Drömmen alla har råd med

Kerstin Weigl

Rekordvaruhuset drar in 4 miljoner kunder varje år

ULLARED. Kris? Inte i lågprisland.

Här har ingen sagts upp på 46 år, omsättningen slår nya rekord – och snart får varuhuset en egen dokusåpa.

Men Gekås kränger mer än storpacktvål och budgetjeans:

De säljer en dröm.

Om att ha råd.

Aftonbladet åkte till Ullared – en miljardindustri mitt i den svenska urskogen.

Här ser jag bara glada människor. Ingen kris finns i lyckofabriken tre mil in i skogen öster om Falkenberg. Sommarförsäljningen slår rekord, och ökar 27 procent.

I denna oas har ingen sagts upp på 46 år. Det går bara en väg, uppåt, framåt! I dånet från tusentals varuvagnar stämplar 63 kassor in varor för 2,4 miljarder på ett år.

Det är lyckliga känslor som är till salu. Känslan av att ha råd. En snygg jacka för några hundralappar. Tre godispåsar för 23 kronor, det är ju ingenting!

Använder inte reklam

Vd Boris Lennerhov säger det själv:

–?Vi säljer förväntningar.

Ingen reklam görs. Meningen är att vi ska närma oss den blå hangaren i känslan av äventyr, utan att veta vad som väntar. Under några timmar lever vi sedan drömmen om välstånd. Kolla, Shaktimattan kostar bara 399!

–?Det är väl människans instinkt att skaffa sig grejor, säger Boris Lennehov och knappar på sin ­dator.

Fyratusen kunder kan vara inne samtidigt. Han ser på skärmen att denna soliga onsdag finns ingen kö – tyvärr. Till den eftersträvade magin hör att folk köar sig in, jobbar upp konsumtionsadrenalinet och känslan att Nu Gäller Det.

Klockan är snart 12 och varor för 1 902 863 kronor har stämplats in. Siffran uppdateras varje minut. Var tionde minut anländer en lastbil för att lossa. Samma dag rullar uppåt 25 000 människor ut varorna i gula kassar. Hela butiken – fyra fotbollsplaner stor – skulle kunna tömmas på två ­dagar.

Ullared – eller Gekås som det heter – har fyra miljoner kunder varje år. Fast det ligger på ett extremt olämpligt ställe, vid kanten av urskog och ett känsligt vattendrag med flodpärlmusslor.

Miljoner jeans per år

Principen är att tjäna lite av mycket. Ett par jeans som kostar 170 kronor ger 36 kronor i vinst. Samma jeans kan kosta 400 i vanliga butiker. Men Gekås säljer 1,2 miljoner jeans varje år.

–?Ikea från hela världen kommer och undrar vad vi gör, säger ­Boris Lennerhov, som ­sedan modifierar: från ­flera länder i Europa ska det ­vara.

Men ändå. Och det är Ikea han själv sneglar på. Ingvar Kamprads noga upprätthållna image och folklighet.

–?Kamprad, han skattar i Schweiz och så drack han lite mycket och var lite nasse – vem mer hade klarat det utan kritik? Själv kan jag inte glida in i Porsche och sidenslips.

Jag anar en suck inom Boris Lennerhov. Även han är smålänning, en 53-årig arbetarkille från Emmaboda som började med frukt- och gröntimport på Saba. Visserligen tjänade han 4,8 miljoner kronor förra året, men han kör en Passat, en biogasbil, hem till villan i Båstad.

Ingen är ansiktet utåt

Gekås ska vara på riktigt. Ägarna är två killar som började på lagret och jobbar kvar som inköpare. Alla anställda bär likadana illblå tröjor och Ullaredsbussen kallas Smurfexpressen.

På Gekås är ingen förmer, och ingen är företagets ansikte. Utom möjligen Boris Lennerhov, som skriver själv i företagets egen tidning Ulla. Och i höst får han chansen att kliva fram ordentligt, i den reality-serie som ska sändas i Kanal 5.

Susanne i rampljuset

Teamet från produktionsbolaget Strix letade efter huvudpersoner, någon i stil med Baren­Håkan. De fann, utöver Boris och några till, Susanne Landström som jobbar i kassan och är specialist på streckkoder. Jag frågar henne om tv-serien: hur spännande är Gekås där ingen super och raggar?

Då ler hon och säger att det finns kunder som är roliga utan att veta om det. Dramatik finns också. En kvinna dumpades av maken som i vredesmod körde hem till Skåne. En karl överraskades med sitt eget bröllop. Han hade pacemaker men klarade chocken.

Framåt eftermiddagen mulnar det från kusten, och strömmen från parkeringen (500 nya platser i år) tätnar. Varje minut flyter 33 000 kronor in till Gekås. Det doftar milt grillos, alla ser glada ut. Och sedan? När barnen lekt sönder sina legobitar och ätit upp godispåsarna (sju spänn styck, det är inte klokt) – vad gör vi då? Men det är en annan fråga.