Vinner över en långsamt med lovsång till herren
Uppdaterad 2014-07-09 | Publicerad 2014-07-04
Ordet halleluja betyder lovprisa herren. Det vet jag därför att Morton Narrowe har berättat det för mig flera gånger.
Inledningsvis låter Narrowes Sommar väldigt mycket som just en lovsång till herren samt ”stå inför Gud och känna sig underdånig”.
Och jag slår ifrån mig. Det är min rätt att göra så precis som det är Morton Narrowes rätt att lovprisa Gud.
Men långsamt vinner han på något sätt tillbaka mig. Vår största synd är att vi inte är oss själva och det kan jag tänka mig att leva med. Morton Narrowe och hans hustru Judith kommer till Stockholm 1965. De skulle stanna i tre år men blev kvar en livstid.
Tog över skeptisk församling
Narrowe beskriver en ljuvligt kylig stad. Vacker som en impressionistisk tavla möter Stockholm paret Narrowe som glömmer en kamera som inte blir stulen. Så är alltså Stockholm; vackert, ärligt och kall hög luft. Men församlingen han tar över är skeptisk till denne nya amerikanske rabbin som vill sprida glädje och entusiasmera.
De har lidit svårt på grund av sin judendom. De tvekar, de är rädda, ska de ens våga föda nya barn in i detta trossamfund? Skulle han komma här och predika judendom för dem som lidit på grund av sin religion? Att vara jude var en förbannelse. Vad visste denne oskadde man om lidande?
Skrattar genom tårarna
Morton Narrowe blev nervös och återupptog rökningen.
Det tog tid. Men tiden skulle visa sig bära framgång och glädje.
De hade överlevt, de kom igenom det. Det fanns ett liv bortom helvetet.
Så hur överlever man ett helvete så grymt och obarmhärtigt att det knappt låter sig beskrivas? Man skrattar. Man skrattar genom tårarna.
Morton Narrowe berättar om Judith, om möten med stora politiker, om humorn och om det dåliga samvetet för barnen.
Om jag har lärt mig något mer än halleluja så är det att den obrutna kvalitetstiden med barnen är ovärderlig.
Och det kan jag också tänka mig att leva med.