Enda skälet till att brytningen här fortsätter är att energijätten RWE tjänar enorma pengar på brun- kolet.

Tyskland har på senare år byggt upp ett rykte som en grön nation. Många blev imponerade när förbundskansler Angela Merkel efter tsunamin i japanska Fukushima mer eller mindre över en natt stängde hälften av kärnkraftverken och bestämde att landet inom några år helt skulle klara sig utan kärnkraft.

Hittills har ingen brist på el uppstått. Tvärtom exporterar Tyskland el.

Men när det gäller brunkolet saknas kraftfull politisk handling. Dirk Jansen har sin åsikt klar om varför.

– Politikerna på delstatsnivå är de som fattar besluten om kolet och Merkel vågar inte utmana dem. Politikerna sitter i knäet på energibolagen. De är rädda att arbetstillfällen ska gå förlorade. Men i delstaten jobbar bara 8 000 människor med att utvinna brunkol medan alternativa energikällor sysselsätter över 30 000.

Billigt för bolagen

Skälet till att kolbrytningen är så lönsam är att energibolagen bara betalar en liten del av de kostnader som brytningen åsamkar samhället. Skattebetalarna står för resten. Brunkolet subventioneras med över 50 miljarder kronor per år.

– Först skövlar bolagen området sedan får de pengar från EU för att återställa det. Det är helt sjukt.

Jansen gör en gest med fingret mot pannan och blänger argt.

– Om bolagen tvingades betala för de verkliga kostnaderna skulle energin från brunkolet kosta tredubbelt mot i dag och då skulle ingen köpa den.

Vi tar hyrbilen och kör några kilometer genom ett idylliskt landskap och genom pittoreska byar där hålet i naturen inte syns.

Tvingas ta nya lån

Gisela Irving bjuder på skotska småkakor. Hon dukar fram tunga fat och kaffekoppar. Hennes man är död numera men kom från Skottland. De köpte sitt hus i byn Holtzweiler 1978 i tron att de aldrig mer skulle behöva flytta.

– Jag blir arg när jag tänker på att jag nu kan tvingas bort för att andra ska förstöra miljön och tjäna pengar på det.

Den äldre damen beskriver huset som sitt paradis där hon lagt ner hela sin själ. Hon är pensionär och tillbringar all tid i sin välskötta trädgård. Hennes dröm riskerar att gå i kras. På kvällarna störs Gisela redan av kolmaskinernas oväsen. Dagbrottet är bara några kilometer bort. För varje dag äter det sig närmare.

Gisela och resten av byns tusen invånare står inför ett moment 22. De kan inte flytta eftersom ingen är beredd att köpa deras hus. Alla vet ju att energibolaget beslagtar dem inom några år.

– Vi kan heller inget göra för att stoppa bolagen, säger Gisela Irving och dänger argt handflatan i bordet. Under tiden dör byn en långsam dö.

Några äldre har redan flyttat in på ålderdomshem. Självmorden ökar. På tomterna bredvid Gisela Irvings är gräset högt och gult. Fönster och dörrar är igenbommade.

När det väl blir dags att tala med RWE om försäljning är det upp till var och en att själv förhandla sig till ett så bra pris som möjligt. Men ingen får ut marknadsvärdet. Alla måste räkna med att förlora minst 30 procent av husets värde. Pengar som inte räcker till för att bygga ett nytt hus. Folk tvingas ta nya lån.

Blivit en spökstad

I Immerath någon halvmil bort kan man ana hur det kommer att se ut i Irvings by om några år. Vi promenerar runt i en spökstad.

Fönster och dörrar till de gamla, vackra husen är igenspikade. Bageriet är igenbommat liksom apoteket och den lokala ölstugan. Allt är öde. Inte ens fåglarna kvittrar.

Inom något år ska allt rivas för att komma åt kolet. Det inkluderar byns ståtliga kyrka som går under namnet ”Katedralen” på grund av sina två torn.

När vi kör in i Nya Immerath några kilometer bort ser vi vilken framtid som väntar frau Irving och hennes bybor. Moderna villor med mycket mindre tomter och utan den gamla charmen.

Ett villaområde utslängt på slätten. Bykänslan är helt borta.

Inte en dag går utan att Gisela Irving tänker på ödet som väntar henne.

– Förr brukade jag vara helt utmattad på kvällarna och börja gråta. Men man vänjer sig. Nu är jag mest arg för att jag helt är i klorna på bolaget och inte kan påverka ett dugg.