Alex blev bara 20 år

Erik Wiman

ST PAUL. Den femte januari 2003 dödades den första amerikanska soldaten i Irak.

Sedan dess har över 4 100 soldater dött och omkring 100000 har sårats.

Det här är historien om nummer 974, Alex Arredondo.

Söndagen 23 januari 2003, någonstans i Stilla havet:

”Kära mamma och pappa. Jag är inte rädd att dö. Jag är mer rädd för vad som ska hända med alla jag älskar om jag skulle bli dödad.”

20-årige marinkårssoldaten Alex Arredondo befinner sig ombord på ett trupptransportfartyg. Han sitter på däck och skriver brev till sina föräldrar och sin bror. Det har gått tre dygn sedan han lämnade USA. Nu syns inte längre land. Överallt bara klarblått vatten – och hundratals amerikanska krigsfartyg.

De går med jämn fart i den höga sjön. Pampigt och obarmhärtigt. Som om filmen har blivit verklighet.

För Alex är det mest av allt ett äventyr. Han ska försvara sitt land mot den terrorism som han är övertygad om gror i mellanösterns ökenlandskap.

Han är beredd att döda.

Efter tre dagar till sjöss har sjösjukan äntligen börjat lägga sig. Nu fylls hans kropp av förväntan och stolthet. Snart ska han vara på plats i öknen utanför Bagdad. I strid för första gången.

Han är en ung man med ett uppdrag.

”Jag känner mig så lyckligt lottad som får chansen att försvara mitt land bara sex månader efter att jag tog värvning. Vissa marinkårssoldater har tjänstgjort i 20 år utan att ha varit i strid”, skriver Alex till sin familj.

Han har ett och ett halvt år kvar att leva.

25 augusti 2004 Massachusetts:

Carlos Arredondo fyller år. Hans gamla mamma står i köket och bakar födelsedagstårta. Själv arbetar han ute i trädgården. Det är varmt. Skjortan klistrar sig mot kroppen.

Hans hand kramar gång på gång mobiltelefonen som ligger i ena fickan.

Det är lite barnsligt, men han är så glad. Vet att samtalet snart kommer.

Alex skulle aldrig missa att gratulera sin pappa på födelsedagen.

Bilen dyker upp längre ner på gatan. Den kör sakta som om föraren letar efter en speciell adress. När den kommer närmare ser Carlos att den tillhör den amerikanska Marinkåren.

Han känner hjärtat slå ett extra slag av glädje.

Den första tanken är att Alex har fått permission och kommit för att överraska sin far på födelsedagen.

Men det är inte sonen som kliver ur skåpbilen. Det är döden.

Gestaltad i det här fallet av två soldater i paraduniform.

– Är det du som är Carlos Arredondo?, frågar den ena av männen.

Carlos nickar.

Sedan, på en sekund, kan livet plötsligt delas in i före och efter.

– Vi har kommit för att meddela att din son, korpral Alex Arredondo, har dött i strid i staden Najaf i Irak.

Carlos Arredondo vet att han har hört fel. Alex ska snart ringa honom. Han skulle aldrig missa sin pappas födelsedag.

Men männen stannar kvar. De upprepar dödsbudet igen.

Då rämnar allt.

1 september 2008 St Paul:

De bruna ökenkängorna är slitna, men välputsade. De ser bekväma ut. Fotriktiga, som det heter.

De står på en kista draperad I den amerikanska flaggan, bredvid ett fotografi av Alex Arredondo.

I kistan ligger några av Alex favoritsaker. En fotboll, ett par gymnastikskor och en Nalle Puh.

Carlos Arredondo reser över hela USA med den här kistan. Han vägrar att låta minnet av sin son dö.

Han var emot kriget redan innan sonen tog värvning. Det kändes inte som rätt krig att utkämpa.

– När Alex berättade att han ville bli soldat, var han bara 17 år. Jag kunde bara säga åh nej.

– Oroa dig inte pappa, blev svaret.

Den här dagen är Carlos på plats utanför republikanernas konvent i St Paul.

– Jag vill visa John McCain och det republikanska partiet hur människor drabbas av krig. Förra veckan gjorde jag det samma i Denver under demokraternas konvent.

– När, det gick upp för mig att min son hade dött, kände jag hur hjärtat sjönk ner till marken och sedan kastades upp genom min kropp, berättar han.

Tände eld på sig själv

De två marinkårsmännen som kom med dödsbudet till Carlos Arredondo försökte att lugna och trösta honom. Men det finns inte mycket tröst att hämta i två främmande män när hela ens liv på ett ögonblick fallit i spillror.

I dag kan Carlos se sin egen reaktion som genom en dimma. Han sprang in i garaget där han hade två bensindunkar till gräsklipparen. Därefter sprang han mot bilen som kommit med döden till hans hem.

Hans gamla mamma försökte stoppa honom när han slog sönder en rutorna på bilen och sedan tömde bensin över inredningen.

Innan marinsoldaterna kom fram, hann Carlos få fram sin tändare.

Där försvinner minnet helt.

26 procent av hans kropp brännskadades svårt i den explosionsartade elden.

– Jag vet inte om jag försökte att ta mitt liv. Jag bara agerade.

Dagen för Alex begravning var Carlos fortfarande drogad på morfin för att lindra smärtan från sina sår.

Han minns inte mycket av dagen, bara en del handskakningar och kramar.

Och han minns att han väntade i två timmar utanför på sin före detta fru, Alex mamma. Han vågade inte gå in själv för att se sin son.

– Jag visste inte då hur han hade dött. Jag visste inte om jag skulle känna igen honom.

Träffades i huvudet

Alex var chef för en liten grupp soldater vid en offensiv mot staden An Najaf. Under flera timmar utsattes de för skottlossning från irakiska soldater med automatvapen och prickskyttar i omgivningen.

Tidigt på morgonen den 25 augusti dödades ”Dondo” som han kallades av sina vänner, av en kula i huvudet.

Han belönades postumt med medaljen the Purple Heart.

I hans bakhuvud gapade ett tre tum stort utgångshål.

23 januari 2003, någonstans i Stilla Havet:

”Jag har bråttom nu, måste avsluta det här brevet, så att ni hinner få det på tisdag eller onsdag. Jag älskar er båda så mycket. Jag önskar att jag kunde fortsätta att skriva, men jag måste sluta. Jag älskar er.”

PFC ALEX ARREDONDO/ UNITED STATES MARIN CORPS