Skulle utvisas från Sverige – fick asyl på en vecka i Nederländerna
Uppdaterad 2022-01-24 | Publicerad 2022-01-23
Ashiq Akbary, 30, slogs för kvinnors rättigheter i Afghanistan och är son till en Isaf-tolk.
Svenska myndigheter ville utvisa honom.
I Nederländerna fick han asyl på en vecka.
– Det var underbart. För första gången trodde man på mig, säger han.
Telefonrösten i andra änden är samlad, men påtagligt lättad. Det är först nu Ashiq Akbary, 30, vågar berätta.
Den sex och ett halvt år långa flykten är över.
Vägen mot framtiden har öppnat sig, han behöver inte längre vara rädd.
***
Den här berättelsen skulle kunna börja år 2005.
Det var då hans hans pappa började arbeta som tolk åt den Natoledda Isaf-styrkan i hemstaden Pol-e Khomri i Afghanistan. Han avancerade snabbt och blev chef för tolkarna. Och hoten mot familjen började komma.
Den kunde också börja tio år senare, den 8 mars 2015.
Ashiq hade då läst klart på universitetet och jobbade på en amerikanskstödd hjälporganisation, som slogs för kvinnor och barn. Nu framträdde han i statlig tv på den internationella kvinnodagen. Han läste upp en text om vikten av utbildning. Talibanerna tolkade den som kritik mot islam. Och hoten blev grövre.
Man kunde också hoppa fram till den 4 augusti samma år, dagen då allt kulminerade.
Pappan hade besökt en polisstation i ett försök att få stopp på hoten. På vägen hem förföljdes han av två män på motorcykel. Vid porten väntade ännu ett hotbrev.
Ashiq fattade ett beslut: att lämna allt och fly för sitt liv.
***
Ovanpå lastbilsflak och i en bräcklig gummibåt lät han sig smugglas till Europa. Han följde strömmen av människor norrut. En septemberdag 2015 kom han till Sverige.
Det nya landet kändes genast tryggt och hemma. Ashiq spelade fotboll i Ödeshög, fick praktikplats och sög i sig det nya språket.
Hans asylansökan innehöll id-kort, diplom från universitetet, intyg på pappans tolkarbete och hans eget jobb i kvinnoorganisationen, kopior på hotbreven och ett flertal fotografier.
– Jag var övertygad om att det skulle räcka. Att tolkars familjer och kvinnorättsaktivister ses som förrädare av talibanerna var ju väl känt, säger han.
Migrationsverket resonerade annorlunda. Man ifrågasatte visserligen varken hans eget arbete eller pappans tolkuppdrag. Men redogörelsen för hoten ansågs alltför vag och motsägelsefull för att vara trovärdig.
– Det var otroligt frustrerande att inte bli trodd. Jag hade berättat hela sanningen om vad som hade hänt. Det gick inte att berätta annorlunda.
***
I sina överklaganden och begäranden om omprövning försökte Ashiq Akbary och nätverket runt honom precisera hotbilden.
I en film, som Aftonbladet tagit del av, förefaller en grupp talibaner utfästa en belöning på motsvarande 60 000 kronor till den som får tag på honom. En afghansk människorättsorganisation, som svenska ambassaden i Kabul bedömt som pålitlig, gick i god för att filmen var äkta.
Samtidigt uppgav kvinnoorganisationen Ashiq arbetat för att de tvingats upphöra med sina aktioner efter allvarliga hot.
Även svenska Amnesty engagerade sig i Ashiqs fall. Den kända människorättsorganisationen påtalade riskerna i hemlandet och vädjade till svenska myndigheter att bevilja honom skydd.
Men utvisningsbeslutet gick inte att rubba.
***
Flygplanen med deporterade lyfte regelbundet från Arlanda. Ashiq gömde sig.
– Jag ville bara springa in i skogen och försvinna. Jag var övertygad om att jag skulle dö om jag tvingades återvända.
Under en tid försökte han försörja sig på svartarbete på en mjölkgård utanför Mjölby och på en anläggningsfirma. På båda arbetsplatserna lurades han på lönen.
År 2020 lämnade han, liksom hundratals andra unga afghaner, Sverige för att söka asyl i Frankrike. Fingeravtrycket avslöjade honom nästan genast. Fransmännen ville skicka tillbaka honom till Sverige enligt Dublinförordningen, som säger att en asylsökandes skäl ska prövas i första säkra ankomstland.
Än en gång gick han under jorden. Under flera månader sov han under en bro i Paris.
Två gånger i veckan var han tvungen att infinna sig hos den franska polisen. Varje gång riskerade han att bli gripen och skickad till Sverige.
****
Under tiden i Östergötland hade Ashiq lärt känna Marit Törnqvist, illustratör och författare som bland annat bildsatt flera av Astrid Lindgrens böcker.
Hon hade hjälpt honom under tiden på flykt, samtidigt som hon tillsammans med andra fortsatt att söka efter hans föräldrar och syster, som han förlorat kontakt med när han lämnade landet.
I augusti 2019, två år före talibanerna störtade landets regering, fann hon föräldrarna. De levde gömda, som internflyktingar i huvudstaden Kabul.
Marit Törnqvist, som halvårsvis bor i Amsterdam, vände sig till nederländska myndigheter, som snabbt konstaterade hur utsatt familjen var. Genom sin ambassad i Kabul ordnade de visum till Ashiqs föräldrar.
De landade i Amsterdam i december 2020. Snart anslöt också Ashiqs syster med familj. Även de ansågs befinna sig i fara på grund av pappans arbete som tolk och beviljades liksom föräldrarna asyl.
***
Ashiq var ständigt livrädd för att återsändas till Sverige. En majdag 2021 fick han en varning: han skulle skickas tillbaka inom 72 timmar. Än en gång flydde han, till Marit Törnqvist i Amsterdam. Där kunde han träffa sina föräldrar för första gången på sex år.
– Vi hade inga ord att säga när vi sågs. Min mamma grät jättemycket.
Marit Törnqvist kopplade ihop honom med Barbara Wegelin, en nederländsk advokat som uppmanade honom att lämna in en ny asylansökan – i Nederländerna.
De nederländska myndigheterna gjorde en helt annan bedömning av hotbilden mot Ashiq och fattade ett snabbt och ovanligt beslut, att frångå Dublinförordningen och inte skicka tillbaka honom till Sverige, där deportationerna till Kabul ännu fortgick.
Tre månader senare intog talibanerna slutligen Kabul.
Västregeringar som den svenska tvingades till en kamp mot klockan för att få ut tolkarna ur landet.
Två dagar före julafton 2021 kallades Ashiq till intervju på den nederländska migrationsmyndigheten.
– Jag var jättenervös innan. Tänkte att de skulle anklaga mig för att ljuga igen. Men allt var annorlunda. Kvinnan lyssnade på mig. Trodde på mig.
***
Beskedet dröjde bara sex dagar. Ashiq Akbary beviljades uppehållstillstånd i Nederländerna.
– Jag satt hemma hos en kompis och kollade film när telefonen ringde. Sedan bara skrek jag ut min glädje. Det var en helt underbar känsla.
***
Den nederländska advokaten Barbara Wegelin, som arbetat med asylrätt i 13 år, har tagit del av Ashiqs bevisning och även läst översättningar av de svenska besluten.
– Det är helt obegripligt att svenska myndigheter inte gav honom skydd, säger hon. Hans berättelse är solid och det finns så mycket bevis.
Sverige och Nederländerna har skrivit under samma internationella flyktingkonventioner och bedömningarna borde – på pappret – ha varit identiska, enligt Barbara Wegelin. Hon betonar det unika beslutet att frångå Dublinförordningen.
– Sverige är inte Grekland eller något annat EU-land med systematiska brister i asylsystemet. Ändå ansåg man att han inte kunde skickas dit. När hans fall väl prövades var jag övertygad om att han skulle få skydd.
****
Efter sex och ett halvt år är flykten över. Ashiq Akbary kan promenera på Amsterdams gator, utan att kasta oroliga blickar över axeln.
Kliva på bussar, utan att ängsligt behöva spana efter polis.
Han har erbjudits jobb på ett hotell och hårdpluggar det nya, främmande språket. Ljuset strömmar in i livet.
I den svenska asyldebatten talas det ofta om vikten respektera utvisningsbeslut och att ett nej ska vara ett nej. Ashiq har svårt att respektera resonemanget. Han är övertygad om att åren som gömd räddade hans liv.
– Jag hoppas Migrationsverket lär sig något av mitt fall, säger han. Att vi är många som faktiskt inte ljuger.
Trots de förlorade åren i Sverige hoppas han snart kunna återvända, som turist.
– Jag längtar efter att träffa kompisar, fika – och tala svenska.
