Så arbetar Aftonbladet med pressetik

Kan man lita på Aftonbladet?

Martin Schori

Varför publicerar ni inte namn på en misstänkt gärningsman? Varför publicerar ni inte bild på en efterlyst person? Eller var hen är född?

Aftonbladet får många frågor från publiken, och de flesta handlar om pressetiken.

Nedan svarar vi på några av dem.

helskärm

Aftonbladet är anslutet till Medieombudsmannen och Mediernas etiknämnd och förhåller sig därmed till de pressetiska reglerna. Vill du läsa reglerna i sin helhet, klicka här.

Vill du anmäla en publicering vi gjort, klicka här. (Tänk på att du själv måste ha varit utsatt för den eventuella kränkningen eller publicitetsskadan, du kan inte göra en anmälan å någon annans vägnar).

Därför finns pressetiken

• Sverige har en långtgående yttrande- och pressfrihet, som regleras i grundlagen. Med det kommer ett stort ansvar och därför har tidningar, radio och tv kommit överens om att ha egna regler, utöver lagarna. Om vi inte hade haft en pressetik riskerar vi hårdare lagstiftning, som skulle kunna inskränka press- och yttrandefriheten.
• Alla Aftonbladets journalister är utbildade i pressetik, men de större besluten tas alltid av ansvarig utgivare.
• Pressetiken förväxlas ibland med politiska åsikter. Men den handlar inte om höger eller vänster, pressetiken finns för medborgarnas skull, för din skull. Det handlar egentligen om vilket samhälle vi vill ha.

Namn och bild

Varför publicerar ni inte namn och bild på en brottsling? Varför publicerade ni namn på en brottsling i ett fall, men lät en annan vara anonymiserad? Dessa är några av de vanligaste frågorna vi får till Aftonbladet.

Svenska medier är mycket restriktiva med namnpubliceringar i samband med brott och grundregeln är att vi avstår från det.

• Den främsta anledningen är att en publicering kan innebära en stor publicitetsskada för den som namnges eller dennes eventuella anhöriga. För att avgöra om namn och bild ska publiceras väger utgivaren allmänintresset mot eventuella publicitetsskador. Ibland väger allmänintresset högst och då bedömer utgivaren att publicitetsskadan är försvarlig. Allmänintresse avser medborgarnas rätt till information och uppgifter så att de kan ta ställning i samhällsviktiga frågor. Det handlar dock inte om alla saker allmänheten vill veta (det kallas nyfikenhet).
• Huvudregeln är som sagt anonymitet, men det finns så klart undantag. Livstidsdömda mördare – eller andra som döms för grova brott – namnges ofta. Ett vanligt missförstånd är att pressen “inte får” publicera namn före en dom. Men journalistiken står fri från juridiken.
• Däremot brukar medier vänta med att publicera namnet tills en dom har fallit. En dom kan i sig utgöra ett starkt skäl för en namnpublicering. Även här finns undantag, de flesta svenska medier publicerade Drottninggatanterroristen Rakhmat Akilovs namn före domen. Där ansåg man att allmänintresset var extremt högt.
• Namnpublicering avgörs från fall till fall. En rad olika faktorer vägs in. Finns det något allmänintresse av att publicera namnet? Är det relevant? Har personen barn? Därför kan namnpubliceringar vara svåra – eller rent av omöjliga – att jämföra med varandra.
• En faktor man ofta glömmer är att om man publicerar namn och bild så riskerar man i vissa fall att peka ut brottsoffret. Och det vill vi undvika så långt som möjligt. Man ska kunna anmäla till polisen utan att riskera att pekas ut i medier.
• För att sammanfatta: Medier får skada människor med sina publiceringar. Men, och det är inget litet men, det måste vara försvarligt.

Men etnicitet då?

En annan vanlig fråga vi får är varför vi inte skriver ut vilken nationalitet, etnicitet eller hudfärg en person har. Svaret är att de pressetiska reglerna oftast förhindrar oss.

Regel nummer 10 lyder: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”.

• Anledningen till att vi inte skriver ut en, till exempel, misstänkt brottslings etnicitet är för att etniciteten mycket sällan är relevant i sammanhanget. Att en person är burundier, spanjor eller same är sällan anledningen till att en person begår brott.
• Etnicitet och nationalitet kan dock vara relevant. Dubbelmordet på Ikea år 2015 är ett exempel där många medier publicerade nationalitet, eftersom de ansåg att det var relevant. Mördaren hade bara några timmar tidigare fått avslag på sin asylansökan, vilket ansågs ha varit en avgörande detalj i motivet till mordet.
• Men ibland skriver ni att någon är svensk, kanske någon anmärker? Det är sant, svenska medier skriver ofta att svenska personer har gjort någonting, speciellt när det hänt utomlands. Och det handlar om relevans. Ett tankeexempel: om en australiensisk medborgare rånar en australiensare i Australien är det sällan en nyhet för svenska medier. Men om en svensk rånar en australiensare i Australien kan det vara en nyhet för svenska medier.
• Ibland anmärker läsare på att medierna ger färre detaljer om en misstänkt gärningsman än vad polisen kan göra. Det beror på att polisen inte förhåller sig till pressetiken. Faktum är att det inte är mediernas främsta uppgift att hjälpa polisen att hitta brottslingar, det är att rapportera om vår samtid. Samtidigt som vi ska visa hänsyn och inte spä på fördomar. Forskning visar att de länder där nationalitet och religion oftare lyfts fram har medierna bidragit till att cementera fördomar mot minoritetsgrupper. Det en av anledningarna till att vi har pressetiken.

Vill du veta mer om pressetik? Läs på Medieombudsmannens sajt.