”Det som hänt kan inte vara en olycka”

helskärm

Jag startar vid lanthandeln i Stjärnsund och går samma väg som tioåriga Engla cyklade i lördags eftermiddag.

Om man tänker bort alla polisbilar, karavanerna av bilar som kör mot ett nytt sökområde och alla mediebilar så blir det inte så många kvar som kör genom den vackra, lilla orten.

Det är en ganska enkel väg att cykla på. Platt och med många, långa rakor. Ingen mördarbacke och ingen hisnande nedförsbacke att sladda omkull i gruset i.

40 minuter tar det innan jag står vid avtagsvägen som leder upp till Englas hus.

Här har polisen spärrat av vägen men åtminstone början ser jobbig ut att cykla på. Gans ka brant och lerigt.

Ett vittne har sett Engla svänga in på vägen.

Vid avspärrningarna står polisens trianglar med orden ”polis” på två sidor och ”olycka” på den tredje.

Men själva begreppet ”olycka” känns inte relevant.

För vad som än har hänt Engla så kan det omöjligen vara frågan om en ”olycka”.

Den leriga grusvägen är inte alls särskilt utmärkande om jag använder fantasin igen och tänker bort de vit-blå avspärrningarna. Hade jag kört bil är det troligt att jag inte ens lagt märke till vägen.

Och det går inte här nerifrån att ana att det ligger ett hus högre upp i den snåriga skogen.

Det verkar osannolikt att någon på måfå, av en ren slump, skulle köra in på vägen och hoppas hitta en liten flicka att röva bort.

En liten flicka som dessutom fick cykla hem själv för första gången.

Ingen som följer efter Engla, enligt vittnena som fotograferade henne.

Ingen bil vid avfarten, enligt vittnet som såg henne svänga.

Utan någon som vet att Engla är på väg hem, och som lurpassar på henne 500 meter från hemmet?