Kampen mot översvämningarna är långt ifrån över

Kenan Habul

Bijeljina/Bosnien-Hercegovina. Skördarna är förstörda, människorna hemlösa, döda djurkroppar flyter omkring i det förorenade vattnet.

Kampen mot översvämningarna är på långa vägar inte över för de bosniska bönderna utanför Bijeljina.

– Frågan är om vi över huvud taget kan leva här i fortsättningen, säger Goran Cvijic, en av de drabbade.

Det är kontrasterna som är slående under vår resa genom de översvämmade delarna av Bosnien och Serbien.

Båten glider sakta genom den spegelblanka vattenytan. Omkring oss grön skog och får och kossor på bete. Det är dödstyst och bedövande vackert. Det skulle kunna vara en idyllisk båtutflykt om det inte vore för trästaket som ibland sticker upp. Eller en stopskylt. Eller några uppsvällda griskadaver.

Tusentals och åter tusentals kvadratmeter bördig jord i byarna omkring den bosniska staden Bijeljina ligger under djupt vatten.

Katastrof för bönderna

Det är en katastrof för de boende här eftersom de flesta lever av jordbruket.

Som Vasilija Beslic och hennes familj.

Deras hus syns från långt håll. Det är en stor, nybygd tvåvåningsvilla. Än har familjen inte hunnit måla fasaden. De skulle ha gjort det senare i år efter att skörden bärgats. Men nu är majsen och vetet, liksom kålen, potatisen och löken förstörd.

Båten glider sakta in igenom den röda stålgrinden in i trädgården.

– Vi håller på och städar undan det värsta. Vill ni komma in på en kopp kaffe? frågar Vasilija Beslic.

Vi avböjer. Vi vill inte störa. Vi har bara kommit för att se hur de har det, förklarar vi, sittandes i vår lilla båt.

Gyttja i huset

Hennes make Milan Beslic kommer ut på verandan, han vrider ur en mopp och säger:

– Vad finns det att berätta, vad kan jag säga, det räcker väl att ni ser er omkring.

Sedan försvinner han in i huset. Floden har dragit in massor med gyttja som de nu försöker få bort.

Deras historia låter likt tusentals andra i den här delen av Bosnien. Först såg man till att rädda barnen, sedan gällde det att få ut kycklingarna, nötkreaturen och grisarna. Jordbruksmaskinerna fick stå kvar. Till skillnad från många av grannarna valde Vasilija Beslic att inte lämna sitt hem.

– Vi måste vara här och städa. Och sen går det många rykten om att tjuvarna åker runt med båtar nattetid, säger hon.

Vi undrar vad hon behöver. Då bryter hennes svärdotter Mira Beslic in. Hon kommer ut på balkongen på ovanvåningen som ännu saknar ett räcke. En gammal träspis står där, på den lagar familjen sin mat.

– Det som behövs är maskiner som hjälper till att sanera och torka allt det här, säger hon och lägger till:

– Skriv det här. All hjälp som skickas ska inte gå till myndigheterna. Vi kommer inte att få någonting av det, säger Mira Beslic.

Enorm bassäng

Runt byn, som i en cirkel, flyter två stora floder, Sava och Drina. De har förvandlat åkrarna och byarna till en enorm bassäng.

Hur länge Vasilija Beslic och hennes familj blir tvungen att åka båt till och från hemmet vet hon inte. Hon gissar på flera dagar, kanske veckor.

– Men vad ska vi göra, man måste leva vidare, säger Vasilija Beslic.

I grannbyn Velino selo är förödelsen ännu större. I några av de övergivna husen hänger kläderna kvar på tvättlinorna. På vissa håll där når floden upp till taken. En kort sträcka av ett tågspår som inte används länge har undkommit vattenmassorna. Några bybor samsas om den lilla ytan tillsammans med oxar, kor och grisar. Många sover i bilar och traktorer som de har lyckats rädda undan vattenmassorna.

I Goran Cvijic solbrända ansikte syns förtvivlan och tröttheten hos en människa som har förlorat allt och som de senaste dygnen har sovit i en jeep. Ingen av hans grisar gick att rädda och huset som är en enkel enplansvilla är obeboeligt.

Allting handlar nu om att plocka upp de döda djuren och se till att kropparna bränns. Sedan är det bara att vänta på vattnet försvinner, men framtiden orkar han knappt tänka på.

– Vad kan jag, som inte ens har en säng att sova i längre, hoppas på? frågar han.