Lurigt prat som inte gör lyssnaren besviken
Publicerad 2014-07-14
Therése Söderlind, prisbelönt författare, vet att det bästa sättet att fånga lyssnarnas intresse från första stund är att rivstarta.
Hon har varit notorisk otrogen hela sitt vuxna liv, vilket inte är det värsta hon har att bekänna.
Hon bär möjligen även ansvaret för två människors död.
Otroheten visar sig dock, inte helt överraskande, vara av en annan art än fysisk. En författare är otrogen. Hen sviker sina barn, sviker sin familj, sviker strängt taget allt förutom berättelsen.
Finns det då skäl att vara besviken över uteblivna bekännelser om erotiskt rumlande?
Nej. Söderlind har viktigare saker att prata om. Som till exempel den största massavrättningen i Sverige i någon så när modern tid.
Pratar om häxprocesser
Häxprocesserna i det Ångermanland där vår berättare växte upp. 1670-talet, bara tio generationer sedan.
Nästan 70 kvinnor och några män ställdes inför rätta. De flesta halshöggs och brändes.
Var femte kvinna i en socken avrättades på felaktiga grunder. Vad händer med människor när sanningen går upp för dem? Barnen vars vittnesmål skickade sina mödrar i döden? Männen som anmälde sina fruar?
Folk säger att det inte skulle kunna hända i vår tid. Söderlind påpekar att det har hänt gång på gång på gång: I Tyskland på 1930-talet, i Rwanda, på Balkan på 1990-talet.
Men det händer även på nätet, där hatet och förtalet florerar, det sker här och nu i ett land där ett rasistiskt parti på kort tid normaliseras och tar plats i riksdagen.
Det onda, det som möjliggör hatet, finns inom oss alla.
En god berättare
Tempot i berättelsen mattas efterhand. Kanske är det oundvikligt. Kanske tjänar programmet på det. Kanske fanns det mer att hämta ur häxprocesserna.
Föräldrarna skildras med ömhet. Och att vara en god förälder är inte alltid det lättaste, men de egna barnen gör Söderlind till en bättre människa.
Och hur var det nu med människorna som hon möjligen har skickat i döden? Författarens svåraste uppgift är att liera sig med de onda. Att krypa in i dem. Plågsamt, men nödvändigt.
Nej, det finns ingen anledning att vara besviken över att Therése Söderlind försökte lura oss även på den punkten. Det är en god berättares privilegium.