De fattigas nye frälsare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-30
”Hugo Chávez är en gåva från himlen”
CARACAS
Provokatören Hugo Chávez har en bra röst. Djup och mäktig.
Han tycker själv om att lyssna till den.
Den som inte vill höra monologerna har få möjligheter att komma undan.
Chávez är en one-man show. En evighetsmaskin.
Från podiet i Teresa Carrenjo-teatern maler han på i över två timmar. Berättar barndomshistorier, sjunger och rabblar siffror.
Avbruten då och då av den dyrkande publikens hejaramsor.
Allt direktsänds i samtliga tv-kanaler. En rättighet Chávez utfärdat åt sig själv så han kan tala till folket utan mellanhänder.
Vem mer än en diktator har fri tillgång till direktsänd tv?
Att sätta etikett på honom är ändå svårt.
Han är bästa kompis med Kubas Fidel Castro och det är uppenbart att han vill ha en ledarroll för tredje världens länder. Redan är han ohotad i rollen som Latinamerikas talesman.
Clown
På ett fräckt men clownaktigt sätt utmanar han USA som ännu inte riktigt förstått att Chávez är ett verkligt hot mot Amerikas inflytande på sin egen bakgård.
Han är demokratiskt vald men styr mer likt en diktator där alla beslut, stora som små, fattas av honom personligen.
Hans porträtt blickar ner mot mig överallt. Från stortavlor och lyktstolpar. Visdomsord av Chávez är vanligare i Caracas gatubild än vägskyltar.
På ministeriet delar de ut en tjock bok med Chávezcitat.
I gatustånden runt Plaza Bolívar står plastdockan Hugo i full militäruniform mellan Barbie och Bratz.
Chávez är allt och överallt.
Personkulten är på nästan samma nivå som Saddam Hussein i sin glans dagar eller Nordkoreas Kim Yong Il.
Skillnaden är att många venezuelaner genuint verkar gilla Chávez.
Fick synen tillbaka
För att förstå hans popularitet pratar jag med Miralina Martinez.
Långsamt vaggar hon uppför den branta gatan till slumförorten El Valles kullar.
För ett halvår sedan var hon nästan blind på båda ögonen.
Då inträffade hennes egen privata revolution.
Chávez regering betalade hennes resa till Kuba så att hon kunde operera sin starr.
I Venezuela hade det kostat en fantasisumma.
– Tack vare Chávez kan jag se igen, säger hon. Visserligen är jag nästan döv men jag kan åtminstone njuta av min favoritprogram på tv.
Miralina får något religiöst i blicken.
Hon är inte ensam om att betrakta Hugo Chávez som en frälsare. Bland de fattiga och den lägre medelklassen är det många som vittnar om hur deras dagliga liv förbättrats sedan Chávez blev president.
I början av backen i El Valle, alldeles intill högen av illaluktande sopor, öppnade en vårdcentral för tre år sedan. Kubanska läkare tar hand om allt från småsår till brutna ben. Tidigare fanns ingen sjukvård i slumområdet. Totalt finns 25 000 kubanska läkare i Venezuela. I utbyte får Fidel Castro billig olja från Venezuela.
En gåva från himlen
Ett av husen längs den branta gatan fungerar som soppkök. Varje dag kan gamla och fattigaste komma hit och hämta lunch och ett mellanmål. Alldeles gratis.
Rosa Rengifo visar oss säckarna med potatis och lök som står staplade bredvid de stora metallgrytorna.
Skrattande måttar hon med handen hur mycket tjockare och mer välnärda invånarna blivit.
Universiteten är inte längre stängda för de fattiga.
– Chávez är en gåva från himlen. Han är oersättlig. Alla här älskar honom.
Enkelt uttryckt har Chávez använt Venezuelas oljeinkomster för att köpa sig popularitet bland de fattiga. Men det räcker inte för att förklara hans upphöjelse till Gud.
Chávez personlighet är den verkliga nyckeln.
”Chávez sitter kvar”
Anhängarna har väntat länge på Chávez under den brännheta solen vid Avenida Libertador i Barquisimeto. Ingen klagar. Ett band spelar salsarytmer. Många dansar. Talkörer försöker överösta varandra. ”Oh, ah Chávez no se va” (Chávez sitter kvar).
Jag blickar ut över ett rött hav. Nästan alla bär t-shirts eller skjortor i samma röda nyans. En klädkonformism som för tankarna till Kinas Mao-uniform.
Chávez dyker upp en timme försenad. Folkmassan exploderar i ett hysteriskt skrik.
Säkerhetsvakterna får slita hårt för att han ska kunna klättra upp på lastbilen.
När karavanen börjar rulla i sakta mak står presidenten på en upphöjd plattform. Han vinkar och kastar slängkyssar åt folk. Jublet vet inga gränser.
Chávez lyfter en liten flicka som hålls upp mot honom. Tar henne i sina armar och kysser henne.
Runt kortegen bildar rödklädda anhängare en dubbel kedja för att hindra de entusiastiska supportrarna att klättra upp på flaket.
Krypskyttarna i helikoptern hundra meter bort sitter med dörrarna öppna.
Chávez ler och skrattar. Rör sig hela tiden från sida till sida på plattformen. Pekar på folk som om han kände igen dem. Vinkar. Applåderar. Lägger bägge händerna på sitt hjärta. Slår en knuten näve i skyn.
Pekas ut som knarkare
För Chávez är detta ett nästan dagligt spektakel. Ändå uppträder han som han verkligen älskar sitt folk. Eller är det bara deras kärlek han vill ha?
Vissa pekar ut Chávez som en knarkare som behöver sin dagliga dos av folkets beundran för att överleva.
Detta har inget med politik att göra. Detta är fest. Karneval. Frälsningsmöte.
Någon slänger upp en röd duk till Chávez. Han torkar bort svetten i ansiktet och kastar tillbaks den.
Under den timslånga kortegen hörs Chávez röst inte en enda gång. Inga politiska slagord. Inga tal.
Med sin blotta närvaro har han ingjutit energi i de här människorna som varar åtminstone fram till valurnorna. Över hela hans rörelse vilar något religiöst. En blind tilltro till en mans fantastiska förmåga att förvandla ett helt samhälle.
Chávez har styrt Venezuela sedan 1998. Överlevt ett kuppförsök 2002. Vinner han på söndag får han sitta i sex år till. Opinionsmätningarna tyder på storseger.
Tvingades flytta
Chávez livsresa började i Sabaneta. En ful, het och dammig småstad åtta timmars bussresa söder om huvudstaden Caracas. Båda hans föräldrar var lärare men hade redan så många barn att det inte fanns plats för Chávez i huset.
Han fick flytta tvärsöver gatan till ett rosa stenhus där hans mormor bodde ensam.
Klasskompisen Francisco Escorcha minns hur Hugoito (den lille Hugo) redan ville bestämma då.
– Han var en ledartyp. Väldigt energisk och utåtriktad.
Familjen var mycket fattig. Hugo brukade plocka bollar på en spelararena och tjäna 25 centavos per dag.
Efter sexan följdes de två vännerna åt till den lokala metropolen Barinas för att gå i högstadiet. Egentligen var det annat än studier som lockade.
Francisco Escorcha ser smått förlägen ut.
– Hugos och min dröm var att bli basebollproffs och få kontrakt med något lag i den amerikanska ligan.
Chávez hade förutsättningar. Det berättar hans basebolltränare Chicho Romero när vi träffar honom sittande vid en skuggig trottoar utanför bostaden i Sabaneta.
– Hugo var bäst. Han kastade stenhårt med sin vänsterhand och slog långt.
Vid ett tillfälle hade Romero ordnat ett kontrakt med Chávez hos en klubb i Caracas. På vägen dit stannade de några dagar på militärförläggningen där Romero tjänstgjorde.
– Det slutade med att Chávez blev mer intresserad av militären än baseboll och tog värvning istället.
När Chávez varit militär ett tag flyttade han till samma slumområde i Caracas där basebolltränaren och hans fru bodde. Hugo Chávez med sin unga hustru hade inte råd att hyra en egen bostad.
– Jag satte upp en bit kartong som delade av vår säng. På ena sidan sov jag och min fru. På den andra Hugo och Nancy.
Kuppen misslyckades
Han minns gången då Chávez bad honom ta en promenad. När de var utom hörhåll berättade Chávez att han och några andra officerare planerade en militärkupp. Då hade han redan grundat sin politiska rörelse och konspirerat i tio år.
Kuppen misslyckades och Chávez kastades i fängelse. Ändå blev det startskottet på hans politiska karriär.
För att undvika onödig blodspillan bad Chávez om en minut på tv för att uppmana sina kuppgeneraler i olika delar av landet att lägga ner vapen. Han fick 50 sekunder.
Talet sändes om och om igen den 4 februari 1992.
Han medgav att han misslyckats för nu, por ahora. I dessa ord tolkade folk in att han var beredd att försöka igen.
– Chávez budskap imponerade på folk och la grunden till hans popularitet, säger Rickard Lalander, statsvetare vid Latin–amerikainstitutet i Stockholm.
Trots sin popularitet har Chávez skapat en djup klyfta mellan sitt folk.
Lika älskad som han är av många fattiga lika hatad är han av de välbärgade.
De fruktar att Chávez tänker införa en kommunistisk diktatur av kubansk modell, att han ska ta ifrån dem deras rikedomar. Att han ska kväsa den fria pressen.
Att Chávez inte är vit utan har indianblod i ådrorna gör inte saken bättre.
Kontrollerar maktcenra
Teodoro Petkoff är chefredaktör för den privatägda tidningen Tal Cual. En äldre man med grånat hår och ännu gråare mustasch.
– I dagsläget kontrollerar Chávez alla maktcentra. Presidenten, parlamentet, domstolarna. Vi har en lightversion av totalitärt styre. Ok, det är inte Kuba eller Sovjetunionen men inte heller en hälsosam demokrati.
Han tvekar inte att sätta fingret på Chávez hemlighet.
– Chávez rör folks hjärtan.
När Chávez vann valet 1998 tillhörde Petkoff motståndarna som ändå ansåg att Chávez drevs av en ärlig vilja att hjälpa de sämst ställda.
– I dag är Chávez en helt annan person, hävdar Petkoff. En demagog och manipulator. Hans enda intresse är att sitta kvar vid makten.
Oron framstår inte som helt ogrundad när vi träffar William Izarra, Chávez ”chefsideolog”.
– Chávez får inte ställa upp i nästa val men han har redan talat om att hålla en folkomröstning. Om folket vill kan han sitta kvar legalt.
Chávez var en av de unga officerare som Izarra värvade till sin vänsterrörelse inom militären.
– Vi arbetade mycket nära varandra i en grupp som sådde fröet till det vi ser i dag. I två år planerade vi att ta makten med våld. Först 1997 tog vi beslutet att ställa upp i valet.
Skälet var ett enda. Chávez trodde han kunde vinna.
Chávez avfärdas ofta som en ren populist. Men bakom penninggåvorna till folket finns en ideologisk drivkraft. Izarra beskriver det som händer i Venezuela som en unik socialistisk revolution, 2000-talets socialism.
Fredlig revolution
Ett samhälle där direktstyre i olika former ersätter parlamentet och där kapitalismen måste underordna sig det ”allmännas bästa”. En värld där USA utmanas av regionala makter. Venezuela ska med sin oljerikedom bli en av dessa.
– En fredlig, demokratisk revolution. En unik process som aldrig inträffat i historien.
Jag undrar hur det går ihop med Chávez enorma personliga makt.
– Chávez är murbräckan som öppnar slussportarna. Under honom finns allt från extrem vänster till höger. Han står i mitten som en domare.
Chávez och Izarras idéer går hem hos många antiglobaliseringsmotståndare i Europa och USA. Fler och fler utlänningar kommer hit för att jobba i Chávez regering eller studera Chavizmen. Enligt Izarra har den fyra ikoner som förebild. Jesus, frihetshjälten Simón Bolívar, Che Guevara och Hugo Chávez.
– Chávez karisma kommer att förvandla honom till en betydande internationell ledare, säger Izarra som har en stor målning av Che Guevara i vardagsrummet och ett litet foto av sin dotter.
Storhetsvansinne
På samma sätt som Chávez använt oljepengar för att få stöd på hemmaplan köper han internationell popularitet. På sina utlandsresor brukar han leka jultomte och dela ut miljontals dollar. För att reta USA och för att bygga upp sin egen ledarroll besöker han med förkärlek diktaturer.
– Chávez har drabbats av storhetsvansinne men han har en förmåga att säga det folk vill höra, säger Chávez f d FN-ambassadör Milos Alcalay som hoppade av därför att han tröttnade på presidentens svängiga utrikespolitik.
Chávez är folket
President Bush kallas av Chávez kort och gott för ”rövhål”. Odiplomatiskt men populärt inom vänstern världen över och på hemmaplan.
– Förr var det USA och amerikanska företag som i praktiken styrde landet, säger Chávezsupportern Jesus Solozano. Jag älskar när Chávez vågar stå upp mot USA och kalla Bush för ”djävulen”.
Under en dryg vecka såg jag inget öppet förtryck i Chávez Venezuela. Men fick många vittnesmål om rädsla hos dem som inte dyrkar presidenten. Statligt anställda vågar inte annat än rösta för Chávez. Den som jobbar på ett departement och uttrycker Chávezkritiska åsikter får ofelbart sparken.
Tendenser finns mot alltmer av kontroll och frihetsinskränkningar. Chávez färdriktning luktar av Putin.
En av de sista stortavlorna jag ser på väg mot flygplatsen bär budskapet ”Chávez es el pueblo”, Chávez är folket.
Kan det sägas tydligare?
Fakta: Venezuela
Bildextra/Hugo Chavez
Se Aftonbladets fotograf Ulf Höjers fantastiska bilder.