”Jag vill inte glömma det”

Kerstin Weigl

För de överlevande finns minnena från branden alltid kvar

De var tonåringar. De var odödliga. De skulle fira Halloween.

Vid midnatt låg Danijel, Hozan och Shirin fastklämda i en mur av kroppar medan skriken tystnade och stålräcken kroknade i niohundragradig hetta.

Tio år har gått. Men sådana minnen bleknar aldrig. Och hur sörjer man färdigt en tonårstid som aldrig fick bli?

Äntligen räddad, tänker Danijel vid en tidpunkt den natten. Han känner droppar från taket och vänder tacksam ansiktet mot svalkan. I mörkret hör han genom jämret ett rytmiskt pysande ljud.

Smärta känner han inte. Bara pirret efteråt som av tusen nålar då huden lossnar. För det var inte brandkårens livräddande vattendroppar som föll mot hans ansikte utan smält plast från kokande takplattor.

Han bärs ut med krossad käke och fradga stelnad till kulor i munnen.

Han liknar då, säger han, ”en liten råtta”.

Vi träffar Danijel första gången i själva brandlokalen som nu renoverats till ett vackert minnesrum. Ljuset flödar genom nyupptagna fönster över fotografier, blommor och inglasade föremål från de 63 döda tonåringarna; brända busskort, skor och smycken.

Det är nödvändigt att se lokalen för att förstå något om branden. Hur trångt det var framför allt. Mörkare ränder i den nylagda parketten visar hur väggarna stod då, natten då branden rasade och 397 ungdomar knuffade sig mot en 90 centimeter bred dörr.

Danijels berättelse är exakt, detaljerad.

– Jag ser en skur av cd-skivor rinna ut över dansgolvet ur en silverfärgad väska. Vita rökmoln som blir svarta och det känns som ett lock lagts i min strupe. Jag kan inte andas ut luften. Jag ser min flickvän sitta på en stol och stirra. Jag ger henne en örfil, hon vaknar till.

”Någon biter mig”

Han går runt i lokalen, pekar: här nära utgången trampade de ned varandra.

– Jag känner händer som drar mig i fötterna, i håret. Någon biter mig. I mitt huvud ser jag alla mina släktingar, från hela världen, hundratals ansikten. Men så vaknar jag av en spark i ansiktet.

De flesta minnesbilder har fått sin förklaring. Bara en sak förstår han inte.

– Det där pysande ljudet. Vad var det? Det var inte rökdykare för brandkåren hade inte kommit än.

Han kanske hörde andetagen, föreslår Hozan när jag träffar henne några dagar senare, vi dricker grönt te och jag nämner Danijels fråga.

De väsande ljuden från tonåringarnas rökfyllda lungor? Lät det ungefär så, som pysande ventiler?

Hozan nickar.

– Men själv var jag medvetslös av och till.

Plösligt råder panik

Hon är en vacker ung kvinna som ofta kupar vänster hand över den lilla högra, den som mest ligger stilla i knät.

Hozan är ett barn den här kvällen: ännu inte fyllda 14 och klädd i systerns linne och kavaj. Mamma och pappa tror att hon ska på ”kalas” men hon går på förfest, väninnan Lana släpper ut sitt flätade hår och häller upp lite sprit, den första Hozan smakar. Sedan tar de spårvagnen till Backaplan och det är en underbar glad fest. Som varar högst 40 minuter.

När Hozan hör utropet om brand är hon inte rädd, utan besviken. Trumpen köar hon ut ... och plötsligt råder panik.

Hozan ser att flera gråter och tänker: löjligt. Hon ser ett bord, flera hoppar över hindret men hon har höga klackar och vill krypa och i rörelsen mot golvet trampas hon ner.

Hon ligger med näsan mot väggen. Tänker: ”Vad ska min syster säga när kläderna är förstörda?”

Någon som ligger ovanpå frågar: Vad heter du? Hozan tänker förgäves efter. Hon frågar den okände efter hans namn ... han vet inte heller.

– Det här pusslet blir aldrig färdigt. Jag undrar fortfarande vem han var som frågade. Lever han?

Fyra fingrar saknas

Även Hozans minnesbilder är exakta. Men det är påfrestande att berätta. Hon funderade länge innan hon tackade ja till intervju. På sätt och vis vill hon göra ett avslut nu efter tio år. Hon har pratat mycket med andra överlevande, det har varit viktigt och värdefullt, men hon vill inte stanna i 1998.

– Samtidigt har jag inte glömt.

Får man inte glömma?

– Man får glömma, men jag vill inte. För mig finns de, fast de lever i en annan värld.

Smärta hade hon ingen den natten. Chocken blockerar. Hozan körs till Östra sjukhuset, ligger morfinrusig på en bår, sköterskor skalar av hennes smälta lösnaglar, hon tänker nöjd: jag kördes till rätt sjukhus. Det är gångavstånd hem.

Sedan förs hon till Malmö för specialistvård, läggs i respirator. Där börjar vidden gå upp för henne. I ett vitt rum får hon av sin mamma en spegel. Ansiktet översållat av stygn, det ser ut som någon med en häftapparat fäst ihop ett monster.

På sin 14-årsdag får hon veta varför hela höger arm är gipsad: fyra fingrar saknas.

Arg har hon varit. Arg för att branden hände och arg på alla som sa att hon skulle vara lycklig som levde.

Nu kan hon snarare bli arg på sig själv, det måste hon ”jobba med” som hon säger. Med sin känsla av stress, att hon förlorat tid, att allt måste hända genast.

– Jag får inte anklaga mig själv som jag kan göra. För jag har ingen skuld.

Slutat räkna operationer

Ändå har hon hunnit mycket för att vara knappt 24. Efter gymnasiet flyttade hon till Milano för att studera design och arbeta på modevisningar.

Hon har slutat räkna operationer. De är kanske trettio. Det har varit ett evigt pusslande med att flytta hud. Hon vägrar låta läkarna röra den oskadade vänsterarmen och ryggen. Något måste få vara helt.

– Jag tänker nu att jag fick ett straff för att jag inte tyckte om mig själv, säger Hozan. För att jag inte förstod hur fin jag var.

Vad tycker du om ditt utseende i dag?

– Jag är snygg. Fast jag skulle ha varit snyggare utan branden.

Folk säger att minnen bleknar men det är inte sant. Och det är bra. För branden är en del av mitt liv, säger Shirin som förlorade sina två systrar.

1998 leker hon fortfarande med Barbie. Alla systrarna tjatar sig till att gå på vad de tror är en pojkes födelsedagsfest. De är nära varandra. Delar sovrum med mamma i trean hos mormor i centrala Göteborg: Merjam är 17, Shirin 13 och lillasyster Jasmin bara 12.

Barndomen tog slut

Över en natt tar Shirins barndom slut.

Hon ser sina systrar i bårhuset, en avsliten hudflik på Merjams kind i formen av en ros. Hon går på begravning och blir bortknuffad, sitter på en bänk i novemberkylan med ryggen åt tumultet.

– Åttahundra personer och alla skrek och skulle röra kistorna. Vi var så hårt drabbade och det drog folk till sig, inte bara mammas sju syskon utan alla som känner oss eller bara var nyfikna.

De första månaderna i skolan är alla omtänksamma. Men gradvis tar tålamodet slut. Ska inte Shirin snart bli mer som vanligt?

Ett år senare är hon trött, drar sig ofta undan. Eller blir arg. Hon sover i mammas säng men de har även uppslitande konflikter ingen av dem förstår.

Två psykologer besöker henne varje vecka. Hon tror sig berätta i förtroende men journalerna skickas senare till mamma och skolan.

Känslan av svek når kulmen en skoldag. Sittande i fönstret svarar Shirin på frågan hur hon mår att ”ibland känns det som att jag orkar och ibland som att jag inte orkar”. Snart är polis och ambulans på plats efter larm om misstänkt självmordsförsök. Hon springer hem i strumplästen.

Kriget med skolpersonalen trappas upp. Shirin ordnar översvämning. Shirin klipper sladdarna på skolans alla datorer.

Vart tog min lilla Shirin vägen? undrar mamma. Dog hon också i branden?

Shirin har plötsligt gott om pengar, från försäkringar som betalats ut. Hon tror att alla vänner är på riktigt. De som vill vara med när Shirin intervjuas i tidningen. Som vill bjudas på fika.

Hon hoppar av nian för att arbeta på kafé.

Hösten 2007 får mamma Iman veta att hon har cancer. Hon dör på nyårsafton. Det är det värsta Shirin varit med om. Inte branden.

– Då kände jag mig arg på mina systrar. Hur girig får man vara? Måste de ta henne, de som redan har varandra!

Danijels liv fastnade

Tio år, är det en lång tid? Tio år är normalt en lång tid för en tonåring, men normala tidsbegrepp fungerar inte alltid.

Den 29 oktober 1998 var Danijel 15 år. De följande tio åren skulle han ha gått ut skolan, blivit lastbilschaufför, skrivit mer rapmusik, bildat familj. De drömmarna ersattes av en tillvaro som helt kretsat kring operationer, flera stora varje år.

Han är 25 år och sjukpensionär.

Man kan säga att hans liv fastnade.

I glappet mellan 1998 och 2008 finns det liv han skulle ha levt, som vi inte vet något om. Det är en sorg. Men en märklig sorg, för hur saknar man det som aldrig fanns?

Psykologhjälp har inte saknats. Barnpsykologer, terapeuter, kuratorer och traumaexperter trampade nästan ner varandra på sjukhusen.

Danijel är inte imponerad av dem han mött. Han härmar deras nickande hummanden: ”Vi förståår”.

– Du förstår inte ett skit, har jag sagt. Du förstår inte tio år som jag inte får tillbaka. Som jag så jävla gärna vill ha. Men jag kan inte göra replay.

Många känner skuld

Efteråt har BUP självrannsakande konstaterat att gammal kunskap om kriser inte fungerat i arbetet med brandens offer. Det gick inte från A till Ö, från kris till acceptans. Det blev inte ”färdigt”.

De flesta, åtta av tio, har även tagit emot psykologhjälp. Men när BUP gjorde en uppföljning efter några år hade nästan alla överlevande fortfarande problem med sömn, koncentration, vrede och rädsla.

Det har kretsat kring skuld. Vem är jag som sparkade mig loss, klättrade över döda kroppar, klippte av känslorna för att rädda mitt liv.

Och har jag rätt att leva? Bli lycklig?

En kväll 2003, just efter femårsdagen, i ett kök hos en god vän möter Danijel en flicka. Hon tar hans händer, hans stympade stackars händer. Hon kysser dem.

– Då dog jag för henne, säger han.

De grät och sedan dess är Danijel och Elnaz ett par. Danijel och tjejer var fram till dess ett kapitel för sig. Självförtroendet var i botten och han kände sig bekräftad varje gång en tjej närmade sig. Vilket var ofta. Det fanns ett sug efter killarna som överlevt branden, förklarar han.

– Visst är det sjukt?

Danijel flyttade med Elnaz till Kalmar där hon studerade. Nu är han tillbaka i Göteborg och blir stressad när jag frågar honom om framtiden. För så frågar alla: Och vad ska du göra nu Danijel?

Han har haft chanser, säger han. Han har gjort musik för tv-serien ”Kniven i hjärtat”. Han har intervjuats och föreläst och berömts.

– Men så kommer skadorna som hindrar mig från att koncentrera mig. Sanningen är att jag, Danijel, är psykiskt störd på grund av branden.

– Jag ska opereras två år till, sedan är jag 27. Och har inte ens gått ut grundskolan! Jag känner mig fortfarande som ett barn. Vem är jag? Vad vill jag?

"Döden är ju naturlig”

Även Shirin lever i nuet. Försörjer sig på ströjobb. Fast hennes välartade och välutbildade släktingar tycker att hon ska bli något. Men vad är meningen med att jaga karriär, status?

Hon har sina ”attacker” som hon kallar det. Oberäkneliga gråtanfall. Ett tag läste hon allt om klimatforskning. Låg sedan darrande under täcket och tänkte på att hon snart ska strålas till döds.

– Jag har accepterat att mina systrar dog, säger hon. Men jag accepterar inte att jag fortfarande lider av ångest som begränsar mig.

Hon har en bok som är till tröst. Om andlighet, ”uppvaknande”.

– Jag behöver liksom återföras till det. Att själen är evig. Döden är ju naturlig, inget hemskt. Egentligen. Fast jag vill leva. Jag älskar livet så mycket!