Drönarkriget i Ukraina har fått världens militärer att tänka om
Teknologisk krigföring – från skyttegravarna
Uppdaterad 2023-08-03 | Publicerad 2023-07-04
DONBASS. Det luktar av ruttna lik, ända in i skyttegravens leriga ingång.
Det är här i Donbass som Ryssland och Ukraina utkämpar sin mest högteknologiska, elektroniska krigföring och drönardueller.
– Det bästa är om vi skadar så många motståndare som möjligt. Då måste de avsätta en massa resurser för att rädda sina kamrater, förklarar drönarpiloten Sava.
Drönarpiloten: "Räknar inte hur många ryssar jag dödar"Vi är på väg mot en av frontlinjerna som omger staden Bachmut för ett reportage om drönare i kriget. När soldaten med krigarnamnet Leshyi lägger i ytterligare en växel och pressar jeepens motor till det yttersta tystnar alla i bilen. Den förre driftingföraren Leshyis kompakta koncentration fyller utrymmet. Efter någon kilometer öppnar han ett par fönster för att lyssna till ljud från luften och möjligen dämpa effekten av en eventuell tryckvåg mot bilrutorna.
Vi hör bara surret från motorn och däckens gummi mot den söndersprängda vägbanan.
Krigarnamnet Leshyi kommer från den djupa skogen och sagornas värld, men de ofta förkolnade, barskrapade stammarna i verkligheten utanför vittnar mer om en förintad civilisation.
Drönarkommandot är på väg till sin postering vid en av frontlinjerna som ligger sydväst om det som är kvar av staden Bachmut.
Lik ligger i diket
Varje arbetsdag tar de den här vägen till jobbet. Varje dag påminner utbrända bilvrak och sönderbombade vägkontroller vid vägkanten dem om att ingenting går att ta för givet.
– Skynda er! Ut! Följ mig, säger drönarpiloten som kallas Chernihiv och småspringer över vägen och utmed en stig som leder oss till en skyttegrav.
Den trånga och fuktiga tunneln har ett tak av timmer kamouflerat med mer jord. Den byggdes av ukrainarna i höstas då det redan stod klart att staden Bachmut en dag skulle falla i ryssarnas händer. Sedan erövrades även det här området av fienden, innan det för några veckor sedan togs tillbaka av ukrainarna.
Hur många hundra eller tusen människor som har dött för varje kilometer vid den här frontsträckan vet ingen.
Bakom vägen som vi just sprang över ligger det ganska torra liket av en rysk soldat kvar.
Ytterligare en av hans döda landsmän ligger lite längre bort.
– Känner du lukten? När vinden ligger på brukar det vara ännu värre, säger Fenix lite senare i skydd av jordväggen.
Leder ryska artilleriet
Drönargruppen tillhör en i Ukraina beryktad grupp kallad Adam tactical group i den 59:e brigaden. De börjar genast packa upp kablar, routers, VR-glasögon och skärmar. Allting kopplas upp på nätet och är sammanlänkat med kommandocentraler och andra drönargrupper utmed frontlinjen. Några gula prickar på skärmen får gruppchefen Alexey Grygorenko, kallad Sava, att rynka pannan.
– Det är Orlans som flyger över oss, säger han och syftar på de högt flygande, ryska drönarna som patrullerar på ett par kilometers höjd över våra huvuden. Deras närvaro är svår att bli av med. Orlandrönarnas uppgift är att spana och leda det ryska artilleriet som befinner sig i staden Bachmuts utkanter.
– Möjligen kan man skjuta ned dem med en Stingerrobot, förklarar Sava. I det dunkla ljuset av skyttegraven fixar en av hans kollegor med något som liknar en hemmagjord drönare.
Självmordsdrönaren är mycket riktigt tillverkad i ett garage i staden Dnipro. Utrustad med en granat stor som två nävar är den gjord för engångsbruk, efter att ha kraschat mot målet.
– Jag gillar inte riktigt den här drönaren. Vi tog den från våra vänner som dödades av ryssarna för en månad sen, säger Chernihiv. Den tidigare juriststudenten är 24 år och drönarpilot sedan invasionens första dag den 24 februari, 2022.
”Ny hotdimension”
Den massiva användningen av drönarna i Ukrainakriget har fått militärhögkvarter över hela jorden att tänka om och inse att det inte bara är ammunition som saknas i beredskapslagren.
– Om vi bara spanar på ryssarnas positioner så förlorar vi en eller två drönare per vecka.
Men om vi attackerar och släpper bomber så förlorar vi en till två drönare per dag, säger Chernihiv.
Enligt den brittiska tankesmedjan Royal United Services Institute förlorar Ukraina runt 10 000 drönare varje månad. Institutet förutspår att utvecklingen av drönarskydd och störningsmöjligheter av drönare kommer att bli en än mer brådskande prioritering, skriver författaren James Page.
I en rapport under våren från Försvarets forskningsinstitut, FOI, oroade sig författaren över Sveriges brister på området: ”Denna typ av vapensystem har skapat en ny allvarlig hotdimension mot svenska förband”, hette det. Rapporten förespråkade att även svenska hemvärnsförband borde få tillgång till offensiva drönare.
Den ryska elektroniska krigföringen och störningsförmågor är en verklighet som Chernihiv och hans kamrater tampas dagligen med. Ryssarna kan störa ut de ukrainska drönarna eller rent av ta kontrollen över dem ibland.
En stund senare tvingas en av ukrainarnas soldater springa ut på fältet för att hämta tillbaka en drönare som kraschat bakom deras egna linjer.
Går inte att slappna av
I skyttegravarna, såväl som i garagen bakom linjerna råder det en teknologisk kapplöpning mellan ryssar och ukrainare. Ukrainarna lär sig att hacka sina egna, ofta Kinatillverkade civila drönare för att anpassa dem till slagfältet och ryssarnas störningsförsök. Nu hoppas de också på ett nytt beslut i den amerikanska kongressen som har utlovat fler drönare av modell Switchblade – en attackdrönare som ryms i en ryggsäck.
– Vi ligger fortfarande framför ryssarna, men de tittar på vad och hur vi gör och lär sig hela tiden, säger Yeven Kozhirnov, ett av Adamgruppens befäl. Det finns också en vilja att hela tiden utveckla nya typer av drönare och bomber:
– Vi försökte övertala ledningen om att få drönare som kunde kasta napalm, men det fick vi nej på. Jag tror att det var problem med vikten, berättar Chernihiv.
Skyttegraven vi befinner oss i är en kugg i den pågående elektroniska krigföringen. Samtidigt påminns vi hela tiden om hur lite som har ändrats i krigföringen – med eller utan högteknologi.
På ett litet bord i den leriga skyttegraven springer en mus över plankorna. Enstaka flugor har förirrat sig in i skyttegraven. Några toaletter finns det inte. Behoven får i stället göras i sönderskurna PET-flaskor för att inte bli upptäckta av de ryska drönarna i luften.
Ingen kan någonsin riktigt slappna av.
– Skit också! Det där är artillerield, säger en av soldaterna när ett visslande ljud följs av en knall som i sin tur följ av andra. Flera soldater hukar sig ned och sätter på sig sina hjälmar.
Finns inte tid att sörja
Artillerielden styrs även den av drönarna i det här kriget.
Men egentligen har ingenting ändrats sedan det första världskriget för ett århundrade sedan. När flygplanen då blev en del av kriget hade de exakt samma uppgift som dagens drönare: Spana bakom linjerna, leda elden och då och då slänga ned en bomb i fiendens skyttegravar.
På marken fanns även då soldater i leran som tyst lyssnade efter smällarna och försökte avgöra hur nära de slog ned.
När en kamrat dör så finns det sällan någon möjlighet för soldaterna att gå begravning – eller ens att hinna sörja.
Det, liksom alla personliga framtidsplaner skjuts på en alltför oviss framtid.
– När det här kriget väl är över ska jag åka och hälsa ett par familjer och anhöriga till kamrater som har dött, förklarar Fenix. Han hoppas kunna berätta för dem hur de var och hur de levde sina sista dagar i kriget.
