”Magnus hade skjutit ihjäl irakiern. Hon måste skärpa sig, kunde inte bryta ihop nu.”

Johanne Hildebrandt

Läs utdrag ur Johanne Hildebrandts ”Älskade krig”

Sara kramade hårt skyddsvästen hon bar i handen. Hon ville springa tillbaka till rummet, gömma sig under sängen – ändå tvingade hon sig att gå över asfaltplanen. Från de två flaggstängerna som stod intill högkvarteret vajade USA:s respektive Alaskas flagga. Sara huttrade till, solen hade precis gått upp och morgondimmor bäddade in allt i en kylig suddighet. Beslutsamt fortsatte hon bort till fordonen som stod uppställda på vägen bredvid planen.

Soldaterna cirkulerade runt dem och packade in förnödenheter i bakluckan. De pratade allvarligt medvarandra. Magnus höll på att montera en kulspruta på taket till en humvee. När han fick syn på henne hälsade han med en kort nick.

Chris såg desto gladare ut när han fi ck syn på Sara. Han skyndade fram till henne och sträckte över en ångande mugg kaffe.

– Varsågod, du kan ta allt, jag har redan druckit en.

Sara ställde ner västen på marken och drack tacksamt av den varma drycken.

– Du behöver inte följa med, jag fixar det här ensam, sa Chris och flyttade på sig när en soldat kom bärande på vattenflaskor.

– Han vill skrämma bort mig men det ska han inte lyckas med, svarade Sara.

Det blaskiga kaffet sköljde bort lite av rädslan som gjorde hennes mun torr, men det var för svagt för att göra henne piggare. Hon hade legat vaken halva natten och grubblat både över sitt beslut att följa med patrullen och över den person hon förvandlats till.

Hon ville inte vara någon iskall karriärist som utnyttjade andra. Det var vad vissa kollegor kallat henne när drevet mot henne rasade som värst, och när Magnus kallat henne samma sak blev hon uppriktigt sårad. Han hade dessutom haft rätt i att det var fel att skicka ut Chris att ta bilder för att sedan låtsas att hon hade varit med. Därför hade Sara bestämt sig för att göra en mängd ståuppor för att bevisa att hon varit ute på fältet. Hon skulle visa dem alla, både Magnus och dem därhemma, att hon var villig att riskera sitt liv för att föra fram sanningen, att hon hade sina ideal kvar. Sedan skulle ingen kunna kalla henne en känslokall karriärist mer.

– Är du inte rädd, frågade Sara.

Chris såg överlycklig ut, som om han skulle ge sig ut på ett fantastiskt äventyr.

– Det här är spännande och det är en otrolig adrenalinkick när något händer, bland det häftigaste som finns.

Jag borde ha begripit det, tänkte Sara dystert. Naturligtvis är han en adrenalinjunkie, varför skulle han annars vara här?

– Jag är glad att du mår bra, mumlade hon och fi ck syn på en officer som var på väg mot dem med självsäkra steg. Det var en högväxt man som nästan krossade Saras fingrar när han leende skakade hennes hand.

– Jag är överste Clark. Välkommen hit, jag är glad att ni har valt att berätta om vår kamp för fred och frihet i Irak.

Det här var alltså mannen som bestämde, han som först inte hade velat att Sara skulle komma hit och som nu hade makt att hjälpa henne.

– Tack för att ni tog emot oss, sa Sara och log så charmerande hon förmådde.

– Inga problem. I dag ska vi åka iväg till ett sunnitiskt samhälle. Det ligger utanför observationspost 2, som är bemannad med irakiska regeringstrupper. Det är någon inne i byn som skjuter på observationsposten så vi åker dit för att försöka hitta de dåliga grabbarna.

Om ni har tur kommer det att bli problem därute, det blir det nästan alltid.

Tur! Sara såg häpet på översten medan rädslan kröp i henne. Människor kunde dö och han lät som om allt var en lek, som om de vore cowboys som skulle bringa ordning i vilda västern. Vad var det med de här männen? Vad fattades dem?

Fast vad hade hon egentligen förväntat sig? Att de skulle tala ut och vara mjuka och känslosamma

Översten vinkade till sig en bister, väderbiten soldat i fyrtioårsåldern.

– Det här är sergeant major Knight, ni åker i hans humvee där Magnus är skytt. Sergeant major Knight kommer att ta hand om er under patrullen och är det något ni behöver så tveka inte att säga till.

Översten försvann med ett brett leende. Kvar stod sergeant major Knight som synade dem barskt innan han vinkade att de skulle följa med honom till fordonet. En känsla av surrealism fyllde Sara. Det här var som att vara ute på en skruvad turistresa. Välkommen till Tour Iraq, er guide i dag är en senig gammal militär som ska ta er på en sightseeing genom kriget.

– På med västarna och vänta här, sa Knight och gjorde en gest mot baksätet.

Sara öppnade den otympliga skyddsvästen och drog den över huvudet innan hon fäste ihop den med kardborrband på magen. De stela plattorna började genast skava mot ryggen – västen var förfärlig att ha på sig. Men allra värst var hjälmen. Hon väntade med att ta den på sig och satte sig i baksätet med Chris vid sin sida. När hon spände på sig bältet såg hon på apparaterna och utrustningen som fyllde bilen.

En bit ifrån kolonnen samlades soldaterna i en ring. Hon undrade vad de pratade om och varför de egentligen skulle åka till byn. Det blev allt svårare att hålla rädslan i schack, det kändes som om den när som helst skulle slita sig fri och övermanna henne.

– Varför skjuter sunniterna på observationsposten om det är irakier där? frågade hon Chris, mest för att skingra tankarna.

Han ryckte på axlarna.

– Sunni hatar oss. De hade det bra under Saddam men miste allt under invasionen. De tycker att USA är den store satan och backar därför upp al-Qaida.

– Men irakiska soldater är ju irakier. Hur kan de skjuta på sina egna landsmän?

– Därför att de fl esta är shiiter och bland vissa sunnimuslimer är det lika illa att vara shiit som att vara amerikan. Dessutom anses alla som samarbetar med den irakiska regeringen vara förrädare.

Sara lutade sig tillbaka i sätet. Hon förstod inte riktigt splittringen mellan de båda muslimska grupperna.

– Det hölls ju fria val 2005, regeringen är ju folkvald, sa Sara.

– Sunnimuslimerna bojkottade valen och nu är de bittra för att de inte har något att säga till om. Muslimerna suger verkligen, de kan inte ens hålla sams sinsemellan. Det är trist eftersom Irak är ett rikt land och folk kunde ha det bra om de bara slutade att spränga varandra i luften.

Utanför fönstret såg Sara hur soldaterna böjde sina huvuden i bön. De bad säkert Gud om att inte dö, likt kristna korsfarare innan de gav sig ut i strid mot muslimerna. Amerikanernas prat om Gud hit och dit kändes främmande för Sara, likt de flesta svenskar besökte hon kyrkan enbart vid bröllop och begravningar.

– Ni är ju också religiösa, sa hon.

– Ja, det är klart, men muslimerna är ju fundamentalister. De sprängde World Trade Center och kan glatt spränga sig själva på en marknadsplats, det är ju totalt skruvat. Du kan inte jämföra oss med dem, sa Chris och nu lät han riktigt upprörd.

Sara kunde inte låta bli att tänka på Waco, staden där amerikanska militärer stormat den kristna sekten davidianernas högkvarter och dödat ett stort antal kvinnor och barn. Och hon tänkte på kreationisterna inom den kristna högern, som på fullt allvar hävdade att Gud skapat allt och att Darwin hade fel.

– Tror inte du på Gud? frågade Chris.

– Jag vet inte. Jag tror på att det fi nns en högre makt, men om hon eller han heter Gud, Allah eller något annat har jag ingen aning om, och det har förmodligen ingen annan heller, svarade Sara.

– Vänta nu, du kan väl inte påstå att Gud och Allah är samma sak?

Sara rynkade pannan. Hur kunde det här ämnet vara så känsligt?

Det sista hon orkade just nu var att ta en diskussion, så i sann svensk konsensusanda beslöt hon sig för att ducka.

– Jag påstår ingenting, allt lär ändå visa sig så småningom, sa hon och lutade sig tillbaka på det hårda sätet.

Soldaterna såg bistra och sammanbitna ut när de gick till sina fordon med vapen i händerna. Magnus ställde sig i öppningen i humveens tak, hon kunde se hans stora fötter bara några centimeter från hennes ben. Nu var han väl nöjd när han fått henne att följa med.

Kolonnen rullade iväg. Vid murarna stannade fordonen och soldaterna laddade sina vapen. Sara klamrade sig fast på sätet med bultande hjärta.

Magnus såg skuldmedvetet hur rädd Sara var. Läpparna var grå och ansiktet blekt under solbrännan. Det var grymt av honom att provocera henne i går kväll men han hade varit säker på att han skulle skrämma henne så pass att hon avstod från intervjun och lämnade basen. Sara hade alltid varit ganska feg. Han kom ihåg när hon stått på en stol och gallskrikit för att hon sett en spindel krypa över golvet.

Men tydligen hade han missbedömt henne. Han hade knappt trott sina ögon när hon kom gående mot humveen i morse. Så nu måste han oroa sig för henne också, som om det inte räckte med allt annat.

Jävla Sara! Han skulle aldrig kunna förlåta sig själv om något hände henne igen.

Magnus svepte sökande med kulsprutan över vägen medan kolonnen rullade fram genom åkerlandskapet. De var alldeles för exponerade, han gillade det inte alls. Snart skulle de svänga av på vägen som ledde mot staden, det var bara några minuter kvar. Han stängde dörren om dödsångesten, nollställde hjärnan och fokuserade på att skydda sin kolonn.

Allt verkade så fredligt och lugnt. Sara log mot vattenbuffl arna som vadade runt i den brungröna floden. En vit fågel svävade i skyn. De få människor de mötte lämnade snabbt vägen när fordonen kom.

Kanske fanns det inga skäl att vara rädd, kanske hade hon bara låtit sig svepas med av amerikanernas paranoia.

Sara lutade sig mot fönstret – dubbla rutor av splitterfritt plexiglas – och såg hur de rullade in i en liten stad. Beslöjade kvinnor handlade grönsaker på marknaden, utanför en elektronikaffär satt några män och rökte i skuggan. Bara en av dem, en ung man, gav dem en hatfull blick, resten verkade ointresserade, som om de genom att ignorera kolonnen kunde få den att försvinna.

Några pojkar spelade fotboll på en dammig parkeringsplats. En mager häst drog en ranglig träkärra lastad med två säckar medan en skäggig man i fotsid tunika ledde den genom trafiken.

Så detta var hur Irak såg ut, bortom militärbaserna. Sara såg på invånarnas slutna ansikten och undrade hur hon själv hade reagerat om Sverige hade blivit invaderat av främlingar som körde runt med bepansrade fordon och pekade på henne med stora kulsprutor. Förmodligen hade hon hatat det.

Skytten i bilen framför dem stoppade en grupp kvinnor och män som var på väg att gå över gatan. Han höll upp handen, som om de vore hundar, innan han riktade sitt vapen mot dem så att de tog ett steg bakåt på trottoaren. Sara rynkade pannan. Begrep de inte hur arroganta de var? Om de visade lite respekt skulle de förmodligen lyckas mycket bättre i sina världsherraväldesplaner.

Vid hennes sida ömsom filmade, ömsom fotograferade Chris ut genom fönstret som om han vore en japansk turist. Sergeant major Knight satt i framsätet och pratade i radion men bullret gjorde det omöjligt att höra vad han sa. Sara lutade sig fram och såg upp på Magnus, som stod allvarlig vid sin kulspruta och såg ut att vara beredd att öppna eld när som helst.

Kolonnen svängde in på en mindre väg och stannade till slut på en gata kantad av vad hon antog var den irakiska versionen av prydliga medelklassvillor, med bilar parkerade på uppfarterna och vildvin växande på husfasaderna.

– Dags för rock’n’roll, följ med om ni har lust, sa sergeant major Knight och öppnade dörren med automatkarbinen i ett fast grepp.

Sara gick ut för att sträcka på benen och röka en cigarett. De var det sista fordonet i kolonnen och de andra parkerade framför dem på vägen. Skyttarna såg sig vaksamt omkring och soldaterna spred sig i alla riktningar. Stämningen var så spänd att hon nästan kunde ta på den. Sara såg sig oroligt omkring.

– Vad kommer att hända?

Knight, som var den ende som verkade helt oberörd, pekade på ett hus längre upp på gatan.

– De kommer att gå in därborta.

En grupp soldater samlades framför villan och osäkrade sina vapen. Mitt ibland dem stod en ung kvinna i skyddsväst och hjälm. Hon var spensligt byggd men verkade bestämd när hon gestikulerade mot översten.

I nästa stund sprang soldaterna in, nedhukade och med vapnen framför sig. Några rop och dunsar hördes, sedan blev allt tyst. Sergeant major nickade för sig själv.

– Det låter som om det går bra.

Två skarpa smällar följdes av höga rop.

En ung man kom springande genom trädgårdarna, hoppade över staketen och kom i riktning mot deras bil.

Han var kanske inte mer än tjugo. Sara kunde tydligt se honom där han sprang mot dem femtio meter bort. En hög mur skyddade honom från de andra fordonen. Ansiktet var förvridet av ansträngning men också av förvissning, som om han var säker på att komma undan, som om inget kunde skada honom.

Snabb som en gasell löpte han över gräset. Plötsligt såg Sara pistolen han höll i handen, hur han höjde den och riktade den mot Knight och henne själv. Sara hann tänka att hon borde kasta sig in i bilen, ta skydd bakom dess bepansrade väggar, men hon förmådde inte röra sig. I samma ögonblick lyfte sergeant major Knight sitt vapen – hon såg det som i slow motion. Irakiern tog ett steg på garageuppfarten, sprang förbi en cykel som låg på asfalten, sedan hördes ett dovt dånande ovanför Saras huvud. Mannens kropp slets mitt itu, förvandlades till en blodig massa mitt framför hennes ögon, för att sedan falla ihop på garageuppfarten.

En rännil av blod rann från kroppen och bildade en pöl vid fötterna.

Sara stod orörlig.

– Den där grabben var inte särskilt listig, sa sergeant major och skickade fram två soldater som undersökte den döde och tog ifrån honom hans pistol.

– Inga handgranater eller andra vapen, ropade en av dem.

– Tror fan det efter att ha träffats av den salvan, muttrade sergeant major och såg upp på Magnus. Bra skjutet, men var det nödvändigt att använda M2:an? Du ser ju vilken röra du åstadkom.

Han lät retsam på rösten, som om allt var ett skämt.

– Ber om ursäkt, sergeant major. Jag övervägde min M4, som självklart hade varit det bäst lämpade vapnet i denna situation, menmed tanke på tidsbristen kändes M2:an som ett bättre alternativ.

Sergeant major skrattade belåtet.

– Du är ursäktad, soldat.

Sara drog fram cigarettpaketet och skakade fram en cigarett med darrande händer. Hon hade aldrig sett en död kropp i hela sitt liv, och hon hade definitivt inte sett någon bli dödad bara ett stenkast bort. Hon satte cigaretten mellan läpparna.

Magnus hade skjutit ihjäl irakiern. Hon måste skärpa sig, kunde inte bryta ihop nu. Handen skakade okontrollerat när hon förde tändaren mot munnen. Nu måste hon lugna sig, hon fick inte göra bort sig. Den glädjen tänkte hon inte ge Magnus.

– Är du okej?

Det var Magnus röst. Sara nickade utan att se på honom.

Chris filmade den dödes kropp, lutade sig ner över liket med filmkameran.

– Jag fick honom när han föll, ropade han glatt.

Jag får inte bryta ihop, tänkte Sara och drog ett bloss. Oavsett vad som händer får jag inte bryta ihop, inte nu.

Sergeant major lyssnade på komradion i sin hjälm, nickade sedan och stegade fram till henne.

– Vill du hälsa på hos terroristerna?

I huset såg det ut som Jerusalems förstörelse. Soldaterna fanns i varje rum; de rev ut innehållet ur lådor och skåp, la ner saker i stora plastsäckar.

En kvinnas högljudda klagande hördes någonstans ifrån.

Sara kunde inte låta bli att känna medlidande med kvinnan som fick sitt hem ödelagt.

Hon gick in i vardagsrummet. Det var sparsamt möblerat – två gula soffor stod längs väggarna tillsammans med en fåtölj. Ingendera möbeln såg särskilt bekväm ut. Framför fönstren hängde gula gardiner, på det vita stengolvet låg några billiga plastleksaker. I ena hörnet stod en äldre kvinna med ett barn på armen, hon var klädd i svart abaja och klagade högljutt inför soldaternas irakiska tolk, som försökte lugna henne. Bredvid stod en yngre kvinna som höll ett lite större barn i handen, hon såg tyst på den äldre kvinnan som kanske var hennes släkting eller makens äldre hustru.

– Vad säger hon, frågade Sara tolken, som vände sig om och gav henne en kort blick.

– Jag heter Jasmin, sa hon värdigt.

Sara log urskuldande.

– Sara, journalist från Sverige. Jag ber om ursäkt för att jag inte presenterade mig.

– Kvinnan bedyrar sin oskuld, sa tolken torrt.

– Är de oskyldiga?

– Se efter själv, svarade tolken och pekade mot dörröppningen bakom hennes rygg.

Sara gick in i nästa rum, uppfylld av en märklig overklighetskänsla, som om allt detta hände någon annan. Rummet var fullt av soldater som fyllde svarta sopsäckar med kretskort och annan elektronik.

– Vad är det där? frågade hon en soldat som inte såg ut att vara mer än arton.

– Det används för att bygga improviserade vägbomber, det som kallas IED. Det finns hur mycket som helst av dem här, trots att de kostar tusentals dollar. Vi har haft tur, det här är rena rama bombfabriken.

Han kliade sig i huvudet.

– Jag fattar det inte. De skjuter på op2 från det här huset, trots att de tillverkar bomber här. Det är så otroligt dumt, så ofattbart korkat. Jag begriper mig inte på de här människorna.

Sara lämnade honom och gick ut ur huset. En irakisk polisbil stod på gatan och på dess flak satt två män med bakbundna händer och bindlar för ögonen.

– Här är de, terroristerna, sa sergeant major. Det här var ju en riktigt bra förmiddag, nu är det dags att åka tillbaka och få lite lunch.

Sara försökte le men det blev inte mer än en grimas. Jasmin, tolken, kom gående ut ur huset. När hon mötte Saras blick stannade hon till vid hennes sida.

– Du vänjer dig, viskade hon.

– Jag är inte säker på att jag vill göra det, svarade Sara.

Jasmin log ett sorgset leende.

– Jag önskar att jag hade haft något val.