Drömde om Europa – hamnade i maffians klor
Publicerad 2018-03-02
ROM. Kylan biter i kinderna. Peter G från Nigeria håller en filt under armen som han precis fått från hjälporganisationens blå lastbil.
Vi följer med honom in i den övergivna industribyggnad där han bor.
Här möter oss syner som jag inte trodde existerade i dagens Europa.
Redan när vi går in genom den öppna järngrinden slår stanken av urin och avföring emot oss. Inne i byggnaden bor 150-200 flyktingar, ingen vet riktigt hur många, men det finns inte en enda toalett.
Precis innanför ingången vrider en man på en kran och vatten kommer ur en gul plastslang. Det enda rinnande vattnet som finns i hela byggnaden.
På taggtråd som omger huset hänger kläder på tork. På marken ligger shoppingvagnar slängda. Överallt är det fullt av skräp och bråte.
Genom en bred öppning kommer vi in i en mörk lokal med betongväggar och betonggolv. I en cirkel mitt på golvet sitter ett tiotal män på plast- eller metallstolar. I mitten brinner en öppen eld. Det är som en lägereld fast inomhus. Luften är full av rök och tung att andas. Vatten droppar från det läckande taket.
En kille drar in en lastpall utifrån som han börjar hoppa på så att de tunna träplankorna lossnar. Med händer och fötter bryter han av bitarna i mindre som han lägger på den öppna elden.
Det är en surrealistisk känsla att kliva runt i denna bottenlösa nöd.
En av männen runt brasan frågar Läkare utan gränsers medhjälpare, som är de som delar ut filtarna, om det finns någon läkare. Han visar upp ett svullet finger med ett sår som han hjälpligt täckt med en plåsterbit.
– Nästa vecka kommer en läkare, får han till svar.
Flyktingarna som fått avslag har ingen rätt till sjukvård. De är bara frivilliga hjälporganisationer de kan vända sig till.
I ena delen av den stora lokalen har migranterna byggt upp minilägenheter av plankor, spån- och pappskivor. Det ser ut som den värsta slum i Afrika med den skillnaden att det här är Europa.
Lever i ett skuggsamhälle
Vi befinner oss i området Tributina i Rom. Bara en halvtimmes bilresa från de berömda turistsevärdheterna som Colosseum och Fontana di Trevi.
Men Peter G lever i ett parallellt skuggsamhälle långt från vanliga européers vardag. Italien är numera det land i Europa som tar emot flest flyktingar och migranter.
Vägen över Medelhavet från Libyen och Tunisien är en av få öppna in i Europa. Förra året tog Italien emot närmare 120 000 människor. Över fyra år har man tagit emot 600 000. Många av dem betraktas som ekonomiska migranter och har små chanser att få asyl.
På söndag går Italien till val och invandringen blir en stor valfråga. Många italienare vill få stopp på migrationen.
Peter, som inte vill säga sitt efternamn av säkerhetsskäl, säger att han flydde från Nigeria för att komma bort från Boko Harams våld men de italienska myndigheterna har ändå avslagit hans asylansökan. Peter har överklagat och får under tiden stanna i Italien men får inte längre bo kvar i något ordnat flyktingboende.
Han påstår att han inte behövde betala för den riskfyllda båtresan över Medelhavet. Något som tyder på att han kan vara ett offer för trafficking, människohandel.
– Det är väldigt bekvämt för maffian att ha en massa migranter här som är beredda att arbeta för låga löner på fälten i södra Italien, säger Carmen Bertolazzi som själv jobbar för en hjälporganisation. Många tas medvetet hit för att arbeta som drogförsäljare eller prostituerade. De betalar av resan med sitt arbete men det tar lång tid innan de är skuldfria.
Carmen hävdar att en del av flickorna som importeras är så unga som 13-14 år.
– Skulle de dö på Medelhavet spelar det ingen roll för maffian. Då är det bara att ta hit nya.
Även de som kommer hit som en del av människohandeln söker asyl eftersom det ger dem tillstånd att under tiden stanna i Italien. Men för myndigheterna blir det ännu svårare att skilja på de som behöver skydd och de som är traffickingoffer eller bara ekonomiska migranter.
– Handeln med kroppar är en illegal marknad som är mer lönsam än både droghandel och vapen, säger Carmen Bertolazzi. Dessutom mindre riskabel.
Peter G är förtegen med de närmare omständigheterna kring hans egen flykt men upprörd över att han lämnas åt sitt eget öde.
– Problemet är att jag inte får någon som helst hjälp av myndigheterna, säger han. Inte med bostad, mat eller pengar. Jag måste lita helt till mig själv.
Precis som för många andra migranter i samma situation har han att välja mellan att sova på gatan eller i den typen av illegalt ockuperade bosättningar där han nu bor. Skillnaden känns hårfin men sådana här dagar när kvicksilvret kryper ner en bra bit under noll i Rom och snö täcker många träd och bilar så ger hans utkylda rum åtminstone lite skydd mot naturens element.
Vi balanserar på några hala bräder och hyllplan utlagda i de decimeterdjupa vattenpölarna för att komma till den lilla "bostad" som han delar med tre andra migranter. I rummet längst in delar han säng med en kamrat. Vi tvingas lysa upp det fönsterlösa, helt mörka rummet med våra mobiler. Det finns ingen el i hela byggnaden.
Filtar och tygstycken hänger på betongväggarna för att dämpa kylan. Längs väggarna står några slitna resväskor och plastsäckar med vad som är Peters och hans kamrats samtliga ägodelar.
Bredvid sängen, ovanpå några murblock, står en plåtbricka i vilken Peter brukar placera kolbitar. Det är enda sättet att få minsta värme i rummet.
– Ofta har jag inga pengar att köpa kol för. Då blir det väldigt kallt. Jag måste sova med dubbla eller tredubbla lager av kläder.
Han pekar på de dubbla hoodjackorna han redan har på sig.
– Det är ett svårt liv men jag är ändå glad att jag är här och inte i Nigeria. Här är det åtminstone fred och jag kan hoppas på en bättre framtid.
Peter, 32, livnär sig på ströjobb. För det mesta delar han ut reklamlappar. För en hel dags jobb får han som mest 20 euro, ungefär 200 kronor.
– Men det är långtifrån alla dagar jag jobbar. De ringer när de behöver mig.
Han håller fram den enkla mobilen som är hans enda länk till omvärlden. När han inte har något jobb brukar han dra runt på stan och försöka tigga ihop pengar. Utom på söndagar då han går i kyrkan. Där får han också lite hjälp.
– För det mest kan jag åtminstone få ihop pengar till mat, säger han och lyfter på locket till ett garderobsskåp som ligger på golvet. Där står en flaska olja, ett pastapaket och en juiceförpackning.
Bosättningen där Peter håller till är bara en av många illegala boplatser i Rom, och i många andra italienska städer, där migranter lever.
Samson: ”Jag vill till Sverige”
Det är redan mörkt när vi åker till en övergiven bussparkering i en annan del av Rom. Området är helt öde tills vi kommer in på själva parkeringen där en grupp män, i det här lägret finns inga kvinnor alls, står samlade runt en öppen eld för att få skydd mot kylan.
Längs ett långt staket står längor av små tält uppradade. Tack vare hjälporganisationen Baobab Experience får de cirka 150 flyktingar som bor här mat tre gånger per dag. De kan även få rättshjälp av advokater som arbetar frivilligt.
Många flyktingar och migranter stannar här bara en kortare tid. De vilar upp sig här innan de försöker ta sig vidare norrut till övriga Europa. Många tycker inte att det finns någon framtid för dem här i Italien där det är mycket svårt att få jobb för den som inte kan hyfsad italienska.
En tystlåten man från Eritrea kallar sig Samson men hans flin indikerar att det inte är hans riktiga namn. För några dagar sedan försökte han ta sig in i Frankrike men polisen grep honom och skickade tillbaka honom.
– Jag tänker försöka igen till jag lyckas, säger han och jag noterar att han har dubbla vinterjackor på sig. Jag vill till Sverige eller Tyskland där jag har andra familjemedlemmar och där jag vet att chansen att få stanna är stor.
Han vill inte närmare gå in på varför han flytt Eritrea.
– Många orsaker, konstaterar han torrt.
Sen ställer han sig i kön för att få middag i det utkylda tältet.