I Lviv härskar nationalismen

Peter Kadhammar

Partiet Svoboda kräver patriotisk utbildning för ungdomar och vill skaffa atomvapen till Ukraina

Demonstrationerna på Självständighetstorget i Kiev har förvandlats till en internationell kris.

Konflikten mellan öst och väst beskrivs som den farligaste situationen i Europa sedan Kalla kriget.

Aftonbladets Peter Kadhammar och Urban Andersson reser genom krisens Ukraina.

I dag har de träffat det nationalistiska partiet Svoboda.

Stämningen i rummet är som den brukar vara under revolutioner. Folk kommer och går, uttröttade funktionärer pratar i telefon och glor i datorer (förr hade de rotat i pappershögar), frivilliga anmäler sig till tjänstgöring, på väggarna hänger porträtt av politiska idoler.

Fast detta är en fascistisk revolution.

Det är vad som påstås i medier både i Ryssland och väst - fascisterna spelar en stor roll i Kiev och i den västra landsändan, i Galizien, har de tagit m­akten.

Brokig historia

I så fall är mannen på ­andra sidan konferensbordet en av fascisternas ledare i Lviv. Han heter Lybomir Melnychuk, är 31 år, advokat till yrket, pratar mångordigt men tar inte av sig täckjackan, som om han är på språng.

Han är vice ordförande i nationalistpartiet Svoboda i Lviv.

Det är en stad med knappt 800 000 invånare, förr ­berömd för sina många ­nationaliteter, sin rikedom, sin stora judiska befolkning och sin brokiga historia. Lviv har de senaste 100 åren tillhört fem olika stater.

Svoboda är partiet som skapat oro från Moskva till Washington. Är 1930-talet på väg att upprepas? Kommer stöveltrampen åter att eka över Europa?

Det surrar av samtal i rummet. Vi sitter på andra våningen i Lvivs stora stadshus. Här är det Svoboda som bestämmer. Partiet fick i senaste valet 55 av 90 mandat i fullmäktige och har därmed egen majoritet. Det nästa största partiet har ­ynka sju mandat.

Medborgargarden

Lviv är den ukrainska ­nationalismens huvudstad. Till och med min opolitiska turisthandbok skriver: Du kan inte undvika att märka den nationalistiska glöden.

Melnychuk pratar om direkt­demokrati. Han ser sig om i rummet, några unga män träder in. De anmäler sig till medborgargardet - ”självförsvarsgruppen” - som bildades ­efter det att flera polisstationer utsatts för brandattentat.

- Det här är ett exempel på direktdemokrati, säger Melnychuk.

- Folk litar inte på polischefen. Sedan vi började med självförsvar har brottsligheten sjunkit tre gånger.

Nej, säger han, Svoboda är inte fascistiskt. Det är ett nationalistiskt högerparti.

Skillnaden?

Svoboda förespråkar inte en enpartistat, vill inte ha en sammansmältning mellan företag och fackföreningar, och betraktar alla nationaliteter i Ukraina som jämlikar.

Men - det var ju Svoboda som nästan lyckades genom­driva att ryskan togs bort som officiellt språk, vilket hjälpte Putin att ursäkta ­invasionen av Krim?

I Svobodas stadgar och partiprogram kan man hitta en hel del som för tankarna till fascism. Partiet har kallat sig ”socialnationalistiskt”, vilket är att vända på nazismens ”nationalsocialism”.

Svoboda har tagit avstånd både från kommunism och den ”demokratiska nomenklaturan. Vi har en ny vision av världen”.

Tiger om förintelsen

Partiprogrammet innehåller en hel del krav på straff, ”maximala” straff, ”strikta” straff. Det vill kriminalisera ”sexuella perversioner” vilket ska läsas som homosexualitet.

Det ska vara närmast omöjligt för en som inte är ”etnisk ukrainare” och inte född i landet att bli medborgare. Partiet kräver ”patriotisk utbildning” och att ungdomen ska härdas. Det ska bli straffbart att såra Ukrainas nationella värdighet liksom att sprida ”felaktig information”.

Svoboda vill släppa vapnen fria till medborgarna och skaffa landet atombomber.

Partiprogrammet talar en hel del om morden på miljoner ukrainare under kommunisttiden men nämner inte med ett ord förintelsen av judarna. Inte heller de 100 000 judar som nazisterna mördade i Lviv.

Naturligtvis ska det bli kriminellt att förneka folkmordet på ukrainare.

Men är Svoboda fascistiskt?

I andra änden av stads­huset ligger borgmästarens kontor. Han heter Andriy Sadovyi, en 45-årig karl med tjocka glasögon och stillsam ­humor, framgångsrik affärsman i mediebranschen, dock ingen oligark.

”En ung demokrati”

Borgmästaren väljs för sig. ­Sadovyi har inget med Svobodas extrema nationalism att göra. Han vill att Ukraina så snart som möjligt ska skriva avtal med EU så det blir ordning på lagstiftningen och korruptionen kan bekämpas.

Sadovyi har bråkat med Svoboda ända sedan partiet tog plats i stadshuset 2010.

- De säger att de är nationalister. Nåja. Du får betänka att vi har en mängd partier i Ukraina. Vi är en ung demokrati. De som valde Svoboda ville visa sitt missnöje. Svoboda pratar mycket och skyller på mig när de inte klarar att uppfylla sina löften.

Som vad?

- De lovade till exempel medborgarna gratis el, gas och vatten. Det är ju absurt! Hur skulle vi ha råd med det?

Borgmästaren lutar sig knappt märkbart framåt och skrattar stillsamt.

- Svoboda är ultrapopulister. Sådana brukar hålla en mandatperiod.

”Tycker om dem”

På ett kafé träffar jag en av Lvivs fåtaliga judar. Vladimir Nesis är 62 år, pensionerad läkare, har glasögon på nästippen, dricker espresso och har kaféinne­havarens tillstånd att röka inom­hus fast det är förbjudet.

Hur känns det att vara ­jude och leva i en stad som behärskas av fascister?

- Nej, nej, nej, det är ­inget fascistiskt parti. Jag känner många i Svoboda. Det är människor jag tycker om. Jag har aldrig hört ­något fascistiskt. Mitt största problem med Svoboda är att de inte gillar ryska språket. Jag är rysk­talande. Fast ingen har någonsin anmärkt på mitt språk.

På kullerstenstorget utan­för stadshuset står ilskna köpmän från utomhusmarknaden vid centralstationen. De demonstrerar mot en herr Zub, ägare till marknaden som sägs ­vara korrupt.

Makt till miljonerna, inte till miljonärerna, står det på en banderoll.

En annan vänder sig mot Svobodas lokala ledare Pavluk: ”Hjälper du inte oss är du likadan som Zub”.

Bygger museer

Pavluk! ropar demonstranterna. Men han visar sig inte.

Så vad har Svoboda uppnått?

I partilokalen på andra våningen, där folk kommer och går, där röster surrar och telefoner ringer, ber jag Lybomir Melnychuk berätta vad Svoboda åstadkommit under sina år i stadshuset.

- Vi har förbjudit kommunistiska symboler i Lviv. Vi har återtagit flera byggnader som felaktigt privatiserats. Vi har överlåtit en byggnad som ska bli judiskt museum. Vi vill bygga ett museum över nazismens och kommunismens offer.

Han tänker efter.

- Och turismen har ökat.