Det är inte vårt jobb att hjälpa staten
Med anledning av uppgifterna om att den svenska ambassadören i Kina, Anna Lindstedt, ska ha godkänt en plan för att få den svensk-kinesiske bokförläggaren Gui Minhai frigiven – där tystandet av medier ingick – kan det vara läge att påminna om mediernas uppdrag.
Våra uppdragsgivare är läsarna. Vi ska informera, granska makten och landa så nära sanningen som möjligt. Så att vår publik kan göra informerade val.
Det är till exempel inte vårt jobb att hjälpa polisen, vilket många – inklusive profilerade riksdagsmän – tycks tro. Vi berättar om händelser och vi förhåller oss till våra pressetiska regler. Det behöver inte polisen göra, exempelvis när de lägger ut uppgifter om misstänka brottslingar på sin sajt.
Det är inte heller vårt jobb att bidra till politiska framgångar – hur goda intentionerna än är – genom att tumma på vårt oberoende.
Till skillnad från Anna Lindstedts kinesiska kollegor har svenska politiker ingen som helst möjlighet att diktera innehållet i medier.
Det betyder dock inte att de inte försöker. Ibland tar det extrema uttryck, som när företrädare för Göran Perssons regering kontaktade ett webbhotell för att stänga ned SD-kurirens sajt i turbulensen efter Muhammad-karikatyrerna.
Men det sker också på daglig basis. Samtidigt som uppgifterna om ambassadörens förhandlingar nådde allmänheten publicerades en forskningsrapport som studerat maktbalansen mellan medier och regeringar i fyra länder, däribland Polen och Sverige.
Medan sparkrav och strukturomvandling tvingar medier att skära ned på sina resurser får passerkortsfabriken för kommunikatörer i riksdagen och regeringskansliet jobba övertid.
Fler kommunikatörer, färre journalister, alltså. Resultatet blir fler så kallade ”planterade nyheter” – och en agenda som i större grad sätts av politikerna själva. I Sverige har centraliseringen gått längst, konstaterade forskarna. Det är oroande nyheter för alla oss som värnar om en fungerande demokrati.
Anna Lindstedts motiv var naturligtvis goda. Men det spelar ingen roll. UD bör – precis som Utgivarna kräver här – avfärda alla misstankar om att den svenska pressfriheten är till salu. Inte minst för att det inte går att sälja något man inte äger.